Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En jävla vecka i Malmö

Vad var det egentligen som hände i Malmö förra veckan? Alla förlorade, menar Patrik Svensson som var på plats både på matchen och utanför.

Fotografklungan tyckte sig se en förstasidesbild när en av demonstranterna sparkade på polisbilens blåljus. Arkiv: Leif Å Andersson 2009
SÖNDAG 8.3
En bil har brunnit utanför Stadion under matchens gång. I övrigt har söndagen varit lugn. Klockan är tjugo över åtta på kvällen när Harel Levy slår in matchbollen och säkrar totalsegern för Israel.
Med det sätts också punkt för en vecka i Malmö som rymt alla känslans olika spektrum. Som rört upp politiska stormar. Som framkallat sorg och vrede och hat. Som kostat oräkneliga miljoner. Som kanske kommer att förändra själva bilden av Malmö. En jävla vecka på många sätt.
TISDAG 3.3
Presskonferens i Baltiska hallen med svenska Davis Cup-laget. Vad gör vi här? Jag är inte riktigt säker men Mats Wilander pratar om Thomas Johanssons hälsena. Han är diplomatisk, skämtsam och undflyende.
Vad tycker de om situationen?
– Säkerhetspådraget är såklart lite större än vanligt. Men det betyder bara att spelarna inte kan gå ut och köpa godis på kvällarna.
(skratt)
– Ja men vikten av att kunna gå ut och äta och så?
– Det handlar ju mer om vikten de lägger på sig.
(skratt)
– Kan man skilja på idrott och politik?
– Ja det kan man väl. Men det är tråkigt när man inte kan det.
(tystnad)
Sex spelare i rad i vita träningsoveraller. De tycks nollställda, avsigkomna, blickarna fokuserade på varsin död punkt i tomma luften. De pratar om underlag och skador och laguttagningar och skador. Detta förstår vi: Alla har spelat bra på träning. Och ja, det känns bra. Det känns verkligen bra.
Situationen är galen. Allt som sägs och allt som inte sägs. En hälsena och en Gazaremsa. Världar kolliderar som yra såpbubblor.
En halvtimme senare sitter det israeliska laget på samma podium. Detta förstår vi: Alla i laget är besvikna över beslutet att spela matchen utan publik. Alla uppfattar beslutet som en politisk markering. Men de har spelat bra på träning. Det känns bra. Det känns trots allt bra.
– Jag vet, säger Andy Ram, att Israel hamnat lite mer i fokus på senare tid, på grund av situationen i …
Han avslutar inte meningen, tystnar för en sekund och fortsätter sedan med ett ”men” i en annan riktning. Vilket var ordet han fastnade på? Gaza? Varför kunde han inte uttala det?
Under hela veckan bär jag runt på senaste numret av den norska tidskriften Samtiden. Jag har den med mig också här i pressrummet. Där finns ett bildreportage av Bruno Stevens, den ende västerländske fotograf som var på plats under Gazakriget. Alla bilderna är tagna i Gaza mellan den 12 och 15 januari. På nästan varje bild är det barn.
Mohamed Ahmed, sjutton år, sittande på en bår, stel som is, med 35-procentiga brännskador över kroppen.
Aissa Mohammed Armilat, tolv år, ligger död på en säng. Levrat blod som runnit från näsan ner över kinden.
Islam Al Battran, fjorton år, svept i vita lakan. Död, liksom sin mamma och fyra syskon efter en luftattack.
Ezzadine, fem år, och Bilal, sju år, ligger döda på en bår. Endast deras händer sticker ut ur svepningen. De är små, såriga och smutsiga.
En namnlös pojke, kanske fem år, som ligger på en säng med uppspärrade ögon, skriker i vanvettig skräck.
Över 460 barn dog under den där månaden i Gaza. Det är min sons förskola gånger sex. Och det är en stor förskola.
Är det rättvist att tänka på dem nu? Är det rättvist att begära att tennisspelare, funktionärer, journalister, aktivister och politiker ska tänka på dem? Ja, i någon mening är det faktiskt det. Om vi menar allvar med att idrotten är en skådeplats för hela samhället, om de israeliska spelarna menar allvar med att de ser sig själva som ambassadörer för staten Israel, då måste vi också hålla i minnet vad som är den enskilt mest betydelsefulla faktorn till kontroversen kring matchen, nämligen vinterns Gazakrig.
För en absolut majoritet av alla dem som är kritiska mot matchen är det den första och viktigaste anledningen. Ja, det finns massor av andra skäl. Men detta är det första. Det kommer att krävas en del viljestyrka för att hålla det i minnet de kommande dagarna.
TORSDAG 5.3
Enligt SMHI är det nu vår i Malmö. Men på gatorna blåser oberäkneliga vintervindar. På P-huset Annas graffitivägg sitter en stor målning med texten ”Welcome. Stay at Hotel Radisson”. Tidigare satt där en målning med texten ”Stoppa Matchen”. Enligt tidningsuppgifter bor båda lagen på just Hotel Radisson.
På Orkanen hålls en extrainsatt Skiftesföreläsning om idrott och politik. Rolf Jönsson, från Riksidrottsförbundet, slår fast den officiella linjen: ”Vi ska stödja den palestinska idrotten, men vi ska också stödja den israeliska. Av samma skäl egentligen. För att idrotten ska vara en kontaktyta.”
”Jag tycker det börjar bli obehagligt nu”, säger Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap. ”Jag är rädd för att människor ska bli skadade.”
FREDAG 6.3
Klockan åtta på morgonen står vi och huttrar utanför avspärrningarna. Det har flaggats för aktiviteter, möjligen blockad. Men det är fler journalister än aktivister på plats. En fiktiv tennismatch mellan en ”israel” och en ”palestinier” iscensätts. Den senare tvingas spela med händerna bakbundna. Domaren är ”amerikan” och israelen vinner med 20– 0.
Inne i Baltiska hallen servar Thomas Johansson igång första matchen strax efter två. Israeliska flaggor draperar de tomma läktarna. En man placerar ut plakat med orden ”We’re proud of you”.
”För tv-kamerorna” säger han.
Bakom mig på läktaren sitter en man som pratar amerikansk engelska. Han kommenterar allt som händer med hög röst. ”Yeah, hot tennis, come on!”. Han säger att Thomas Johansson ser fet ut.
Utanför, fast det hör vi inte, svävar polishelikoptrarna över Malmö. Som om de vill påminna oss om någonting. Vi väntar bara nu. Vi är förbi punkten där vi kan förändra någonting. Det som ska hända kommer att hända.
LÖRDAG 7.3
Så fort de svartklädda når Stadion­området formerar de sig och rusar mot polisavspärrningarna. Det hela följer en förutbestämd mall. På ett ögonblick är allt kalabalik. Människor som rör sig fram och tillbaka utan riktning. Skrik, explosioner, stenar som dunsar mot bilarnas plåt. I kaoset försvinner kronologin. Minnet blir fragmenterat. Allt som i efterhand återstår är isolerade bilder.
Jag ser journalister och fotografer som omedelbart rusar efter de svartklädda. Många är klädda i gula västar. Ett tv-team, en man och en kvinna, har hjälmar på sig. De står precis vid konfrontationsplatsen, med kamerorna riktade som förnumstiga pekfingrar: Se vad det här handlar om! Se vad det är vi har väntat på! En maskerad man gör sin mediala plikt och hoppar upp på taket av en polisbuss. Kickar sönder lamporna med teatraliska sparkar. I minst en vecka har vi väntat på den, förstasidesbilden, den internationella storsäljaren. Nu är den hemma.
Några palestinska män försöker handgripligen stoppa en grupp svartmaskerade. Tar stenarna ur deras händer. Runtomkring skriker människor desperat åt de svartmaskerade att låta bli.
Från scenen ropar en allt hesare Mohannad Yousif i mikrofonen: ”Ni förstör för Palestina. Ni som bråkar är inte välkomna tillbaka hit.” Han gör ett storartat jobb under hela händelseförloppet
Människor tar på Yousifs uppmaning varandra i händerna och bildar en lång kedja, för att med sina kroppar skilja de som bråkar från alla andra. Men efter en stund rusar många av de maskerade tillbaka in bland massan framför scenen. Bryter sig genom kedjan. Gömmer sig i mängden, bland gamla, unga och barnvagnar. Som fega satar.
En medelålders kvinna går fram till fyra maskerade män. Hon säger åt dem att om de ska vara här måste de ta av sig maskerna. De svarar inte, vänder bara ryggen åt henne och lommar iväg som skamsna småpojkar. Hon följer efter dem och upprepar sitt krav. De förmår inte ens möta hennes blick.
Några dansar. Andra gråter. De flesta rör sig långsamt runt med uppgiven sorg i ögonen.
Inga israeliska flaggor bränns. Inga hakkors syns till. Inga antijudiska slagord hörs. Samma dag har Folkpartiledaren Jan Björklund åter uttalat kritik mot Malmö stad. ”Reepalu har genom fientliga uttalanden hetsat mot sex unga judiska tennisspelare”, säger han. Är det viktigt att tennispelarna är judiska? Är de ens det? Björklund tycks veta och lägger uppenbarligen stor vikt vid det. Tydligen har han svårare att hålla isär saker och ting än demonstranterna.
Efter demonstrationen säger Ann-Sofie Jakobsson från nätverket Stoppa Matchen att ”Idag är Malmö Gaza”. Men det är ju inte sant. Gaza finns i Malmö varje dag. Gaza finns i varje hus runt Möllan. Gaza finns på min sons förskola. Gaza är alltid nära och det är en av anledningarna till att 6 000 människor just i Malmö ger sig ut på gatorna för att demonstrera mot Israels krigsbrott.
Fast här just nu, i kaoset och den uppgivna sorgen, är Gaza långt borta. Längre bort än vanligt. Svartklädda snorungar som inte ens vågar se sina palestinska ”meningsfränder” i ögonen har sett till att Gaza glöms idag. Och när röken lagt sig kommer det att ta ett tag innan vi minns Gaza igen.
Vad har palestinierna och den palestinska saken vunnit på den här demonstrationen? I röken och oljudet utanför Stadion känns svaret givet: Betydligt mindre än de har förlorat. Därav sorgen.
SÖNDAG 8.3
Det är några hundra människor på läktaren och de låter mer än man kunde tro. Klockan är kvart över åtta på kvällen och det israeliska laget springer ärevarv med en gigantisk israelisk flagga mellan sig, lyckliga och tårögda.
När det stormade kring Davis Cup-matchen mellan Sverige och Chile 1975 fanns det röster som på allvar menade att matchen borde spelas just eftersom det handlade om en motståndare som hade begått fruktansvärda brott mot mänskligheten. Om de svenska pojkarna slog Pinochets pojkar skulle det vara en knäpp på nosen åt militärdiktaturen.
Man föreställer sig en suck av lättnad i det israeliska regeringskansliet idag. ”Tack och lov att våra pojkar vann den där förbannade tennismatchen i Malmö. Vi kan fortsätta vår ockupations- och krigspolitik som vanligt.”
Den här gången har det talats mycket om att idrotten är en kontaktyta, att det är genom att mötas som man kan kritisera och lägga press på nationer som begår brott mot mänskligheten.
En invändning mot det argumentet är att för att lägga press på en nation krävs att någon faktiskt säger något. Min ganska väl underbyggda gissning är att under hela veckan i Baltiska hallen, när Sverige och Israel utövat ett så intensivt utbyte med idrotten som ovärderlig ”kontaktyta”, har ordet ”Gaza” uttalats exakt noll gånger.
Vad har palestinierna och den palestinska saken vunnit på att den här matchen har spelats? Återigen en gissning: Ingenting.
Patrik Svensson, medarbetare på kulturredaktionen
Gå till toppen