Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Baserad på en sann succé

I början av 1990-talet försvarade Liza Marklund ”Inte utan min dotter”-författaren Betty Mahmoody. Det blir allt tydligare att ”Gömda” är en kloning i en genre som bygger på islamofobiska klichéer, skriver Per Svensson.

Sommaren 1993 införde Sverige visumtvång för flyktingar från det krigshärjade Bosnien.
Samma sommar turnerade riksdagspartiet Ny Demokratis andre vice ordförande Vivianne Franzén i semesterlandet med väskan full av varningar för muslimer som kommer hit och ställer krav på särbehandling.
”Snart är det en tidsfråga innan våra skolbarn måste vända sig mot Mecka i bön”, förkunnade hon.
Darr på rösten. Råg i ryggen. Utrymme för lång applåd efter punchlinen: ”Passar inte galoscherna så är det bara att åka hem.”
Sådant lät sig sägas. Sådant var klimatet i Sverige vid 90-talets början.
I arkivet hittar jag en krönika av Expressen-journalisten Cecilia Hagen från augusti 1993: ”Personligen, mycket personligen, anser jag att det var Betty Mahmoody som med sin förfärliga bestsellersnyftare ’Inte utan min dotter’ beredde väg för de här stämningarna bland folk i gemen”, skriver hon.
Något förenklat förstås. Det svenska muslimhatet hade fler källor än så. Men ”Inte utan min dotter” var betydelsefull. Den slukades av ­hundratusentals svenskar. De tog i många fall djupa intryck av läsningen och förde dessa vidare till ar­betskamrater, skolkompisar, familjemedlemmar. Den svenska översättningen av Mahmoodys bok gavs ut 1988 och lär ha sålts i långt över en halv miljon exemplar. 1991 hade en filmversion av boken premiär med Sally Field i ­huvudrollen som Betty Mahmoody.
Kritiker och intellektuella stämplade ”Inte utan min dotter” som fördomsfull och rasistisk. De hade rätt. Det var därför den sålde.
I sin bok ”Hudud. En essä om populärorientalismens bruksvärde och världsbild” (1998) kopplar etnologen Magnus Berg ”Inte utan min dotter” till den klassiska schejkromanen. Men samtidigt hävdar han att Mahmoodys bok skapade sin egen marknadsnisch, en egen specialgenre. En rad böcker har grupperat sig kring Mahmoodys bestseller, påpekar Berg. Alla handlar om hur västerländska kvinnor, ”och ofta deras barn”, råkar i klorna på våldsamma orientaliska män. ­Berättelserna är ”oftast självbiografiska och ett samarbete mellan bokens huvudperson och en spökskrivare”.
Betty Mahmoodys svenska förlag Bonniers gav 1995 ut ”Gömda” av den dåvarande reportern Liza Marklund och pseudonymen Maria Eriksson. Boken är ett skolexempel på den uppdaterade harems-genre som Magnus Berg lyfter fram i sin essä.
Lägger man den svenska utgåvan av ”Inte utan min dotter” bredvid originalupplagan av ”Gömda” blir det uppenbart att förlaget inte på något vis ville dölja det nära släktskapet. Tvärtom. Det skulle framhävas. En bestseller skulle bana väg för en annan, var idén. Omslagens layout och typografi är närmast identiska. Båda böckerna är på försättsbladen försedda med vdn-deklarationer som ska garantera skildringens autenticitet. ”Detta är en sann berättelse.” (Mahmoody). ”Detta är en sann historia.” (Marklund/­Eriksson).
Det budskap formgivningen av ”Gömda” förmedlade var dock snarare: Detta är en historia du känner igen och du kommer att tycka att den är spännande den här gången också.
Den historien, gemensam för de båda böckerna, sammanfattas på sidan 407 i ”Inte utan min dotter”. Två korta meningar:” Moody hade tvingat mig att fly. Jag måste få Mahtob bort från honom.”
Den tyranniske mörke mannen. Den desperata vita kvinnan. Det hotade barnet. Kring denna grundtriangel byggs berättelsen. Byt ut Moody mot ”Mannen med de svarta ögonen” och Mahtob mot Emma och vi befinner oss inte längre i ayatollornas Iran utan någonstans i de maktlösa myndigheternas Sverige där Mia håller sig gömd för sin ondskefulle arabiske före detta fästman.
Också många av birollerna är som kalkerade på varandra: Hjältinnans lojala men hjälplösa föräldrar, den barmhärtige främlingen (butiksägaren Hamid/ chefen från Domänverket), den amerikanska/svenska väninnan som till skillnad från hjältinnan accepterar att kuvas av sin muslimske man (Ellen/Helena) ...
Parallellerna mellan de två berättelserna förstärks av de påfallande likartade berättarrösterna: i båda fallen ett beställsamt jag som på en och samma gång är strålande kompetent och helt oförmöget att i tid förstå sitt eget bästa, varför läsaren likt ett barn på kasperteater gång på gång vill ropa: Akta dig! Han står bakom dörren!
Han är galningen. Moody och ”Mannen med de svarta ögonen” har galenskapen gemensam. Ena stunden är de förnuftiga och snälla. I nästa vanvettiga och ondskefulla.
Hur ska man förklara denna oberäknelighet? Ett svar, som berättelserna bäddar för, är kulturkrock. Den amerikaniserade iraniern Moody är rastlös och rotlös, inte på djupet hemmastadd vare sig i USA eller i Iran. Det är i alla fall den bild Betty Mahmoody förmedlar när hon försöker vara förstående.
Också ”Mannen med de svarta ögonen” tycks vara ett offer för internaliserade kulturkonflikter. Å ena sidan njuter han av det svenska konsumtionssamhällets alla välsignelser – från liberala sexseder till kvalitetsbilar. Å andra sidan sniffar han sig, som en knarkhund, igenom Mias kylskåp på jakt efter skinka eller andra ogudaktiga grisprodukter. Glödande muslimsk trosnit trots att han kanske inte alls är muslim utan bara en i största allmänhet livsfarlig arab som mördat och våldtagit i den kristna libanesiska milisen.
Galoscherna glappar.
I en viss typ av matinéfilmer, äventyrsböcker och serietidningar från den populärkulturella stenåldern var cowboyhjältarna renhåriga och dödsföraktande, indianerna vilda men ädla. ”Halvblodet” var varken det ena eller det andra. ”Halvblodet” var lömskt lismande och farligt på giftormars vis.
De båda galningarna i ”Inte utan min dotter” och ”Gömda” skrivs fram som kulturella halvblod, varken-eller-gestalter, som inte unnar sina kvinnor tryggheten i den västerländska kulturen. Betty berövas sin amerikanska livsstil. Mia måste kämpa för att rädda sin rätt att fira en riktig svensk jul med Karl-Bertil Jonsson och skinka. Som Magnus Berg noterar i sin analys av just Gömda får ätandet av ”fläskbaserade maträtter” i boken ”ibland karaktären av kulturell försvarshandling”. När Mia i upptakten till berättelsen gifter sig med den trygge norrlänningen Anders är hon lyckligt häpen över att hon kan sitta på sin egen bröllopsmiddag och äta griskött.
Betty och hennes lilla dotter Mahtob å sin sida serveras cheeseburgare och pommes frites när de efter sin dramatiska flykt äntligen når fram till amerikanska ambassaden i Ankara.
Det sistnämnda får man veta i ”Kärleken till ett barn”, Betty Mahmoodys uppföljare till ”Inte utan min dotter”. I december 1992 besökte Mahmoody Stockholm för att marknadsföra den nya boken. Liza Marklund rapporterade om besöket i en nyhetsartikel i Expressen.
En månad senare, 17 januari 1993, tryckte Expressen en längre intervju med Betty Mahmoody, skriven av Liza Marklund som där tog succéförfattaren i försvar mot de kritiker som avfärdat henne som bortskämd och rasistisk. Med indignation refererade Marklund till attackerna mot Mahmoody: ”Experter på arabisk kultur ifrågasatte om hon verkligen existerade. Kanske var hon bara ett monster påhittat av elaka arabhatare. Men att ifrågasätta Betty Mahmoody är som att ifrågasätta Auschwitz. Lika korkat, befängt och inskränkt.”
Detta uttryck för Liza Marklunds starka engagemang i Mahmoodys verk stärker misstanken att ”Gömda” först och främst bör förstås som en svensk ripoff på ”Inte utan min dotter”, ett medvetet försök att försvenska Betty Mahmoodys framgångsrecept.
Har det någon bäring på den debatt om ”Gömda” och sanningen som rasat under vintern? Det tycker jag nog.
Mahmoody-kopplingen är om inte annat ett starkt indicium på att Liza Marklund har rätt när hon numera kategoriserar ”Gömda” som en fiktionsprodukt, en litterär konstruktion, en roman. Här finns också förklaringen till att hon i boken var tvungen att förvandla en chilensk flykting till en pursvensk företagare. Den litterära underhållningsgenre som ”Gömda” hör hemma i bygger på rasistiska stereotyper. Tryggheten måste vara vit, annars skulle det bli för svårt.
Som schablonernas lantbrevbärare levererar Marklunds araber därför plikttroget sin hatiska ramsa: döda, döda, döda.
Man fattar. Svårare att förstå är hur Liza Marklund år efter år har stått ut med att tjäna pengar på islamofobiska klichéer.

FAKTA/Gömda-debatten

”Gömda” av Liza Marklund och pseudonymen Maria Eriksson kom först ut på Bonniers 1995, och fem år senare i en omarbetad version på Piratförlaget, som Marklund startat med bland andra Jan Guillou.
Boken berättar om hur Mia misshandlas och förföljs av sin före detta fästman, en arabisk flykting, och är en av de mest sålda böckerna i Sverige.
Hösten 2008 gav journalisten Monica Antonsson ut ”Mia: sanningen om Gömda” där hon hävdar att många uppgifter i boken är falska.

FAKTA/Inte utan min dotter

Den föregivet dokumentära ”Not Without My Daughter” kom 1987    och blev en världssuccé. På svenska (1988) som ”Inte utan min dotter”.

Boken berättar om hur amerikanskan Betty gifter sig med den iranske men amerikaniserade läkaren Moody och får dottern Mahtob. De lever ett härligt liv i USA, men Moody lurar med sig familjen till Iran och förvandlas till en tyrann. Betty och Mahtob blir fångar i ett smutsigt helvete, men flyr till sist hem till USA.

Gå till toppen