Aktuella frågor

Debattinlägg: "Kritiker tystas vid förändring"

Processen bakom den planerade samordningen av universitetssjukhusen i Malmö och Lund, det så kallade Prolumaprojektet som nu går in i sin slutfas, beskrivs som toppstyrd, med bristande öppenhet och begränsad respekt för professionen, skriver Louise D Bringselius, som vid Lunds universitet bedriver forskning kring fusioner i offentlig verksamhet.

I Sydsvenskan berättades den 5 mars hur anställda på sjukhusen i Malmö (Umas) och Lund (Usil) inte vågar vara öppet kritiska mot hur samordningen av sjukhusen går till, av rädsla för sanktioner från ledningen. Processen beskrivs som toppstyrd och respekten för professionen som begränsad.
Berättelsen är inte unik. I en strid ström kommer rapporter om hur kvalificerad personal tystas ned i Offentligsverige. Kritik får varken framföras inom organisationerna eller till medier. Samordningen av Umas och Usil är ett exempel, men det finns fler. Nyligen rapporterades om hur läkare vid Radiumhemmet i Stockholm hade hotats via e-post av sin chef, med anledning av att de hade haft önskemål beträffande kvalifikationerna när en ny verksamhetschef skulle tillsättas (SvD 11.2). Länsstyrelsen i Malmö är ett annat exempel. Där låstes internrevisorn in när han förra året vägrade lämna ut uppgifter om personal som hade varit kritisk i en internutredning.
En medarbetarundersökning i höstas visade att rädslan för sanktioner mot kritisk personal härskar även på utrikesdepartementet. Detsamma gäller Riksrevisionen, som jag själv studerat i en fem år lång forskningsstudie. Riksrevisionen är ändå den högsta granskande myndigheten i Sverige, med uppgift att granska bland annat effektivitet och ledningsfrågor i andra myndigheter. Många väntar sig att de skall föregå med gott exempel och agera förebild, liksom också offentlig verksamhet i övrigt.
Förtroendet för ledningen i dessa organisationer är generellt lågt och de är oftast toppstyrda. Trots att det finns en stor kompetens hos professionen väljer ledningen att genomföra förändringar utan en öppen dialog.
Situationen är allvarlig av flera anledningar.
För det första, demokratin. Professor Lennart Lundquist har myntat begreppet ”demokratins väktare” om offentliga ämbetsmän och avser med detta deras ansvar för att signalera när organisationer i den offentliga sfären inte fungerar optimalt. Ytterst handlar det om demokrati och öppenhet mot medborgarna.
För det andra, effektiviteten. Man vet inom organisationsforskningen att förändringar måste genomföras i samråd med professionen, snarare än genom disciplinering av densamma. Risken är annars att organisationen dräneras på kompetens och att effektiviteten minskar i samma takt som motivationen.
Lundaläkarna Anders Biörklund och Dag Ursing skriver i en debattartikel i Sydsvenskan (28.12 2008) att samordningen av Usil och Umas riskerar att slå sönder för professionen viktiga nätverk. Argumentet är i högsta grad motiverat och det kommer att ta lång tid för sjukvården i Skåne att reparera vad som skadas i organisationerna i pågående förändringsarbete.
För det tredje, etiken. Bristen på öppenhet i de offentliga organisationerna signalerar en instrumentell människosyn. Ändamålet helgar medlen och det saknas respekt för individen. Synsättet rimmar illa med den allmänna samhällsmoralen.
Man kan också notera att det finns en meddelarfrihet som enligt lag måste respekteras.
Ett vanligt sätt att legitimera sanktioner mot kritiker är att hävda att kritiken är baserad på rädsla och hotar verksamheten. Synsättet signalerar dock knappast re­spekt för professionens kompetens, och det rimmar illa med logiken i det kunskapssamhälle som idag växer fram.
Kritiken kan också ses som en kraft som snarare gynnar verksamheten – såväl professioner som offentliga ämbetsmän utmärks nämligen av en stark lojalitet till samhället och ansvarstagande för organisationens välgång.
Salman Rushdie var i höstas i Sverige och föreläste på temat Det öppna ordet. Man kan inte låta bli att fråga sig hur människor skall kunna hantera öppenhet på nationell nivå och inte minst på religionsområdet när öppenhet inte ens tillåts på organisationsnivå. Hur var det nu Voltaire sade – Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att dö för din rätt att säga det? Har det i vårt postmoderna samhälle förvridits till sin motsats?
Med ett modernt ledarskap välkomnar man kritik och ser den som en konstruktiv kraft. I längden vinner både organisation och samhälle på öppenhet.
LOUISE D BRINGSELIUS

Läs artikeln på sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor.

”Samordningen av universitetssjukhusen i Malmö och Lund, Proluma, präglas av brist på delaktighet, kränkande uttalanden, hot och beskyllningar, särintressen, dold agenda och osanna uttalanden”, skriver fyra överläkare och professorer vid endokrinologiska kliniken och ögonkliniken på Universitetssjukhuset i Lund.
Gå till toppen