Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: "Läraryrket har förvandlats till ett omsorgsyrke"

En förklaring till att få män väljer att bli lärare är att lönen, utbildningen och yrkets status stadigt försämrats under ett par decennier, skriver Claes-Magnus Hugoh, nyligen pensionerad adjunkt.

Sydsvenskan publicerade den 1 april en debattartikel av om varför inte flera män väljer läraryrket.
Svaret på denna fråga är inte svårt att finna. I mitten av 60-talet erhöll gymnasieadjunkter löner, som det då ansågs att riksdagsledamöternas löner borde justeras upp till. Denna samhällsposition grundades på en akademisk utbildning av normala europeiska mått.
Till detta kom också att adjunkten åtnjöt en självständighet i sitt arbete som dagens lärare inte skulle kunna drömma om, eftersom ”samhället” som debattörerna helt riktigt framhåller kräver allt större kontroll av arbetet i skolan.
Den som vid denna tid valde att bli gymnasieadjunkt och som pensionerats i det innevarande decenniet har som synes fått vidkännas ett socialt och ekonomiskt nerköp av en omfattning, som ingen annan grupp råkat ut för.
Men är då inte detta bra? Är det inte bra, att den svenska skolan befriats från tyranner av det slag, som visas på bilden i Sydsvenskan från filmen Hets, som påpassligt brukar visas varje valår?
Dessa tyranner var i allmänhet män och det är ju männen som nu flyr arbetet i skolan. Är det en speciellt manlig egenskap att vilja fly en dålig arbetsmiljö, låga löner, bristande autonomi, låg status och så vidare?
Jag tror inte det. Att kvinnor dröjt sig kvar något längre beror nog mest på att de av tradition tvingats vänja sig vid låga löner och tyranniska chefer. Det är intressant att när man fullständigt befogat klagar på att kvinnor måste finna sig i mycket sämre villkor än männen i arbetslivet nämns sällan läraryrket.
Annars är ju detta ett närmast övertydligt exempel på vad man behöver diskutera. Om kvinnor i allt större utsträckning emanciperar sig, kommer de också att överge läraryrket. Och även om det blir ett stort problem så är det ändå bra, för den förslumning av den svenska skolan, som pågått ett antal decennier och som varit förenad med yrkets förvandling till ett avakademiserat omsorgsyrke måste upphöra.
Men är det inte en utveckling i demokratiseringens tjänst, som kommit svenska elever till godo? Bör man inte förvandla läraryrket till ett rent socialt arbete med den påföljden att lärarnas akademiska kompetens måste offras? Måste inte skolan förändras, när alla barn går i grundskolan och de allra flesta i gymnasieskolan?
Jo, på den sista frågan måste man svara ja. Men av det följer inte, att förändringen måste se ut som den gjort under fyrtio år. Denna förändring är nämligen en social konstruktion. I själva verket förutsätter ett bejakande av den tingens ordning som nu råder i skolan att man betraktar utbildningens innehåll som helt ointressant och utbildningen som en sorts svart låda som skall transportera eleven en viss social sträcka.
Ett sådant betraktelsesätt förvandlar livet till ett slags arena där det enda som räknas är individens förmåga att förverkliga de politiskt korrekta kardinaldygderna. Ett exempel på detta är den lärarutbildning som finner det viktigast att alla skall få i princip samma typ av utbildning oavsett hur den blivande läraruppgiften skall se ut.
Det är nämligen viss skillnad på att handskas med förskolebarn och att förbereda gymnasister för högre studier. Detta tillhör numera det som inte bör sägas i Sverige: det skulle ju kunna uppfattas som att det finns skillnader mellan olika arbetsuppgifter i utbildningssektorn och därmed skillnader mellan människor, och vi vet ju alla att sådana bara är sociala konstruktioner.
CLAES-MAGNUS HUGOH
Gå till toppen