Om man trodde att finanskrisen skulle sätta p för heminredningsteve trodde man
fel: skrämselreportage om tomma bostadsprojekt och hårdfrusen
samhällsekonomi till trots slås det fortfarande ut väggar i varenda kanal.
Förklaringen är nog enkel: de här sakerna upptar en hyfsat stor del av våra
liv – även hos alla oss som bär på den sortens medelklasskuld som gärna tar
sig uttryck i att man skäms en smula för sin konsumism och materialism.
Själv trodde jag att min toleranskvot för inredningsporr fått en permanent
överdos efter några år som frilansskribent åt designtidningar, men det
räckte att byta hem. Jag tror inte jag pratat så mycket om möbler, väggar
och takhöjd i hela mitt liv som under de senaste två månaderna.
Därför kan jag inte heller låta bli att fundera över varför det hänt så lite
med boendeprogrammen: så många varianter och så ohyggligt lite variation. I
måndags hamnade jag framför ”Nytt läge” – en programtitel med stor
dragningskraft på någon som precis genomlevt den cirkusföreställning det är
att sälja, köpa och flytta, men där själva flyttelementet avhandlades i
några snabba mäklarcitat och prislappar innan det var samma styling och
loungebyggen som alltid. Nog för att det här med att bo och flytta handlar
om pengar och kvadratmeter – men det finns ju mer.
Jag är till exempel förvånad över att ingen tagit ett tydligare konsumentgrepp
på genren: tänk er ett ”Bogranskarna” (Sydsvenskans patrull som granskar
nybyggen) i tv-form, en redaktion som ger sig ut och faktiskt skärskådar
områden och fastigheter. Hur är det här egentligen? Trivs folk, får de
valuta för sina pengar?
Eller kanske ett program som hälsar på ett halvår efter flytten och frågar hur
det egentligen blev när den första inflyttningsivern lagt sig: en närtitt på
alla de där hemmen som aldrig blir riktigt färdiga, lägenheterna som är
fyllda av tappade sugar och provisorium som blivit permanenta. I min första
lägenhet var till exempel taket sprucket redan när jag flyttade in – sex år
tog det innan jag förmådde ringa en målare som lagade det, och det var när
jag skulle sälja.
Boende handlar, kort sagt, om så väldigt mycket annat än bara om var stolarna
ska stå och vilken färg det ska vara på dem. I modern litteratur är det ju
till exempel inte sällan boendets fel när en familj kollapsar: en lycklig
människa bryr sig inte om inredningen, medan den som förirrat sig i
italiensk mosaik och inbyggda bordsgrillar står på ruinens, eller åtminstone
skilsmässans, brant. Dessutom verkar det ofta stämma – en god vän som jobbat
som stylist berättade att över hälften av de hem han fixade till inför
tidningsfotograferingar tillhörde par som låg i skilsmässa. Ett
inredningsprogram som törs närma sig de där frågorna är kanske inte lika
enkelt att sno ihop, men jag är säker på att folk skulle titta.