Kultur

Att gå i kloster

Innanför murarna upphör ismerna att ha någon mening, konstaterar Lotta Lundberg.

Jag går i kloster. Åker till Alexanderdorf i gamla DDR. Första dagarna är jag rädd. De där trettio svarta benediktinerryggarna framför altaret ser ut som burkor, de där höga tonerna på latin, de där stränga små ansiktena som skymtar fram under de vita halskragarna. De är skygga. Det smittar. Jag är rädd att göra fel hela tiden.
Krucifixet på väggen, gluggen från min lilla cell ut mot klostergården, de välkrattade gångarna, den första tysta måltiden; torrt, tyskt, brunt bröd och ett stekt ägg, intill en stor skål med simmig spenat. Vi går upp klockan fem för första bönen, vi går och lägger oss klockan nio efter sista. Vi ber sex gånger om dagen. Jag tar med min svenska bibel, hittar psaltarpsalmerna och hör nu på mitt språk vad de sjunger. Fyrtio minuter var gång.
De börjar känna igen mig, jag börjar kunna urskilja något som signalerar personlighet under de tjocka svarta sjoken; hon som är överseende med mitt fumlande i kyrkbänken, hon som har breda höfter och faktiskt ler när jag ställer mig upp på fel ställe, den uttryckslösa abbedissan som stänker vatten över mig ur en avlång kula en gång om dagen, de två unga, stränga, högresta som precis bytt det vita novisskynket mot det eviga svarta. Efter sju år i lära har de avgivit sitt löfte och bevärdigar mig inte med en blick. Där är den förkylda, den elaka, hon som har bitit sig i läppen och den gamla tunna vars grumliga ögonvitor blinkar mot mig när jag försöker undvika att stirra. Efter fyra dagar tar hon min hand, den är torr och varm och darrar lätt när hon frågar om jag vill prata. Jag vill inte prata. Jag har ingenting att säga.
De berättar genom hela sin livsföring vad de tror på, de har lovat trohet och lydnad. Ora et Labora. Bön och arbete. Det kan jag rasa över för mig själv under filten i min smala säng, men att konfrontera dem; med påven och preventivmedel, och hierarki och patriarkat vore patetiskt. För hur genomtänkt är jag? Vad har jag lovat? Vem blir jag med mitt läppstift, mina prylar och kontokort? Jag kan komma dragande med vilken ism jag vill och den blir bara löjlig, så stora är maskorna i mitt tankenät att allting faller igenom.
Det är veckan innan påsk, det ska putsas fönster och silver och krattas fjolårslöv vid sidan av de dagliga rutinerna; vid mangeln, diskmaskinen och över potatisskalaren.
Efter en vecka pratar jag om det i alla fall. Hon med den torra varma handen och jag går promenader i våren, vi har en timma ledigt innan Vesper.
Vi går där forsythian slår ut, där blåsippsbacken krullar upp sina ludna stjälkar och ut över fälten där lärkan nästan lyckas överrösta klockringningen.
Hon har varit i kloster sedan 1959. Och hon är nyfiken. Vi jämför våra ”ismer”. När vågar vi vara stränga och slutar kompromissa? Vilken del av livet är inte förhandlingsbart? Vad är det vi lyder och underkastar oss utan att förstå?
Och efter tio dagar i kloster kan jag åtminstone urskilja var rastlöshet övergår i tomhet som övergår i eftertanke och till slut blir en självklarhet: jag för lågmälda samtal med någon som skapar mening.
Lotta Lundberg, författare, bosatt i Berlin
Gå till toppen