Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Så blev Somalias fiskare vår tids pirater

Den somaliska utbrytarstaten Puntland vädjar om västlig hjälp för att bekämpa pirater. Befolkningen vill också ha hjälp med att bekämpa utländska trålare.

Beväpnade somaliska pirater vaktar en strandremsa i Hobyo, drygt femtio mil nordost om Mogadishu. Piraterna dominerar området och stora delar av den lokala befolkningen har flytt, eftersom de är rädda för militära attacker från andra länder.Bild: Foto: Badri Media/Epa
På fredag flyger 151 svenska soldater och officerare till Djibouti för att bemanna korvetterna HMS Malmö och HMS Stockholm och underhållsfartyget Trossö.
En global armada patrullerar redan området. Men de senaste veckorna har piraterna bevisat att inte ens en massiv närvaro av patrullfartyg stoppar nya kapningar.
Det stödjer tesen om att piratattackerna inte kan lösas till havs.
Egentligen är piratdåden inget problem för Somalia. Det finns inga pirater kring huvudstaden Mogadishu eller i de södra delarna av landet. Det finns inte heller pirater i det självstyrande Somaliland i nordväst. Piratdåden begås i Puntland, utbrytarstaten vid Afrikas horn.
I höstas spreds otaliga historier om piratfästena i Bossaso, Eyl och Hobyo och om piratgängens sofistikerade metoder för att förhandla med redare, mäklare och försäkringsbolag. En piratledare kunde sitta i solgasset i Eyl och prata i satellittelefon med en konsult i London om hur en fartygsägare i Ukraina skulle betala fyra miljoner dollar för att återfå sitt kapade fartyg, sina 21 besättningsmän, en död kapten och 33 ryskbyggda stridsvagnar.
Men piratdåden är bak­sidan av ett annat problem. När Somalia splittrades 1991 och störtades in i anarki fanns det inte längre en kraftfull somalisk regering som kunde försvara havsområdena kring Afrikas horn.
Därför kom det fartyg till somaliska vatten och dumpade stora mängder kemiskt och radioaktivt avfall. Den italienska maffian misstänks ha varit inblandad. Bolaget som skötte dumpningen ska ha tjänat två tre miljoner dollar.
Laglösheten i Somalia ledde också till att en gigantisk flotta av trålare sökte sig till fiskevattnen kring Somalia. De kom från länder som Grekland, Spanien, Sydkorea och Taiwan – men uppträdde oftast under bekvämlighetsflagg. Under ett och samma år kunde mer än 800 utländska trålare bedriva illegalt fiske utanför Somalia.
De lokala fiskarna blev förtvivlade. I Bossaso, huvudstad i Puntland, hade traktens fiskare varje morgon landat fem sex ton fisk per dag. När de utländska trålarna svept fram kom det inte in mer än 300–400 kilo fisk per dag till stadens fiskindustrier.
Och vad värre är: de främmande fiskebåtarna svepte hänsynslöst sina trålar över bottnarna. De förstörde de lokala fiskarnas möjligheter till lönsamt hummerfiske. Och det illegala fisket tog inte heller hänsyn till hotade djurarter: havssköldpaddor, hajar, valar och delfiner.
– Våra jobb, vårt yrke som fiskare, stals från oss av dessa utländska fartyg. Vi försökte klara livhanken, sade Ali, en före detta fiskare när han intervjuades av amerikanska ABC News häromdagen.
Ali är numera pirat och sitter i en fängelsecell i Bossaso.
– Vi brukade sätta ut våra nät för att fånga fisk och hummer, men det är slut med det. Deras fartyg drog upp all fisk. Vi hörde hur de kom om natten. De stal allt – till och med stenarna på havsbottnen, förklarade Ali.
Han är bara en av många fiskare som varit med att göra delar av Puntlands lokala fiskeflotta till en piratstyrka. Omvandlingen började redan 1991 när fiskarna skulle stoppa jättetrålarna. De utländska besättningsmännen hällde skållhett vatten på fiskarna och deras kanoter. Deras nät skars sönder. Deras småbåtar förstördes.
Därför beväpnade sig somalierna, och även motståndarna skaffade vapen. Kapprustningen gjorde så småningom fiskebåtarna i Puntland till smärre örlogsfartyg – utrustade med ­automatkarbiner, granatkastare och pansarvapen.
Fiskarna kapade sina första fartyg redan på 1990-talet, däribland tre taiwanesiska jättetrålare och tre italienska fiskefartyg. Senare togs fiskebåtar även från Kenya, Sydkorea, Ukraina, Indien, Egypten och Jemen. Alla fick betala för att bli frisläppta.
När de somaliska krigsherrarna insåg vad som fanns att tjäna på kapningarna övergick kampen om fisket till piratdåd. Kapningarna blev organiserad kriminalitet och big business.
En minimilösen för ett kapat fartyg och dess besättning ligger idag på två miljoner dollar. Men piratdåden kräver stora investeringar. Bara krigsherrar, klanledare och andra förmögna somalier har råd att köpa sofistikerade moderfartyg, snabbgående gummibåtar och avancerade vapen.
Piraterna strör pengar omkring sig till fattiga somalier, men de älskas inte av alla. Det lokala fängelset i Bossaso tar emot allt fler gripna pirater. Att den tidigare citerade Ali nu sitter i finkan visar på en politisk vilja att bekämpa pirat­problemet.
Puntlands president Abdirahman Mohamed Farole har vädjat till USA och andra västländer att bidra med 20 miljoner dollar – drygt 160 miljoner kronor – för att han ska kunna finansiera en styrka på 2 400 man som slår till mot landets piratgäng. Styrkan ska bestå av inhemsk polis, militär och kust­bevakningspersonal.
– Driftskostnaderna för en sådan styrka överstiger inte 20 miljoner dollar per år, men de intiala kostnaderna för baser, radarstationer och utbildning blir lite högre, sade president Farole när han besökte Kenya för två veckor sedan.
Enligt Farole behöver Puntland också hjälp med att hejda det olagliga fisket. Först då finns det inkomster och sysselsättning för landets kustsamhällen. Det är ett måste för att få slut på piratdåden.
Den amerikanska tidskriften Newsweek ställde i Nairobi frågan om det ligger något i ryktena om att president Farole själv har nära band till piraternas finansiärer:
– Det är skrattretande, svarade presidenten. Det har inte funnits några sådana band. De finns inte idag och finns inte i framtiden. Vi är emot piraterna.
President Farole har suttit tre månader vid makten. Han leder en svag regering i ett korrupt land. På många platser är sympatierna starkare för piratgängen än för regeringen.
Abdirahman Mohamed Farole betonar att Puntland är ett stort och otillgängligt land. Det är svårt att kontrollera landets strandområden eftersom det inte finns vägar längs kusterna. Dessutom har Puntland ett vidsträckt territorialhav.
Slaget mot piraterna kan inte bara vinnas till havs. Men det är inte heller lätt att vinna på land. Det behövs förändringar som ger Puntlands kustbefolkning andra försörjningsmöjligheter än piratdåd.
Gå till toppen