Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Den ende som vet

Claude Lanzmann har gjort Israels sak till sin. Jan Aghed har läst hans memoarer, i vilka det mesta hamnar i skuggan av Lanzmanns uppblåsta ego.

Le lièvre de Patagonie

Author: Claude Lanzmann. Publisher: Gallimard. PublishYear: 2009. ExtraInformation: Utgiven i Frankrike..
Fransmannen Claude Lanzmann är främst bekant som skaparen av filmen ”Shoah”. Radikalt olik alla andra dokumentärer om förintelsen av Europas judar med sin programmatiska brist på historiskt bildmaterial, sina intervjuer uteslutande i presens och första person, sina tankfulla vyer av massgravarnas övervuxna polska landskap och inte minst sin längd, nio och en halv timmar.
Inspelningsarbetet tog honom elva år, 1974–85, berättar Lanzmann i den nyutkomna memoarboken ”Le lièvre de Patagonie”. Det avbröts och fördröjdes ofta av en desperat brist på pengar och låter i hans referat stundtals som en spionthriller, när han beger sig till Tyskland med falskt pass och dold kamera och mikrofon för att lura gamla exnazister att blotta sin medverkan i gaskamrarnas industriella människoutrotning.
Få filmer har fått ett så positiv och respektfullt bemötande som ”Shoah”. Bland tongivande kritiker var det i stort sett bara Pauline Kael i tidskriften New Yorker som inte instämde i hyllningskören. Kael menade att Lanzmann inte litade på sin publik och att hans film stängde av åskådarens tankeförmåga snarare än att öppna den för perspektiv och reflektion, i motsats till en annan dokumentär som hon oreserverat berömde: ”Le chagrin et la pitiè” (”Ockuperat land”) från 1969, Marcel Ophüls omstridda, länge censurförbjudna, drygt fyra timmar långa studie av fransk samarbetsvilja gentemot tyskarna under Vichyregimen.
Ophüls dokumentär fokuserar Clermond-Ferrand, huvudstaden i Auvergne, som framställs som en dementi av den gaullistiska myten om det franska civilsamhällets heroiska kamp mot nazismens ockupationsmakt.
Ironiskt nog var det just i detta förmenta fäste för kollaboratörer och en inställsam borgerlighet, som den artonårige Lanzmann, uppvuxen i en vänstersinnad judisk familj, år 1943 anslöt sig till motståndsrörelsen, närmare bestämt dess kommunistiska gren.
Den drygt 500-sidiga memoarvolymen är ganska omistlig läsning för den som är intresserad av det vänsterintellektuella livet i Frankrike under förra seklets andra hälft, med dess viktiga förankringar i Jean-Paul Sartres tidskrift Les Temps Modernes, där filosofie doktorn Lanzmann övertog chefredaktörskapet år 1986, och i kampen för Algeriets självständighet. Han blev Sartres och Simone de Beauvoirs förtrogne och var, utan att det tycks ha hotat trions inbördes förhållande, sambo med henne, den ende man hon någonsin flyttade ihop med, från 1952 – då han var 27 och hon 44 – till 1959. Boken tecknar på en gång komplexa, kritiska och starkt beundrande porträtt av bägge. Stort utrymme färgat av förlust och saknad ägnas också en annan nära vän med centralt inflytande på författarens intellektuella och politiska utveckling: avkoloniseringens och befrielserörelsernas revolutionäre teoretiker Frantz Fanon (1925–1961).
Sedan 1952, då han ”upptäckte” Israel, har Lanzmann gjort den judiska nationens sak till sin. En första filmisk yttring av förbehållslös lojalitet var debutdokumentären ”Pourquoi Israël” (”Varför Israel”), 1973. Tjugo år senare kom ”Tsahal”, hans femtimmarsdokumentär om den israeliska armén, från flera synpunkter en propagandaorgie i militär hagiografi, ett intryck bestyrkt av bokens skildring av inspelningen, där Lanzmann frossar i förälskad, machoartad soldatkult.
Efter den respektlösa intervjutaktiken i ”Shoah”, som förtjänade att bli skolbildande, var det förbluffande och genant att i ”Tsahal” möta Lanzmanns totalt okritiska, servila utfrågning av israeliska generaler med Ariel Sharon i spetsen, presenterad som en idealistisk bonde ur herdelitteraturen; och chockerande att notera filmens förtigande av Libanonkriget, det samhälleligt mest kontroversiella och splittrande i israeliska arméns historia. Följaktligen inte ett enda ord om falangistmilisens massakrer i de palestinska flyktinglägren Sabra och Chatila, som enligt alla objektiva vittnesmål underlättades av Sharons styrkor.
”Le lièvre de Patagonie” är i stora delar en ytterst läsvärd memoarbok av en av efterkrigstidens ledande franska intellektuella och mest betydande dokumentärfilmare (till meriterna hör förutom ”Shoah” en unik skildring av 1943 års fånguppror i förintelselägren Sobibor). Blygsamhet är inte författarens starka sida. Av personlig erfarenhet – två intervjuer, en presskonferens – vet jag att Lanzmann anser sig höjd över kritik. All kritik. Läsaren måste finna sig i att umgås med ett monumentalt ego, som har lätt för självförhärligande och skrävel. Hans kända – och ökända – övertygelse att alla filmer om judeförintelsen utom hans egen saknar existensberättigande och snarast är djupt omoraliska präglar också synen i memoarerna – och undviker som vanligt frågan om det varit bättre om den publik som inte sett ”Shoah” men däremot andra filmer om samma ämne, några generationer tv-tittare exempelvis, inte vetat någonting om nazismens brott.
Jan Aghed, filmkritiker
Gå till toppen