Aktuella frågor

Debattinlägg: "Bistånd finansierar krig"

Hjälpsändningar tjänar inte sällan som täckmantel för vapenlaster, skriver Bengt Nilsson, journalist och författare.

Bild: Arkiv: JOHN MOORE/AP
Flygbolag verksamma i konfliktområden fraktar ofta både nödhjälp och vapen, avslöjar Stockholms internationella fredsforskningsinstitut Sipri.
För den som i likhet med undertecknad har vistats mycket i krigsområden i Afrika är det absolut ingen nyhet. Krig är big business och där konflikt råder, där samlas entreprenörer av alla sorter. Nödhjälpsarbetare, legosoldater, fredsmäklare och vapensmugglare. Alla har gods att frakta, alla måste flyga.
Mellan 1983 och 2005 pågick ett inbördeskrig i södra Sudan mellan gerillan SPLA och regeringsstyrkor. När FN beslutade att starta sin jättelika hjälpinsats Operation Lifeline Sudan förvandlades den lilla byn Lokichoggio i norra Kenya till knutpunkt för organisationer som på olika sätt var inblandade i det humanitära arbetet i området. Jag besökte Lokichoggio flera gånger under kriget och fick inblick i konfliktens dolda ekonomi.
Nödhjälpsarbetet skapade ett enormt behov av flygkapacitet. Den lilla landningsbanan i Lokichoggio byggdes ut för att kunna serva jättelika transportplan, och förhoppningsfulla entreprenörer från när och fjärran sökte sig dit. I små enkla baracker satt nyblivna flygdirektörer och tog emot beställningar, ingen kund var för liten eller för skum för att ignoreras. Alla visste att kriget inte skulle vara för evigt så det gällde att smida medan järnet var varmt.
FN-organen Unicef och World Food Programme stod som huvudorganisatörer för transporten av mat och förnödenheter till de krigsdrabbade i det vidsträckta södra Sudan, på andra sidan gränsen. Men de hade inga egna flygplan, de chartrade Herkulesplan från ett sydafrikanskt bolag. Det bolaget anklagades av några hjälporganisationer i Kenya för att samtidigt frakta vapen från Sydafrika till inbördeskrigets Angola. Att det förhöll sig så var ett slags officiell hemlighet i Lokichoggio som ingen tycktes bry sig särskilt mycket om.
I Sipris rapport redovisar författarna det etiska problem som uppstår då ett och samma flygbolag fraktar såväl vapen som humanitärt gods. En rad förslag till åtgärder som skall stävja detta presenteras. Det som Sipri antingen inte känner till, eller avstår från att nämna, är att internationella hjälporganisationer ibland själva ägnar sig åt vapensmuggling.
Många bolag i Lokichoggio hade bara ett eller högst ett par flygplan, de var i luften nästan konstant. De flög in nödhjälp, biblar och symaskiner till södra Sudan. Tidigt uppstod rykten att de också fraktade vapen. De kenyanska luftfartsmyndigheterna var notoriskt lättmutade, dessutom hade den sydsudanesiska gerillan SPLA ett läger på kenyansk mark, mellan Lokichoggio och gränsen till Sudan. Helt i strid med internationella avtal gällande konflikten i Sudan, men fullt begripligt eftersom Kenya i hemlighet stödde gerillan.
Det gjorde även många hjälporganisationer verksamma i Lokichoggio. Där fanns allt från respektabla organisationer som Rädda Barnen och Oxfam till små evangelistiska rörelser från USA som ofta hade en politisk agenda. SPLA startade dessutom egna hjälporganisationer som täckmantel för sina transporter mellan Kenya och krigsområdet i Sudan.
Jag flög vid ett tillfälle med ett plan chartrat av organisationen Nuba Relief från Lokichoggio till de gerillakontrollerade Nubabergen. Jag kunde konstatera att lasten bestod av medicin och kalasjnikovgevär.
Sverige fanns med som finansiär av vapensmugglingen. Den organisation som allra mest öppet stödde SPLA var Norska Folkhjälpen. I en norsk dokumentärfilm som visades 1999 berättar piloter om hur de hade fraktat vapen från Lokichoggio till Nubabergen i Folkhjälpens regi. Norska UD beslöt att utreda frågan och anlitade COWI, ett danskt konsultföretag. COWI:s rapport var förödande.
Norska Folkhjälpen sades vara mer upptagen med att hjälpa gerillan än civilbefolkningen i södra Sudan. Gerillan hade försetts med mat, hus och bilar och ett fältsjukhus för sårade gerillasoldater.
Under denna turbulenta period skänkte svenska skattebetalare via Sida cirka åtta miljoner kronor till Norska Folkhjälpen.
Sipris rapport är välkommen, men den skrapar bara på ytan. Problemet med vapensmuggling till krigsområden är gigantiskt, och frågan om hur pengar avsedda för humanitära ändamål finansierar krig borde tas på större allvar.
Här har Sida och svenska UD ett självklart ansvar.
Bengt Nilsson
Gå till toppen