Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

För dem som inte ryms någon annanstans

På Arlöv Park Hotell delar asylsökande och hemlösa Malmöfamiljer vardagen. Men hotellet är också en berättelse om hur en ägare gör miljonvinster på dem som inte har något.

ARLÖV-GLIMÅKRA-MALMÖ Mellan motorvägen och järnvägen, bakom en bensinmack. Här samlar Migrationsverket och Malmö stad dem som inte får plats någon annanstans. I utkanten av Arlöv – på ett avdankat hotell.
Den 26 maj 2006 tilldelade Migrationsverket den Lysekilsbaserade företagaren Morgan Livh det första avtalet för ett transitboende för asylsökande i Malmö.
På många sätt var det ett logiskt beslut. Malmö stad tillhandahåller inte längre lokaler för asylsökande under deras första dagar i Sverige – den tidigare verksamheten på Sege park avvecklades samma år. Det var samtidigt logiskt eftersom Morgan Livh under sex år hyrt ut rum på hotellet till Migrationsverket när det kommit väldigt många nyanlända asylsökande.
Men det var framför allt logiskt eftersom Morgan Livh var den ende som lämnade in ett anbud.
I avtalet garanteras han ersättning för minst sjuttio asylsökande per dygn. Men det kommer alltid fler hotellgäster än så. När avtalet skrevs på kröntes hotellets ekonomiska framgångssaga.
Människorna bakom framgången finns i hundratalet rum, ofta med fyra sängar i varje rum, ofta med människor i varje säng. Det är nästan alltid fullt i rummen på Arlöv Park Hotell.
Reza, 26 år, från Iran har försökt att få asyl i Sverige i ett år. Han har misslyckats. Nu bor han på Arlöv Park Hotell i väntan på transit till Ronneby.
Rum 103
Familjen Morina sitter på sina sängkanter. Orlond, Clirim och Sabahat Morina. Hela familjen förutom pappa, Gezim Morina, som är på sjukhuset för dialys.
Det är den 30 mars och det är andra gången de bor på Arlöv Park Hotell.
För två år sedan sålde familjen sitt hus, samlade ihop alla besparingar, betalade en människosmugglare över hundratusen kronor, gömde sig i en skåpbil, släpptes av ”på en gata vid Centralen”, träffade en man som talade albanska, blev hänvisade till Migrationsverkets lokaler på Östra Farmgatan, väntade på att verket skulle öppna, sa ”asyl” och blev skjutsade med Migrationsverkets vita skåpbilar till hotellet.
Ett ärende hade öppnats. De fick ett rum.
Efter ett par dagar blev familjen skickad till Kristianstad. Deras asyl-ärende skulle utredas. Det skulle komma att ta tid.
Migrationsverket betalar 175 kronor per asylsökande och natt med ett extra tillägg för mat på 135 kronor, exklusive moms.
För de pengarna får de precis det. Säng och mat.
Hyran från Migrationsverket garanterar hyresvärden 4,4 miljoner kronor per år. Maten ger ytterligare 3,5 miljoner.
I omgångar har det riktats kritik mot hotellet för att miljön är undermålig, framför allt för barn, att det borde vara riskfyllt att ha en kemifabrik med brandfarliga varor precis bredvid familjebostäder. Att asfalt och en bensinmack inte är bra grannar för barn, att trasiga fönster och möbler inte utgör en bra bostad, att bråk förekommer, att kvinnor känner sig utsatta.
Allt detta stämmer. Det vet alla.
Under de senaste åren har det skett en viss upprustning av hotellet, det har blivit renare, lite helare.
Men det ligger där det ligger.
– Och visst kan man känna att, varför kan vi inte göra det här bättre, säger Kristina Romdhani, chef på Migrationsverkets mottagningsenhet i Malmö.
Och hotellet förblir det enda som finns att erbjuda efter det att Sege park avvecklades, efter att det bara kom in ett anbud – då är Arlöv Park Hotell det bästa man kan. åstadkomma
När familjen Morina för första gången kom till Arlöv skickades de snabbt till Kristianstad. Under de två år som deras asylskäl – pappa allvarligt njursjuk – skulle prövas hann pojkarna Orlond och Clirim börja gå i skolan, imponera på sin lärare till den grad att hon sedan skrev ett berömmande och beklagande brev när de skulle lämna sina klasskamrater och Gezim Morina hann få en ganska god relation med sjukhuset som skötte om hans dialys. Efter de två åren med sjukhus, asylnej, nya ansökningar, gömma sig, delar familjen ansiktsfärg. Gråljus. En sorgsam färg.
Det var omöjligt, och är fortfarande, att tänka sig att återvända till Kosovo med de sjuka njurarna, ett litet sålt hus som bekostade smugglingen och ett lämnat liv. Därför gömde sig familjen Morina. I två månader. Hos bekanta, någon gång på gatan.
– Sedan orkade vi inte mer, berättar mamma Sabahat Morina.
De tog sina väskor, de har en var, och så vandrade de mot Arlöv.
Den 29 mars 2009 dök de upp i receptionen och sade ”asyl”. De fick rum 103, precis i början av den första hotellkorridoren.
Den sista mars har de fått en lapp med sin nästa destination skriven högst upp. Kristianstad. Igen.
De åker med Migrationsverkets skåpbilar till Malmö central, småspringer med handläggarna mot spår fem, hoppar på tåget, åker iväg. De möts i Kristianstad av Migrationsverkets personal och placeras i en lägenhet i Glimåkra, en av få lägenheter i den nordskånska staden. De delar plats med en annan familj från Kosovo. De har precis kommit till Sverige och söker asyl eftersom den ettårige sonen är epileptiker.
Så här fungerar det på hotellet: det ska enligt avtalet alltid vara bemannat, dyker det upp en person oavsett tid och säger ”asyl”, kommer han, hon eller en hel familj att placeras i ett rum.
Där får de vänta på verkets handläggare som transporterar dem till Östra Farmgatan för att öppna ett asylärende. Sedan skickas de vidare genom systemet till en regelrätt flyktingförläggning. I Arlöv ska de helst bara stanna några nätter. ”Snittet ligger på 4,6 dagar” förklarar Kristina Romdhani.
Vid vissa särskilda tillfällen – Malmöfestivalen och stora helger nämns som sådana – dyker det upp extra många personer som säger ”asyl” i receptionen.
De får ett rum och när Migrationsverket kommer har de hunnit sticka med en gratis hotellnatt på samvetet. Det går att tjäna även mindre summor pengar på den svenska asylverksamheten.
– Det är katastrof, säger Gezim Morina.
Om man tolkar signaler, finns det flera som säger att familjen Morina inte kommer att dyka upp den där sista gången när polisen ska hämta dem. De har varit i Sverige i två år nu och kommer att göra allt de kan för att få stanna i ett land där sjukvården kan ge fler löften än den i Kosovo.
Att gömma sig kostade dem 15 kronor mindre i dagligt bidrag. För att ”inte ha skött sina kontakter med Migrationsverket” enligt beslut. En som sköter sig får 61 kronor per dag. Men att återvända till Kosovo skulle kosta Gezim Morina livet, resonerar familjen. Det är dyrare.
– Titta här på brevet från läkare i Kosovo, där står att dialysvården inte är bra, man delar säng med flera patienter och medicinen kostar pengar, pengar som vi inte har, det finns inte ett jobb i Kosovo. Det är katastrof.
Gezim Morina har sin familjs öde i sina njurar. Varje måndag, onsdag och fredag kommer en taxi till Glimåkra för att hämta honom till fem timmars dialys i Lund.
Men chanserna att stanna får anses som små. Familjen har fått nej, och i deras dokument avslöjas ett asylärendes logik:
En transplantation är aldrig akut – man klarar sig så länge man sätter in dialys, vilket däremot är en akutåtgärd. Men dialys kan, måhända på ett undermåligt vis, ges i Kosovo. Därför kan familjen Morina avvisas.
Via Arlöv.
När Kristina Romdhani på Migrationsverket säger att miljön inte är speciellt bra, tänker hon framför allt på var hotellet ligger. Avståndet till allt, och så nära farlig trafik och järnväg. Sommaren 2006 dog en sjuårig flicka, asylsökande, som kommit ut på spåret. Hon blev påkörd av ett tåg.
Men hon tycker att personalen blivit bättre på att ta hand om de asylsökande, genom åren. Mer bemötande, berättar hon.
När Kristina Romdhani uttalar sig om hotellet, pratar hon om de asylsökande, de som för det mesta endast tillbringar ett par tre nätter på hotellet.
Hade det varit längre vistelse …
– Som för vissa barnfamiljer, säger hon.
… och så suckar hon.
När hon tänker på dem som placerats av socialförvaltningen på den andra våningen. Där rummen börjar på 2.
Anonym nyanländ flicka. När man kommer in på hotellet finns till vänster en reception, där det berättas att det går bra att betala med kort. Du kan köpa godis, och kaffe serveras i plastmugg för tio kronor.
Rum 221
Malmöfamiljen Omerovic har bott som hotellgäster i över tre månader.
Fem barn och en mamma, delar på ett rum på 15 kvadratmeter. En tv står på, lakan hänger över fönstret så att det inte ska bli ohyggligt varmt när solen skiner mot byggnaden. Ett av barnen har upplevda andningsvårigheter. Det känns som om luften tar slut.
– Barnen blir rädda, säger Azemina Omerovic.
Det kommer nya grannar varje dag, obekanta ansikten kan vara skrämmande. Hon berättar om sina försök att få ett till rum för mer plats – familjen får nej – och om det omöjliga i att laga mat när hotellets kök är stängt. En spisplatta på rummet får ersätta.
I bakgrunden finns en historia med problem med lägenheten inne i Malmö, där det blev omöjligt att bo kvar. Socialförvaltningen kunde erbjuda ett hotellrum. Det är en unik berättelse för familjen men ändå vanlig i Malmö. På Arlöv Park Hotell finns ett tjugotal familjer och ensamstående placerade vid varje givet tillfälle. Alla med sina historier, alla med sina orsaker, alla med något gemensamt: Har man problem med bostaden i Malmö kan man hamna här.
Genom åren har Malmö stad ofta, ibland med rätta, ibland med hårda ord, beskyllts för att ta dåligt hand om människor som behöver det som mest. Barnfamiljer som vräks, som inte lyckas ta sig in på hyresmarknaden som många andra. Familjer som placeras på genomgångsbostäder som på Mosippan – omskrivet, debatterat.
Eller som sektionschefen i stadsdelen Fosie, Jan Vonheim säger:
– Trycket är jävulusiskt.
I bakgrunden finns politiker som förbannar bostadsbristen, en socialtjänst som får ta hand om bostadsbristen, och en hotellman med lediga rum. För på hotellets andra våning står det klart att Malmö stad sträcker sig över kommungränsen för att klara av att placera familjer utan bostad.
– Det är nöd som löses där, säger Jan Vonheim. Därför ska de vara där så kort tid som möjligt. Vi har gjort en bedömning att det hotellet är bättre än andra, därmed inte sagt att vi tycker att det är bra. Man köper sig tid.
Tid kostar stadsdelarna per dygn:
500 kronor för ett enkelrum.
700 för ett dubbelrum.
990 kronor för tre bäddar.
Inga avtal, ingen upphandling, ett telefonsamtal (”har ni rum?”) och så får en familj plats.
– Så fort som möjligt ska de därifrån, säger Jan Vonheim. Säg att en familj bor på hotell i en månad, en och halv, då blir det svårt för dem.
Och så räknar han inflyttningsdagar för stadsdelens hotellplacerade: Den 2 februari, 1 mars, 1 april.
Jan Vonheim vill inte avtala med hotellet för att få lägre pris. På ett sätt skulle det vara att ge upp, att behöva ha en stående bokning.
Men ändå hamnar familjerna ständigt där. Efter att alla andra möjligheter har uttömts – och i Malmö töms möjligheter fort efter att lägenhet på lägenhet försvunnit från allmännyttan, då är Arlöv Park Hotell det bästa man kan åstadkomma.
Rum 121
Han vill bara kalla sig Reza, 26 år, filosofiutbildad, från Iran. En vecka tidigare gjorde han sådant motstånd när han skulle på transit till Ronneby att han fick vara kvar en vecka till på hotellet.
”Förlåt” säger han till verkets handläggare när hon kommer med en ny transitlapp.
”Den här gången är du snäll” svarar hon och skrattar.
Reza talar lite svenska för han har försökt få asyl i Sverige i över ett år. Han har misslyckats.
Han säger att han kom till Sverige för att slippa förtrycket i hemlandet, han var frispråkig, stötte sig med myndigheterna.
– Jag ville, men vågade inte vara kvar, säger han.
Han tillbringade ett drygt år på en flyktingförläggning i Småland, fixade ett rum i en lägenhet genom personer han träffade på förläggningen. Han fick avslag, stack, hamnade på Arlöv Park Hotell igen. Nu ska han till Ronneby i väntan på avvisning, en ny vända – det var därför han reagerade som han gjorde förra veckan.
– Jag tycker att det är hur bra som helst.
Säger Morgan Livh, hotellägare.
När han tog över hotellet vid millennieskiftet ansågs lönsamheten som något svårlöst, efter år av slitage, men den nye ägaren hade gott hopp.
I intervjuer sa han att han framför allt siktade in sig på handelsresande, närheten till motorvägen skulle locka mycket folk till en snabb natts sömn. Han hade rätt. Men det blev en annan sorts resenärer.
– Och nu är vi så inarbetade med Migrationsverket att det får fortsätta så, säger han idag.
Han gör miljonvinster på verksamheten.
– Hälften till koncernen, hälften till upprustning ungefär, svarar han på frågan om hur han fördelar de årliga vinsterna.
Morgan Livh säger sig inte förstå något av den kritik som i omgångar riktas mot hotellet. Det som är trasigt ska lagas och:
– Det är så överdrivet ibland. Jag har många hotell, och ärligt talat händer det mycket värre saker på de andra hotellen.
Han har i omgångar – det började en gång i Göteborg – gjort affärer med Migrationsverket i över tjugo år och han har enligt egen uppgift tillhandahållit boende för socialförvaltningars räkning i femton år. Mest på campingar.
– Och jag förstår att det kan vara jobbigt för familjer att bo på hotell länge, det är bara att gå till sig själv. Men det finns en herre som har bott där i åtta månader. Han trivs hur bra som helst, vill inte flytta.
Hur vet du det?
– Det har han sagt.
Det senaste bokslutet för Arlöv Park Hotell visar en vinst på över 2,7 miljoner kronor.
Myndigheter betalar.
Det är det bästa man kan. För att lösa nöd.
Epilog
Familjen Omerovic flyttades ett par veckor innan det här reportaget publicerades till ett annat boende i Malmö. Dagen efter flyttade en ny familj in i rum 221.
Familjen Morinas frist på tre veckor har gått ut för länge sedan. De bor fortfarande kvar på andra våningen i en fastighet i Glimåkra, polisen har sagt att de ska hem den 27 maj. I deras rum 103 har det redan hunnit flytta in och ut flera familjer.
Den sista juni i år går kontraktet för Arlöv Park Hotell ut, men Migrationsverket har i dagarna återigen tilldelat Morgan Livh ett årslångt avtal med samma villkor som tidigare. Det kom in ett enda konkurrerande anbud i upphandlingen, från en verksamhet i Staffanstorp. Men det drogs tillbaka eftersom ägaren inte skulle klara av kraven eller hinna bygga om redan till sommaren.
Reza har inte hörts av igen efter den senaste resan till Ronneby.

Fakta/Arlöv Park Hotell – en vinstmaskin

2006, ett år efter att avtalet med Migrationsverket skrevs på, gick Arlöv Park Hotell med fyra miljoner kronor i vinst. Det är bra med tanke på att företaget omsatte 13,7 miljoner kronor. Året efter det ökade omsättningen med 1,2 miljoner kronor men vinsten stannade på 2,7 miljoner kronor. 2005 levererade företaget en vinst på närmare två miljoner kronor.
Ibland använder också polisen rummen. De gör det när de har hämtat någon vars avvisning ska verkställas. Enligt Peter Norén på Utlänningspolisen sker det ”någon gång då och då” och ”endast över natten”.
Nu ska hotellet rustas upp
Hotellet ligger 7,7 kilometer från Migrationsverkets lokaler i Malmö, det byggdes 1968 och har haft 28 ägare. 1999 köpte Morgan Livh byggnaden för fem miljoner kronor av Scandic Hotell. Enligt Morgan Livh blir det tuffare ekonomiskt i år eftersom han ska rusta upp hotellet för mycket pengar.
– Nu ska det bli fönsterbyte i dagarna, säger han.
Hotellet ingår i koncernen ML Camping AB där det finns sex andra företag som nästan alla sysslar med boende i någon form. Vd för alla är Morgan Livh.
Gå till toppen