Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Riktig konstrock

Sonic Youth utvecklar såväl musiken som bilden. Thomas Millroth skriver om den Malmöaktuella musikgruppen.

Går Sonic Youths energi att översätta till något annat än musik? Finns bilder med samma konturer som Kim Gordons rostfransade röst?
Rockens energi är delvis myter och berättelser, ett reservat för modernistromantiska utlevelser av äkthet och ”vi vantrivs i kulturen”. Men Sonic Youth både river i sociala snår och trivs i kulturen. Dialogen med en lång räcka samtida och historiska, gärna udda, konstnärskap har varit livgivande ända sedan Thurston Moore och Lee Ranaldo spelade avantgardisten Glen Brancas symfonier i början av 80-talet.
En ledig förmiddag i New York visade Moore mig runt bland Manhattans gallerier. Vårt mål var en utställning med Harry Bertoia, den gamle ljudkonstnären och formgivaren, som under 60-talet designade klingande skulpturer. De är motsatsen till Moores egen pulserande, dissonanta musik. Vackra konstruktioner av metallstavar, som böljande ger ifrån sig en svävande, ambient ljudmassa. Bertoia hade ett eget skivmärke, Sonambient, för sina skulpturer; ett independentbolag före termen. Beundraren Moore äger förstås hela serien.
Form blir ljud i en do-it-yourself-anda, som mer liknar rockens kärna än såriga ytor.
Och när jag bad Lee Ranaldo om en bild till en edition, fotograferade han minimalistlegenden Steve Reichs nerpackade Farfisaorgel. Bilden skulle rivas i fyra bitar till ett ”Torn Photograph”. Riva sönder, foga ihop; en metafor för förhållandet till kulturen. Det är skarvarna som är intressanta, på samma vis som då Sonic Youth ”rivit sönder” sin egen musik och fogat samman delarna med synliga, hörbara revor.
De fransade kanterna, skevheterna, påminner mig om alla de bilder som gjorts av konstnärer som stått gruppen mer eller mindre nära; eller bara inspirerats. Det är figurativt, litet valhänt ibland, skurrilt och absurt vid andra tillfällen. Litet förbryllande därför att de saknar postmodernistisk ironi samtidigt som de är tömda på tillbakablickande snitsighet. Omedelbart troskyldiga som Kim Gordons egna teckningar och målningar. Eller hennes vän Jutta Koether, som signerat det stumt stirrande kvinnoansiktet på Free Kittens ”Sentimental Education”. Det ligger nära hennes lärare Rosemarie Trockel, eller för den delen Martin Kippenberger, två beundrare av Sonic Youth. De har en skev oförställdhet i bilderna, som får mig att tänka på Helene Billgren, som ju Gordon använt till ett annat omslag. Det här är en egen rockens konstlinje. En låghetens revolution som också är Sonic Youths.
Med Sonic Youth slog populärmusiken in dörrarna till estetiska avantgardet. Och behöll publiken, till skillnad från jazzen och konstmusiken tidigare. Ett alexanderhugg i den senmodernistiska knuten med en energi som räckt till att vidga musikfältet; och att ladda om den figurativa traditionen i bildkonsten.
Thomas Millroth, författare och konstkritiker
Gå till toppen