Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Samtidens våta mardröm

Skiten rinner, bokstavligt talat, i Charlotte Roches roman ”Våtmarker”. Björn af Kleen läser en bok om den moderna människans växande neuros kring att lägga en kabel.

Våtmarker

Author: Charlotte Roche. Translators: Christine Bredenkamp. Publisher: Wahlström & Widstrand.. PublishYear: 2009.
När Lars Noréns dagbok publicerades liknade Dagens Nyheters kulturchef verket vid en ”hink med skit”. Den unga tyska författarinnan Charlotte Roches roman ”Våtmarker”, som sålt i över en miljon exemplar i hemlandet, är också en hink med skit, men i mer bokstavlig bemärkelse.
Den kretsar kring artonåriga Helens anus. Hon ligger på sjukhusets proktologiska avdelning för ett skärsår i stjärtmynningen i samband med intimrakning. Operationen försvåras av hennes seglivade hemorrojddruvor. Romanen är ett slags dagboksrapport från sjukhussalen, med starkt och explicit fokus på händelseutvecklingen kring mittpunkten.
Jag har inte förr betraktat mig som överdrivet pryd eller med en allt för förskönad bild av kvinnokroppen – men möjligen är jag just måltavlan för Charlotte Roches konsekvent och bitvis uppsluppet genomförda satir, djärvt översatt av Christine Bredenkamp. Jag kunde inte läsa mer än tjugo sidor i taget utan att drabbas av den där ilande känslan i maggropen som brukar inleda en kräksjuka. I vissa passager drabbades jag av yrsel och svimningstendenser. Reaktionerna var i sig inte njutbara, men vetskapen om att man har vissa spärrar mot andra människors naturalistiska besvär med toalettbesök i allmänhet och torkning i synnerhet var ändå lättande. Jag är mer orolig för mina kollegor: Göteborgs-Postens recensent fann att ”Våtmarker” väcker mer ”igenkänning” än ”förskräckelse”. Och Kristianstadsbladet kallade helheten ”uddlös”, ett, kan man tycka, illa valt adjektiv för en roman som tecknar de katastrofala konsekvenserna av ett skärsår i underlivet.
Förlaget marknadsför ”Våtmarker” som en uppgörelse med dagens kliniska skönhetsideal. Jag tvivlar inte på behov av motbilder eller kritik av reklam- och magasinsindustrin. Men ”Våtmarker” är så karikerat och våldsamt supersnuskig att jag har svårt att förstå hur någon kan finna den trösterik. Dessutom är den upphängd på en sentimental bakgrundsberättelse om Helenes dysfunktionella och splittrade familj, som antyder att hennes problem med hygienen har en annan källa, djupare och mer privat än mediernas stereotypa kvinnobild.
Jag minns att en av morgontidningarna för några somrar sedan tryckte en artikelserie som behandlade ångest för toalettplums och andra pinsamma ljud förknippade med tyngre toalettbesök. I det senaste decenniets småbarnsanpassade arkitektur har badrummet fått en allt mer framskjuten plats. I nybyggarområdet Hammarby sjöstad i Stockholm är toaletterna inte sällan det största rummet, med dubbla ingångar och pappersväggar mot såväl kök som sovrum.
Att Charlotte Roches roman fångat en sådan masspublik tror jag delvis beror på att den specifikt och sakligt skjuter in sig på samtidsmänniskans växande neuros kring att lägga kabel. Ny badrumsdesign kolliderar på ett olyckligt vis med en globaliserad matkultur, med kryddstarka nyheter för känsliga nordeuropeiska potatismagar.
Badrummet är på samma gång vår tids salong och starkt stigmatiserat. På nya restauranger är toan inte sällan det mest designade utrymmet, samtidigt som ingen vill bli påkommen med att vistas där för länge. Den motsägelsen kan ha bidragit till ”Våtmarkers” dundrande succé.
I detta finns även en relevant genusaspekt, som Expressens krönikör Karin Olsson behandlade i samband med utgivningen av Noréns nämnda dagbok. Hos Norén liksom hos Ingmar Bergman, Lars von Trier, Bertolucci och Fellini är skitfrågan central, både i den gestaltade konsten och i männens självbiografier.
I Göran Perssons memoarbok ”Min väg, mina val” skriver den förre statsministern rörande om sin egen pappas matsmältningsproblem, de var resultat av en allt för slapp lösgom, och en bakgrund till Perssons starka engagemang för tandvård.
Att skiten nu rinner så det dånar både i trappuppgångar och i samtidslitteratur är kanske ytterst ett bevis på vår välfärd (ungefär som islossning på innerstadstak är en effekt av inredda och uppvärmda vindsvåningar). Att kvinnor och män nu blivit lika gynnade får ses som en rättvisa, även om vissa triumfer kanske bör behandlas med diskretion och ödmjukhet.
Björn af Kleen, journalist
Gå till toppen