Inspirationen för Kristina Bengths konstprojekt kommer från juridiskt och fotografiskt arkivmaterial om en kvinnlig fotograf och skådespelerska vid namn Amanda Kristina Pedersen, en kreativ självpresentatör som använde sig av flera olika identiteter och ibland uppträdde som man.

År 1904 dömdes den unga kvinnan för bedrägeri och Bength väcker frågor om huruvida hennes verkliga brott var att gå emot sekelskiftets förväntningar om kvinnlig identitet.

I en slags illusorisk teaterscen kan man lyssna till en inläsning av Pedersens dom. Huvudinstallationen består av en serie realistiska akvarellmålningar som hänger från snören i en karusellformation. De gråtonade bilderna av folktomma rum för tanken till Amanda Kristinas egen bildproduktion. Utställningens styrka ligger för mig i det detaljrika måleriets intensitet och det fascinerande ämnet snarare än i presentationen, som visserligen är mycket genomtänkt men fungerar bättre för statiska installationsbilder än som gallerirumslig upplevelse.

Ingrid Stigsdotter, konst- och filmkritiker