Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

När Gud har fått sparken

Det finns tusen sätt att berätta om Juli Zeh. Förlåt att vi bara har plats med ett – för denna tyska författare liknar ingen.

Bild: Foto: Karl Melander
I våras utkom Juli Zehs roman "Fritt fall" på svenska. På ytan en kriminalroman, men i kött och blod något helt annat.
Den kan läsas som en separationshistoria, om två obrottsliga vänner som ändå bryts isär. På så vis är den kraftfull. Natten efter läsning drömde jag oerhört levande om min bäste vän som omkom i en olycka när vi var tolv; vaknade ledsen och ensam.
Men "Fritt fall" kan också läsas som en berättelse om brott och straff och rätt och fel. Eller kanske som en skildring av vad en pappa kan vara beredd att göra för sitt barn.
Dessutom är den ett vetenskapsteoretiskt experiment i romanens form, ett slags litterär uppvisning. För ingen recensent som tar sig an Juli Zehs böcker tycks kunna göra det utan att stanna vid frågan om hennes intelligens.
Hon skriver så förbannat smart.
Ändå finns alltid en förhoppning om att mer ska komma, på resan fram till Nobelpriset 2052. Juli Zeh blir därmed någon sorts motsvarighet till Zadie Smith: En kvinna som har hunnit bli lite över trettio och som har producerat några fantastiska romaner – men utan att uttömma löftet om sig själv. De är båda så etablerade man kan vara, och ändå på något vis "the next big thing".
Juli Zeh tycks vara bra på att inte bry sig om det där. Hon betraktar inte ens sitt författarskap som ett jobb.
– Att skriva böcker är inte ett jobb. Att gå till ett kontor på morgonen och komma hem med gastrit på kvällen, det är ett jobb. Om du inte tappar de där tio timmarna varje dag på ett kontor, så ska du märka att dagen i själva verket är lång.
I lördags, för en vecka sedan, skrev Juli Zeh de sista orden i sin doktorsavhandling i juridik. Flera av delstudierna är hämtade från det forna Jugoslavien. Men ämnet är inte folkrätt ("det är för tråkigt i teorin och för sorgligt i praktiken") utan i stället internationell rätt. Frågor om vem som stiftar lagar efter krig, hur samhällen får sina former genom insända "höga representanter", som Carl Bildt under hans tid på Balkan.
– Sådana personers makt är i princip ogranskad. De ska bygga en demokrati, men kan agera som kung eller diktator. De utfärdar i princip lagarna själva. Och de kan inte hållas juridiskt ansvariga.
Hade Juli Zeh behövt ha ett vanligare yrke än författarens hade hon blivit domare, det säger hon utan att tveka.
– För frihetens skull. Domare i Tyskland är fria. De kan inte sägas upp. De har ingen chef.
Så var det det här med rätt och fel också. Det skulle nog också ha bidragit till yrkesvalet, åtminstone av hennes litterära tematik att döma. Juli Zehs romaner uppehåller sig ganska konsekvent vid det här. Hennes i Tyskland nyss utkomna "Corpus Delicti" handlar om en framtid där det har blivit brottsligt att inte sköta om sin kropp.
– Den är född ur ilska. Staten fokuserar på människornas fysik, inte deras sinnen. Det är en tendens, med hälsohets, med biometriska pass. Det freakar ut mig. Jag vill vara ensam om mina tatueringar. Jag vill inte att samhället ska få tag i min kropp.
Inte ens om staten vill dig väl?
– Haha, det finns kanske en konsensus om rätt och fel just nu, men rätt och fel tenderar att förändras.
Och det är vad du skriver om.
– Ja, eller snarare frågan om hur vi kan veta varifrån svaren kommer. Vi sa adjö till Gud. Han var expert på ämnet. Rätt och fel var hans huvudsakliga uppdrag. Nu har han fått sparken, men vi är ändå kvar här på kontoret.
Som vi måste sköta kollektivt?
– Nej, som vi bör försöka stänga. Vi måste klara livet själva! I dag sitter vi i ett slags konstruerad kollektivism där var och en säger "jag är förlorad, jag är desorienterad, världen är så svår, det finns för mycket information, jag är en sån liten stackare, jag saknar instrument för att bestämma och analysera"... Vi närmar oss upplysningens sista steg där det egna ansvaret slutligen ska börja räcka. Alla som försöker fatta beslut för hela mänskligheten, åt mänskligheten, brukar döda några miljoner människor på vägen. Vi måste sluta tänka att en kollektiv själ finns. För det är fiktion.
Juli Zeh bor i Brandenburg utanför Berlin med sin man och några hästar. En av dem har nyligen sparkat av hennes högra ringfinger. Hon fick opereras, komplikationer tillstötte och hon blev kvar på sjukhuset. Det gav henne tid att skriva på nästa bok.
Det är rätt och fel igen, sant och falskt igen.
– Varför dödar folk? Hur dödar de? Min berättelse handlar om en väldigt normal kvinna som bestämmer att hon ska döda någon. Jag såg en notis om det här i en engelsk tidning. Hon försökte köpa en mördare, annonserade ungefär "jag behöver någon för ett svårt och speciellt uppdrag". För hur anlitar man en mördare? Det vet folk normalt sett inte. En dag knackade polisen på och grep henne. För hon var redan brottslig. Hon var redo i sitt huvud.
Detta är nu ännu bara ett manusutkast. Färdigställande, utgivning och översättning – svenska läsare lär får vänta till 2015.
– Om jag inte hamnar på sjukhus igen! Bryt mitt ben här och nu, då har du den på sex månader. Haha.
Under intervjun ringer Juli Zehs mobil. Det är Frank Steinmeier, Tysklands socialdemokratiske utrikesminister, som hör av sig.
Juli Zeh trycker bort samtalet.
– Det där kommer att ta en stund. De behöver idéer. De behöver så mycket.
Vad kan du bidra med?
– Jag deltar ju i den politiska debatten i Tyskland så gott jag kan. Och jag kan bidra med en del idéer kanske. Men problemet med de tyska socialdemokraterna är deras starka tradition. Försöken att omfatta andra än bara "arbetare och fack" ledde till splittring. Mm. Det är lätt att vara samhällsvetargeni. Alla kan vara det. Haha.
Till skillnad från fysiksnillena i "Fritt fall".
– Ja. Jag fick göra en del research. Jag är nog inte mer intresserad av "multiversumteorin" eller idén om en parallell värld än någon annan.
Det finns en fysiker med ditt efternamn med i boken. Vem är det?
– Han finns! Jag upptäckte honom när jag läste på, i en fotnot. "Denna teori har försvarats av Zeh", och så ett årtal. Jag tog det nästan som ett litet tecken.
Juli Zeh ska pröva någonting nytt i sommar. Först några veckor i inspelningsstudio med ett popband, och sedan turné under hösten. Lite ska hon sjunga, men mest skriva och läsa.
– Det började med att jag läste på scen med dem en gång. Försökande, snarare än tänkande eller planerande. Och det var motsatsen till ensamhet. Det är förmodligen därför jag är så sugen på att arbeta vidare med dem, på att resa runt i en buss med några stiliga män som har fastnat i nittiotalet, både med sin musik och med sin livsstil. Det är ett bra koncept.
Nittiotalet, hur då?
– Jo, folk gjorde saker utan att försöka vara bra. Man fick vara löjlig och barnslig, man fick uttrycka sig för att det är roligt att göra det. Uttryck gick före skicklighet. Det var nästan så att du inte fick veta hur man spelade om du ville ingå i ett bra band. Var du för duktig var du inte intressant.
Allra sist under den alldeles för korta del av Juli Zehs dygn i Köpenhamn som Sydsvenskan får disponera ber jag henne om en historia, en berättelse, något som skildrar hennes författaridentitet. Något som förklarar varför hon är där hon är, gör det hon gör.
– Ah, sådana historier finns inte! Folk hittar på dem! Åh, jag är en känd författare, det är bäst jag går hem och skapar en anekdot som jag kan berätta för varenda journalist.
Så du har ingen sådan historia?
– Hur kan det finnas en historia? Jag var sju! Berättelsen är: Jag tog upp pennan, och sedan började jag använda den.

Fakta

Namn: Juli Zeh.
Ålder: Snart 35.
Bor: Utanför Berlin med sin man.
Smeknamn: Zeh betyder tå på tyska. Hon och hennes lillebror kallades alltid ”Stortån och lilltån” i skolan.
Tidigare böcker på svenska: ”Örn och ängel” 2003 och ”Leklust” 2006.
Kritiker om hennes författarskap: Hon fick P O Enquists pris 2005, och har konsekvent hyllats för det hon har skrivit. ”Konstruktionen är ett elegant konsthantverk med få lösa skruvar. De stora idéerna som romanen gestaltar kompletteras med ett generöst utbud av små idéer. Läsaren stimuleras av oväntade metaforer och språkliga vändningar”, skrev Malte Persson om ”Fritt fall” i Expressen. ”Zeh förenar det vanliga kriminaldramats spänning med gedigen existentialism. De stora frågorna om livet och döden, guden, skulden och nåden kläs i kvantfysik och schack, och hon gör det så skamlöst att jag inte blir förlägen över att det egentligen är lite väl pompöst”, skrev Amanda Svensson om samma bok i denna tidning.
Gå till toppen