Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Sist att dömas till döden för häxeri

Året var 1756 och platsen byn Klörup på Söderslätt. Inför häradsrätten kämpade 55-åriga Hanna Hansdotter från Östra Grevie för att värja sitt liv. Ett efter ett trädde vittnen från trakten fram och intygade att hon var en häxa som framkallat olycka och sjukdom. Hanna blev en av de sista kvinnorna att dömas till döden som häxa i Sverige.

Gammal, alkoholiserad och utstött blev Hanna Hansdotter ett tacksamt offer. Kanske bidrog hon också själv till sitt öde genom att omge sig med ett rykte om att kunna framkalla sjukdom och olycka.Bild: Illustration: Ursula Wilby
Hanna hörde hemma på samhällets botten. Hon hade suttit inspärrad på Malmöhus slott för "ogudaktigt leverne", var alkoholiserad och kanske också psykiskt sjuk. Genom en tidigare dom i tingsrätten var hon förvisad från sin make och deras gemensamma hem. Illa sedd och omtyckt blev hon ett lätt offer.
Den 27 oktober 1756 stod hon alltså inför domstolen anklagad för trolldom. Rättens ledamöter lyssnade med allvarsamma ansikten medan det ena vittnet efter det andra trädde fram.
Ett av dem var gästgivaren Lundsten i Klörup. En dag fem år tidigare hade Hanna bjudit honom på ett äpple som han ätit upp, berättade Lundsten. Några veckor senare hade han blivit svårt sjuk. Själv trodde gästgivaren att Hanna förhäxat honom för att han tidigare nekat henne brännvin.
Gästgivaren vittnade också om att Hanna femton år tidigare satt sjukdom på en Per Hansson som tynat bort och dött.
Ett annat vittnesmål kom från drängen Ola Larsson.
Några år tidigare hade han avvisat Hanna sedan hon stört en begravningssammankomst. Hon hade då hotat med att "han aldrig mer skulle leda ut någon". Några månader senare blev han sjuk och var ännu sängliggande.
En korpral Docken intygade att han hört Hanna berätta att hon gjort prästen Floreaus i Slågarp "hufwudyhr och tokot".
Vittne efter vittne - både enklare folk och högre uppsatta personer - berättade om hur Hanna brukade dra runt i byarna och tigga och hota med att framkalla sjukdom och olycka över dem som inte gjorde henne till viljes.
Själv förnekade Hanna Hansdotter att hon var en häxa. Vad hon gjort var att vid olika tillfällen läsa psalm 109 fyrtio gånger och bett Gud straffa människor som gjort henne orätt. Att det låg något ont i att läsa Guds egna ord kunde hon inte se.
En enda person försökte försvara Hanna. Läkaren J Linhult hade på domstolens begäran undersökt de personer som påstods ha blivit sjuka genom Hannas försorg. I samtliga fall kom Linhult till slutsatsen att det fanns naturliga orsaker.
Men det hjälpte inte. Domen blev döden. Dels för att ha orsakat Per Hanssons död genom trolldom och dels för att själv som gift ha begått äktenskapsbrott med olika män - både gifta och ogifta.
Enligt domen skulle hon halshuggas och kroppen brännas på bål.
Hanna Hansdotter beskrivs i rättegångsprotokollen som svårt alkoholiserad, bråkig och hotfull. Vissa uppgifter tyder också på psykisk sjukdom. Unik är hon knappast, vare sig i sin egen tid eller vår.
Om hon levt idag hade hon tillhört dem som tigger utanför systemet, skränat bland andra missbrukare på en parkbänk och varit en plåga för sina grannar, men ändå tillåtits leva vidare i sin torftiga tillvaro.
Att sätta sig in i dåtidens livsvillkor och föreställningsvärld kan möjligen bidra till att förstå något av det som inträffade vid tingsförhandlingarna i Klörup under några höstdagar för snart tvåhundrafemtio år sedan.
1700-talet både liknar och skiljer sig från 1600-talet, som är de stora häxprocessernas århundrade i Danmark och Sverige.
På den sydskånska landsbygden var byarnas täta gytter av halm- eller vasstäckta huslängor människornas hemvist. Byn gav trygghet och gemenskap. Men byn var också trång och smutsig och gav få tillfällen till avskildhet. Man arbetade, åt, drack, sov, grälade, umgicks och ställde till fest tillsammans.
Tillvaron var tidvis hård. Fattigdom och sjukdomar gjorde att döden sällan var långt borta. Husbönder och män hade laglig rätt att bruka våld mot sitt tjänstefolk och sina hustrur och barn.
Under 1600-talet var tron på gud och djävulen en självklarhet för både hög och låg. Den onde och hans medhjälpare fanns överallt och gjorde vad de kunde för att ställa till förtret och olycka. När regnet uteblev, korna sinade och fisket och skörden slog fel fanns anledning att misstänka att onda makter drev sitt spel.
Med 1700-talet slog upplysningens och förnuftets idéer igenom på allvar i de högre samhällsklasserna. Den masspsykos och häxskräck som periodvis grep omkring sig i alla samhällskikt under 1600-talet hade ebbat ut.
Domen mot Hanna Hansdotter var sannolikt också en av de sista i vårt land där någon dömdes till döden för trolldomsbrott. I mitten av 1700-talet var häxprocessernas tid sedan länge förbi. Dödsdomar för trolldomsbrott var sällsynta och domstolarna allt mindre villiga att över huvudtaget befatta sig med trolldomsmål. År 1779 lät Gustav III slutligen avlägsna den s k trolldomsparagrafen ur lagboken.
Sedan häradsrätten i Klörup avkunnat sin dom fördes målet vidare till ny prövning i Göta hovrätt. Hovrätten ändrade domen till livstids straffarbete på Stockholms spinnhus.
Trots att överheten blivit allt mer skeptisk till det vi kallar vidskeplighet fortsatte allmogen att frukta troll, lyktgubbar och gastar som dolde sig i mörkret utanför stugdörren.
Och allt var inte vidskepelse och fantasi. Häxor fanns verkligen. Åtminstone i form av kloka gummor och gubbar som ansåg sig kunna bota sjukdomar och påverka sin omgivning på gott och ont med örter, hopkok och magiska formler. En del tog betalt för sina tjänster och blev säkert både fruktade och beryktade.
Att folk till vardags sysslade med husbehovsmagi var heller inte ovanligt. Det fanns många ritualer att utföra och besvärjelser att uttala för att skydda gården, dess invånare och husdjuren, för att bota sjukdom, ge god skörd, jakt- och fiskelycka och mycket annat.
Varför råkade då några mer illa ut än de flesta andra?
Kanske var det just ur fattigdomen och utsattheten som "häxorna" föddes. För den som, likt Hanna Hansdotter, var gammal, svag, illa omtyckt och stod längst ner på samhällsstegen var det säkert frestande att vinna omgivningens skräckfyllda respekt genom att odla ett rykte om att ha krafter och kunskaper utöver det vanliga. Kanske trodde hon själv på förmågan att skada med sitt psalmläsande.
Hanna fick till slut betala ett högt pris för det rykte hon upprätthållit. Inför häradsrätten tog många tillfället i akt att ge igen för många års verkliga och inbillade oförrätter.
I september 1756 fördes Hanna till Stockholms spinnhus för att börja atjäna sitt livstidsstraff. Hennes fortsatta öden är okända. Men en del kan man gissa sig till.
Spinnhus var dåtidens kvinnofängelser där fångarna ägnade dagarna åt att spinna och karda ull. De fanns under cirka hundra år 1724-1825. Långholmen i Stockholm var ett av de mera kända spinnhusen i landet.
En rapport från Långholmen i början av sjuttonhundratalet, återgiven i läroboken Alla tiders historia berättar om de intagnas vardag:
"Alla söckendagar (vardagar), så vinter- som sommartiden uppväcktes folket med ringande klockan fyra om morgonen, och måste envar stå vid arbetet från klockan fem om morgonen till klockan sju, åtta och nio om aftonen allteftersom var och en är flitig till att göra ifrån sig det förelagda dagsarbetet, som blivit dem pålagt efter envars ålder och krafter...".
Följande beskrivning av ett samtida vittne av villkoren på Norrköpings spinnhus fanns publicerad i en artikel i Sydsvenskan den tredje december 1996:
"Från klockan fyra på morgonen till tio på kvällen varade fångarnas arbetsdag. Betalt fick de inte, men den som arbetade duktigt kunde få strafftiden nedsatt. Och maten var sådan som skulle kunna förtäras av vem som helst. Fångarna måste alltid se glada ut, aldrig beklaga sig, aldrig låna andras saker. Detta vänliga utseende fordras av dem, som en ovillkorlig plikt."
Källor. Boken "Sagor och sägner i Skytts härad" av Olof Christoffersson, Nationalencyklopedin och artikeln "Häxbålen flammade högst i Malmö" publicerad i Sydsvenskan 4/4 1999. Historikern Per Sörlin har bidragit med synpunkter och viss rådgivning.
Gå till toppen