Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

"Sverige vakna!"

Händelserna i Iran får Farnaz Arbabi att ifrågasätta vår källkritik. Bara för att källor inte kan verifieras betyder det inte att de inte går att använda, skriver hon.

Farnaz Arbabi kritiserar svensk media för att vara rädda för att använda sig av inofficiella källor när det gäller bevakningen av protesterna i Iran. På bild: Klipp från Irans statliga tv-kanal.Bild: Foto: AP
När jag var liten så fanns det ett visst klockslag som var heligt hemma hos oss. SVT:s långa nyhetssändning. Det var då som mamma och pappa med allvarliga miner satte sig i vardagsrumssoffan för att titta på teve. Då var det var inte lönt att försöka påkalla någon uppmärksamhet. Det var krig mellan Iran och Irak och nyhetssändningarna var det enda sättet för mina föräldrar att få information om vad som hände i vårt hemland.
Den senaste veckans händelser i Iran påminner mig om hur det var när jag var liten.
Jag sitter klistrad framför datorn och följer uppdateringarna på Twitter, ser alla Youtube-klipp jag kommer över, följer Flickr-fotobloggar och varenda websida som kan säga mig något om läget i Iran. Noterar att Pirate Bay på sin hemsida har målat piratskeppet grönt och döpt om sig till The Persian Bay. Det här är inte den första, men definitivt den största världshändelse där internet har utmanövrerat gammelmedia.
En kväll slår jag på SVT:s nyheter och förväntar mig färska bilder från dagens demonstration i Teheran. Jag har redan sett en hel del på nätet, men tror ändå att den statliga televisionen ska ha mer material och djupare analyser. I ungefär 30 sekunder får jag samma information och bilder som jag redan sett på Youtube, Twitter och Flickr. Sedan följer ett tio minuter långt inslag om SAAB:s nya ägare, följt av en intervju med densamme och av en expertpanel som kommenterar det hela.
Medan jag skriver den här texten får jag ett sms från min vän Bahareh, som bor i Malmö. Hon skriver: "Min mammas kusin har misshandlats till döds och hans son ligger på sjukhus med spräckt njure. Farins kusin är försvunnen sen i lördags. Det här händer på Tehrans gator just nu. Sverige vakna!"
Jag ringer upp henne och vi gråter i telefonen. Hur kan svenska medier vara så ointresserade? Hur kan de ignorera det faktum att det som händer i Iran berör så många människor i Sverige? Varför skrivs det inget om de demonstrationer som hålls runt om i landet, i Europa, i världen? Jag lägger maniskt ut all information jag hittar på min Facebook-sida och hoppas att någon läser det.
I tisdags kväll framträdde serietecknaren Marjaneh Satrapi och regissören Mohsen Makhmalbaf inför Europaparlamentet och berättade om händelserna i Iran. Parlamentet gav dem stående ovationer. Jag hittar det på Youtube och Twitter, men inte i en enda svensk tidning. Min vän i Köpenhamn säger upp sin DN-prenumeration. "Det står inte ett ord om Iran på deras förstasida. För en gångs skull är danska medier bättre på utlandsrapportering än svenska", säger hon.
När det gäller källor som Twitter, där människor skriver under pseudonym – i det här fallet för att inte riskera sina och sin familjs liv – så ställs den konventionella journalistiken inför ett problem. Källhänvisning, objektivitet, autenticitet blir begrepp som måste omdefinieras. Värdet av dessa ord måste vägas mot vikten av informationsspridning. Att källor inte kan verifieras betyder inte att de inte går att använda.
Som tur är så har vi människor ett obändigt behov av kunskap. När informationen inte förmedlas genom de vanliga kanalerna så letar vi vidare och hittar varandra. Vi skapar nätverk och vi kommunicerar direkt över jordens gränser. Oavsett om det rapporteras om det i media eller ej.
Farnaz Arbabi, teaterregissör och frilansskribent
Gå till toppen