Förr talades det om tapettestet. Det par som klarade att sätta upp tapeter tillsammans, utan att råka i luven på varandra, förutspåddes kunna hålla ihop i nöd och lust.

Idag är det enklare att tapetsera. Förklistrade våder sätts kant i kant. Å andra sidan finns det andra projekt som kan sätta förhållandet på prov.

Familjen Melander i Hardeberga kyrkby har inte bara avverkat tapettestet. De är på god väg att renovera ett helt hus.

Utvändigt är det en idyll, det låga gatuhuset med blommande kryddkrasse vid ytterdörren. Men när familjen skrev på kontraktet i oktober 2006 visste de att mycket arbete väntade.

– Huset är byggt på 1920-talet och var i behov av totalrenovering. Vi var kanske lite naiva, och satte upp en budget på 300 000. Men det kommer nog att gå loss på miljonen, säger Stina Melander.

Den lilla toaletten på nedervåningen, som går under benämningen snuskuletten, påminner om hur hela huset en gång såg ut. Den unkna lukten sitter i väggarna, som är prydda med mörkbrun fuskfanér.

Under de första månaderna bodde familjen kvar i radhuset i Lund medan golv, väggar och innertak byttes ut. Nytt kök och badrum sattes in, entrén byggdes ut.

Förra sommaren tog de nästa steg. Stina ville förvandla förrådet till ett pysselrum.

– Det skulle ta någon vecka, trodde vi. Vi skulle gifta oss på sommaren och detta skulle bli Fredriks bröllopspresent till mig.

Men väggarna var genomruttna. Först nu, efter drygt ett år och många arbetstimmar, är rummet nästan färdigt.

Kvällar är oftast fredade – familjen försöker begränsa byggandet till längre pass under långhelger och semestrar. Till vardags arbetar Fredrik på Nordiska ministerrådet i Köpenhamn. Stina är doktorand i statsvetenskap, men arbetar deltid till följd av en nackskada.

Denna gör också att hon måste undvika de tunga momenten i renoveringen.

– Jag var nästan avsvimmad efter att ha målat en vägg. Så vi har tvingats göra en ganska traditionell uppdelning: under tiden som Fredrik utför det fysiska arbetet tar jag hand om allt runt omkring.

Visst kan det vara otacksamt att utföra det ”osynliga” arbetet.

– Ibland kan folk säga: ”Gud vad Fredrik är duktig!” Men det är ju jag som bidrar till att det kan genomföras, säger Stina.

Hon har dessutom alltid vetorätt. När kroppen protesterar och hon inte orkar ta hand om barn och matlagning, måste Fredrik genast släppa det han håller på med.

Alla byggbeslut fattas gemensamt, från material och planlösning till mindre detaljer.

– Vi diskuterar oss fram till lösningar och är oftast överens. Vi har faktiskt aldrig bråkat om valet av tapet. Däremot kan det bli missar i planeringen, vilket bidrar till konflikter, säger Fredrik.

Ett lågvattenmärke var när familjen drabbades av vinterkräksjuka när badrum och tvättstuga saknades.

– Där stod vi, med kladd och kräk på lakan och handdukar – utan tvättmaskin. Vid sådana tillfällen kan renovering vara en enorm källa till frustration.

Men vanmakten är gemensam, liksom glädjen när ännu ett delmål är uppnått. Som att högtidligt beträda det nylagda trädäcket eller att mysa framför den öppna spisen.

Ännu återstår flera punkter på att-göra-listan.

– Vi har en femårsplan, men den flyttas framåt hela tiden. Man kan inte räkna med att bara sitta på trädäcket och sippa på en drink. Man måste leva med en gemensam grundinställning, att vi faktiskt aldrig blir riktigt färdiga, säger Stina.

Fredrik håller med.

– Men vi finner ju glädje i att bygga själva och lära oss efterhand. Alternativet skulle vara att köpa ett helt färdigt hus. Men gud, vad tråkigt.