Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Blanda inte ihop estetik och ideologi

Kan en viss sorts estetik verkligen beskyllas för att vara nazistisk? ­Johan Lundberg svarar på Eva Ströms kritik av boken ”Figurationer”.

Per ungs "Ung man" från 1990.
Jag körde nyligen bil genom Sverige. Med i bilen fanns bland annat en vegetarian. Vi lyssnade under en körsträcka på delar av Wagners Rhenguldet och vid ett par tillfällen undslapp jag mig positiva kommentarer om Heidegger samt om motorvägar (inte minst i samband med en dåligt underhållen norrländsk Europaväg). Nu misstänker jag att Sydsvenskans läsare börjar dra öronen åt sig: vem är egentligen denne skribent; är han verkligen att lita på politiskt?
Åtminstone bör tidningens kulturskribent Eva Ström vid det här laget ha fått obehagliga associationer till 30-talets nazister. Det tycks hon nämligen få så fort det går att urskilja minsta detaljlikhet mellan nutidens och nazismens människor. Ett exempel: Eva Ström ser i en och samma utställningslokal – i detta fall Edsviks Konsthall i Sollentuna – fyra (!) nutida oljemålningar, föreställande nakna kvinnor samt män iförda riddarrustningar. I lokalen ställs även ut ett femtiotal andra målningar av ett tjugotal konstnärer, med helt andra motiv och estetiska agendor. Detta hindrar nu inte Ström från att ägna hela sin recension av utställningen och boken ”Figurationer” åt att diskutera paralleller till nazismen med utgångspunkt i de fyra målningarna (av Trine Folmoe, Even Richardson och Harald Kolderup), i vilka Ström tycker sig känna igen motiv från den konst som ledande nazister uppskattade. Att Richardson dessutom ställer ut en målning av en hummer, och att Folmoe finns representerad även med ett självporträtt med pälshatt, får inte Ström att sväva på målet.
Att den nazistiska konsten, som vilade på en ideologi vars målsättning var att bygga upp ett aldrig tidigare skådat Europa, och noga besett ville skapa en helt ny europeisk genpool (och därmed en helt ny sorts människa), av Ström beskrivs som konservativ och ”heroiserande tillbakablickande” bör kanske ses som någon sorts ironisk lustifikation.
Värre är det att Norges kanske mest kände nu levande skulptör, Per Ung, karakteriseras som nazi-anstruken. Att beskriva den folkkäre Per Ung på det sättet är väl ungefär lika intelligent som om en norsk kritiker skulle ha beskrivit Astrid Lindgren som kolportör av nazistiska budskap på grund av medeltidssvärmerierna i ”Mio min Mio”.
Lika märkligt är det att på grundval av en feministiskt färgad målning av en kvinna i änglaskepnad påstå att Trine Folmoe förmedlar en nazistisk verklighetsbeskrivning. Minsta kännedom om Folmoes politiska orientering och om hennes betydelse som förebild för mängder av unga, med tiden framgångsrika (och helt självförsörjande) kvinnliga konstnärer (vilka sannerligen kan tänka helt själv, utan hjälp av vare sig Eva Ström eller mig), blottar det fullkomligt bisarra i Ströms karakteristik.
Eva Ström faller därtill på eget grepp när hon på ideologiskt moraliska grunder karakteriserar en hel konstutställning som etisk förtappad och politiskt urartad och därtill mot ett måleri som får henne att känna vämjelse och illamående anför Waldemarsuddes utställning med målningar av Prins Eugen och Anders Zorn.
När Ström talar om Nerd­rumskolans estetik som ”censurerande” så visar hon inte bara att hon saknar djupare kontakt med den estetiska utvecklingen från första världskriget och framåt (där modernismen och dess efterföljande skolor tvärtom har varit helt igenom dominerande i relation till alternativa estetiska hållningar, däribland just Nerdrumskolan, som har varit systematiskt mobbad i Norge alltsedan slutet av 1970-talet). Därtill visar hon omedvetet på de mekanismer som ligger bakom de totalitära ideologiernas censursträvanden, nämligen just påpekanden om vikten av att förbjuda estetiska hållningar på grundval av att dessa påstås vara just ”censurerande”.
Och just i den änden är det nog betydligt mer fruktbart att inleda en diskussion om vilka lärdomar vi kan dra av de totalitära staternas relation till konst och kultur, än i Eva Ströms försök att etablera paralleller mellan ideologi och estetik. Alla med någon som helst kunskap i modernismens utveckling under decennierna efter första världskriget vet att modernismen inte kan svära sig fri från samröre med nazism, kommunism och fascism. Snarare skulle det visa sig vara avantgardekonstnärernas smala lycka att deras kärleksförklaringar förblev obesvarade av dåtidens diktatorer. Detta har i sin tur lett till en avantgardistisk hegemoni som vi med boken och utställningen ”Figurationer” har velat utmana, eftersom vi anser att ett kulturliv endast kan förbli vitalt och pluralistiskt om det bereder plats för alternativa och oppositionella estetiska synsätt.
Johan Lundberg, chefredaktör för Axess Magasin och tillsammans med Christopher Rådlund författare till boken "Figurationer"
  • Eva Ström svarar på morgondagens kultursida.
Gå till toppen