Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Kreativ klasskamp

Fler röster måste få höras när staden ska utvecklas, skriver Bo Reimer, Professor i medie- och kommunikationsvetenskap, MEDEA, Malmö högskola.

Bild: Foto: Ragnhild Haarstad (1974)
Hur får man en sliten industristad att utvecklas? Jo, man skapar en vision eller berättelse om en utmanande och trygg livsmiljö och ett stort utbud av attraktiva arbeten. På så vis lockar man välutbildade och konsumtionsinriktade unga vuxna, den så kallade ”kreativa klassen”. Staden får ett trendrykte, vilket innebär att ännu fler kreatörer flyttar dit. Företagen inom de kreativa näringarna – IT, reklam, medier, datorspel mm – växer, liksom stadens utbud av evenemang. Staden blir en vinnare.
I en recension av Tove Dannestams avhandling ”Stadspolitik i Malmö” diskuterade Julia Svensson nyligen (7.7) den här strategin i Sydsvenskan, och nämnde i förbifarten den person som brukar ses som dess upphovsman: amerikanen Richard Florida. Men hans tänkande omkring ”den kreativa klassen” har nu drabbats av en rejäl backlash. I en Zlatan-liknande affär köptes han för två år sedan över till University of Toronto. Han välkomnades som en kung av Torontos borgmästare och andra ledande politiker. Toronto har satsat mycket på stadsutveckling och det faktum att Florida flyttade dit var det yttersta tecknet på framgång. Och Florida tycktes ha hittat sin drömstad, ”The World’s Most International City”.
Två år senare är smekmånaden över. Den kreativa klassen har gett upphov till den kreativa klasskampen. Ett Toronto-baserat kollektiv med namnet ”Creative Class Struggle” har startat en kampanj både för att få bort Florida från Toronto och för att universitetet ska stänga det institut han förestår. Man menar att Florida och institutet helt enkelt är farliga för Toronto. Staden har under en längre tid utvecklats på ett för hela befolkningen positivt sätt. Med en ensidig satsning på den kreativa klassen riskerar denna utveckling att brytas, med ökade klass- och inkomstskillnader som följd.
Leder en satsning på den kreativa klassen till att även andra gynnas eller är det tvärtom så att detta förutsätter en underklass som kan serva dem? Detta är den centrala frågan. Och den är naturligtvis högst relevant också för ett delat Malmö.
Delar av Torontokollektivets kritik missar målet. Det finns många exempel på hur satsningar på kreativa industrier har vitaliserat städer. Men frågan som återstår är hur man ska kunna skapa en utveckling som gynnar det stora flertalet. Och detta har Florida inga teorier om. Det är inte idéer som driver honom utan verkligheten, menar han. Och verkligheten är den att det inte finns något alternativ. Man får ta det onda med det goda.
Ståndpunkten är märklig. För naturligtvis beskriver Florida inte verkligheten. Han framkastar teorier om den; teorier som inte är passiva utan som konkret påverkat de senaste tio årens internationella stadsutveckling.
Men ståndpunkten är inte bara märklig. Den är också auktoritär. Den gör diskussioner om alternativa lösningar och visioner meningslösa och den gör det onödigt att föra in nya röster i samhällsdebatten.
Den kreativa klassen har gjort sitt intåg i Malmö. Den håller på att sätta sin prägel på staden. Bra så. Men Malmö liksom Toronto behöver också andras röster. Både på de trendiga klubbarna och i den offentliga debatten.
Bo Reimer, Professor i medie- och kommunikationsvetenskap, MEDEA, Malmö högskola
Gå till toppen