Kultur & Nöjen

Författarstaden Malmö

Det talas om att Malmö de senaste åren explosionsartat blivit en författarstad. Stämmer det?

Bild: Foto: Patrick Persson
Kapitel 1: Avantgardet. I Leif Holmstrands kök
Jag ringer på utanför författaren Leif Holmstrands etta på Östra Sorgenfri i Malmö. Han öppnar. Vin på bordet, jordnötter i en skål.
Det är Per Bergström som fört mig hit. Som en av grundarna av Rámus förlag och litteraturbaren Stanza, och redaktör för den Malmöbaserade kulturtidskriften Pequod, har han nyckeln, eller i alla fall portkoden, till vad jag inbillar mig är Litteraturmalmös inre krets. Leif Holmstrands kök. Hit brukar Mats Kolmisoppi och Hanna Nordenhök komma, och författarna Pär Thörn och Peder Alexis Olsson är ett radarpar. Fast för Leif Holmstrand är köket inget poetkollektiv:
– Jag känner bara många kulturarbetare, konstnärer och annat löst folk. Men det kläcks många samarbeten här, det är bra att ha en kommunikationsyta med vildhjärnor som alstrar material åt en, säger han.
Jag frågar om Anna-Maria Ytterbom, hans pseudonym som ganska nyligen avslöjats i tidskriften Ord & Bild.
– Anna-Maria Ytterbom avslöjas inte alls i Ord & Bild. Hon kom ut på Stanza först, säger Leif Holmstrand.
Per Bergström skrattar. Stanza är ett Malmöfenomen och det är därför Ytterbom-avslöjandet inte gav något eko i Kultursverige förrän hon trädde fram i Ord & Bild.
– Pequod blir ofta omnämnd som Malmötidskrift. Medan 00-tal aldrig kallas Stockholmstidskrift. Men det betyder också att Pequod blir lite exotisk, säger Per Bergström.
Malmöundret, säger han, om det nu finns ett sådant, hänger samman med ett större under. Serietecknande, konst, litteratur, teater. Malmö har blivit en kreativ miljö. Inflyttningen har varit stor de senaste åren och många kommer efter skrivarlinjerna på Skurups och Fridhems folkhögskolor.
Kan man tala om en Malmöscen?
– Man kan inte hitta någon enhetlig Malmöscen. Kolmisoppi skiljer sig från Ida Börjel som skiljer sig från Amanda Svensson. Men det vore skamligt om det inte var tre–fyra varje år från Malmö. Det är ju ingen som reagerar när det är fyra författare från Göteborg, säger Per Bergström.
Min tolkning är att informellt nätverkande och samarbete trots allt sker i Leif Holmstrands kök och att Stanza har del i det. Är det Stanza som är det litterära Malmös kärna? Som Fredagsbarnen fast Torsdagsbarnen?
– Stanza hade inte fått samma genomslag i Stockholm. Men i Malmö har vi fått uppmärksamhet. Författare är ett ensamt yrke och det är bra med kollektiva samlingspunkter – vi trodde aldrig att Stanza skulle bli en sån, men kanske har det lite grann blivit så.
Kapitel 2: Historien. I Lasse Söderbergs knä
Det fanns en tid innan Stanza flyttade in i gamla Inkonst på Parkgatan. En tid då Lasse Söderberg startade ”Cabaret Fredagsbarnen” tillsammans med Jacques Werup (1972) och Poesidagarna (1987).
2007, tjugonde upplagan av Poesidagarna, upplät han halva programmet till Stanza. Symboliskt: poesiscenen lämnades som en stafettpinne till den unga generationen. Men än bor Lasse Söderberg på Klostergatan, samma som när han som 19-åring lockats till Malmö från Stockholm, av kärleken.
Han sitter på Konsthallens uteservering tillsammans med författaren Andrzej Tichý och poeten Ida Börjel.
Är det i ditt knä som Malmös litteratur hör hemma?
– När vi startade Fredagsbarnen existerade inte Litteraturmalmö, mer än att Hjalmar Gullberg föddes här. Det fanns författare – men det var ganska tunnsått. Fredagsbarnen blev nog berömda för att vi var lite otyglade. Allt från jazz till rock och klassiskt, dansöser och tyngdlyftare. Det kom ofta författare utifrån. Kända skådisar, som Ernst-Hugo Järegård.
Vad betydde Fredagsbarnen för litteraturen i Malmö?
– Historiskt tror jag att Fredagsbarnen var en väckarklocka för myndigheterna, angående det fria kulturlivet. Tillsammans med Victoriakampen, när proggrörelsen ockuperade teatern för att de fria grupperna inte ville stå under socialdemokratins kontroll.
På 70- och 80-talen skedde mycket som hängde ihop med revoltrörelser, säger Lasse Söderberg.
– På 80-talet kom Malmöligan, det var väldigt stimulerande med en uppkäftig grupp som representerade något annorlunda jämfört med den unga poesin i Stockholm. Under de första Poesidagarna, 1987, var Malmöligan med. De drack ur allt vårt vin.
Vilken roll har du i Malmös litteraturliv?
– Jag pratar med unga författare, som Andrzej och Ida. Men jag känner mig inte delaktig i Litteraturmalmö längre. Jag är en historisk gestalt här, en kringvandrande staty.
Kapitel 3: Malmöskildrarna. På Fredrik Ekelunds balkong
Mary Andersson skrev om arbetarliv i Sorgenfri. Jacques Werup gjorde avtryck med ”Hemstaden”. Och på en balkong på Gamla väster käkar Fredrik Ekelund middag med sina gamla stuvarkollegor från hamnen – en verklighet som blev fiktion i senaste romanen ”M/S Tiden”. Vi cyklar omkring i Slottsparken. Fredrik Ekelund pekar och berättar hur kompisen Ulf Peter Hallberg invigde honom i litteraturens värld.
– Här, vid Stadsbiblioteket, står Bo Bergman-bänken. Där satt vi, två melankoliska 17-åringar, och reciterade ”Marionetterna”. Alla platserna fick namn. Thomas Mann-hörnet och Franz Werfel-sluttningen.
Uppgiften som Malmöskildrare är självpåtagen. I Stockholm har varenda gata sin författare, säger han. Malmö är i den meningen väldigt oskuldsfullt.
– Kristian Lundberg har till exempel skrivit om Slussplan och Torbjörn Flygt om Borgmästargården. Men det finns en hel stad som väntar på att bli skildrad. En del av de nya Malmöförfattarna skriver medvetet icke-geografiskt. Andrzej Tichý och Henrik Nilsson är djupt malmöitiska som personer – ändå finns ingenting i Tichýs ”Sex liter luft” som pekar ut Malmö. Men för mig är det ändå Kroksbäck och Holma. I bland räcker det med ett enda ord – som ”Rockajävel” – för att de insatta ska förstå.
Vad tycker du om Litteraturmalmö?
– Malmö har fått en aura av att ”det händer något här”. Men litteratur har inget att göra med hajp, om man är inne, om man är på Stureplan. Det har bara att göra med om det finns en författare som kan skapa. Men hajpen kan ge fördelar för staden Malmö.
Brukade du gå på Fredaaaagsbarnen?
– Jag upptäckte Fredagsbarnen när jag var i 18-årsåldern. Det var väldigt roligt, men mycket alkohol och jag var ofta full när jag var där. Det var fantastiskt att plötsligt stå i baren bredvid Tomas Tranströmer. Fredagsbarnen var ett vattenhål, Malmö var tråkigt på den tiden. Jag blev politiskt aktiv i den vevan, med Folket i Bild. Vi startade en tidskrift, Korpen, som fanns i några år. På stencilmaskinernas tid.
Nu då?
– Det är nästan en explosion i jämförelse. Sen är det en fråga om i vilken ordning man står på varandras axlar. Står Jacques Werup på Hjalmar Gullbergs axlar? Står jag på Jacques Werups axlar? Även om man inte ser likheter så skriver man in sig i en tradition, även om man uttalat tar avstånd från just den traditionen.
Kapitel 4: Det nya. Amanda Svensson och de andra
Nätverken i Litteraturmalmö har historiskt mest bestått av män. Men inte längre. Nu har Malmö Marjaneh Bakhtiari och Ida Börjel. Josefin Adolfsson kommer med sin andra roman och Caroline Ringskog Ferrada-Noli debuterar i höst.
Amanda Svenssons ”Hey Dolly” kom ifjol. I sommar jobbar hon med en pjäs som ska spelas för högstadieelever i Uppsala. Hon tittar ut över Möllevångstorget, genom Kaffebarens fönster.
Vad tycker du om att bo och jobba här?
– Mitt skrivnätverk består av mina vänner från Fridhem. Jag besöker mycket sällan litterära event. Jag har blivit inbjuden till Stanza ett par gånger, men det har alltid kommit något emellan.
– Det finns en bild av Malmö som kreativ plats – den är inte felaktig men uppförstorad. Det är klart det drar till sig folk. Jag känner väldigt få som kommer från Malmö.
– Alla längtar väl efter att vara bland likar, folk som kan bekräfta ens konstnärsidentitet. Men det finns ju ett egenvärde också i att känna sig speciell. Och det är man inte här. Ibland kan jag känna att jag drunknar i alla former av kreativt uttryck i Malmö, att jag inte är kreativ nog. Jag har inte någon åtråvärd underground-kredibilitet. Som de som är aktiva rent socialt, inte bara i sitt eget skapande. Bildar nätverk, ställer till med festivaler, klubbar, poetry slam. Avantgardet.
”Hey Dolly” utspelar sig i Malmö?
– Jag är född här och Malmö var den enda stad jag kunde relatera till när jag skrev den. Jag tycker generellt illa om stadsskildringar. Alla böcker som skrivits som kärleksförklaringar till Stockholm. Men det är mer det äldre gardet kanske. Den unga Malmöscen som är nu känns inte särskilt platsspecifik.
– Det är inte så mycket en identitetsfråga för mig att bo i Malmö. Men det är klart, man försöker alltid skapa det bästa av den stad man bor i. Egentligen, vill inte alla människor innerst inne bo i New York?
Epilog
I nya Författarmalmö skriver få Malmörelaterat och de flesta är hitflyttade, vad Niklas Qvarnström i romanen ”Memento Malmö” kallar ”neomalmöiter”.
Grävandet efter en kärna är nog egentligen en jakt efter en ny Malmö­liga. Ett gäng unga rebeller som under en viss tid och på en viss plats korsbefruktar varandras skapande. Som man åtminstone i efterhand kan klumpa ihop till en krets, gärna runt en särskild person.
Kanske är det just vad som hänt sedan neomalmöiterna invaderade: låt säga att Pär Thörn bildade ett språkmaterialistiskt Malmöligan 2.0 – det skulle inte få lika stort genomslag som föregångaren. Litteraturmalmö har blivit för stort för det. Och antagligen är det ett hälsotecken att Författarmalmö, förutom kanske under Stanzas torsdagssejourer på Inkonst, spretar likt gatorna kring Sankt Paulikyrkan.

Fakta

Hjalmar Gullberg: född 1898 i Malmö. Flyttade till Lund för att studera. Redaktör för tidningen Lundagård, senare ledamot av Svenska Akademien.
Anarkistförfattarna under början på 1900-talet: K G Ossiannilsson, Leon Larsson, Gösta Larsson.
Cabaret Fredagsbarnen: litterär klubb på Drottninggatan som startades av Lasse Söderberg och Jacques Werup 1972. Första gästen var diktaren Gabriel Jönsson.
Malmöligan: litterär gruppering bestående av bland annat poeterna Kristian Lundberg, Lukas Moodysson och Håkan Sandell. 80- och 90-tal.
Poesidagarna: internationell poesifestival som anordnades 1987–2007, av författaren Lasse Söderberg. Pågår i viss utsträckning fortfarande.
Stanza: litteraturbar som startades 2004 2002 av förlaget Rámus (Per Bergström och Thomas Andersson).
Att läsa: Bengt Holmströms ”Malmövandringar i författarspår”.
Gå till toppen