Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Raskampen

Det är sjuttio år sedan världen sattes i brand. Sjuttio år har gått också sedan Finnkampen återupptogs 1939. Idrott är politik.

När Tyskland marscherade in i Polen den 1 september tändes den stinkande brasan.
Sjuttio år har gått också sedan Finnkampen återupptogs 1939.
Idrott är politik.
Den första landskampen mellan Sverige och den tidigare östra rikshalvan ordnades redan 1925, men efter några år var sagan all:
Båda sidor anklagade varandra för partiskhet och 1931 satte Urho Kekkonen, då ordförande för Finlands idrottsförbund och senare republikens mest långvarige president, punkt.
Bråket började redan 1927 och ledde till slagsmål i Stockholm 1931. Det handlade om långdistanslöparna och främst om den överlägsne löparkungen Paavo Nurmi – på 10 000 meter skulle hans prestation ha gett seger ännu 35 år senare.
Hans amatörstatus ifrågasattes och i internationella friidrottsförbundet IAAF:s jakt på Nurmi hade den svenska friidrottsledningen en roll som brukar beskrivas som inte oväsentlig. Den hetlevrade Kekkonen meddelade därför helt sonika på avslutningsbanketten 1931 att kamperna var slut för Finlands del.
Istället ordnade Sverige landskamper med Tyskland – och invasionen av Norge och Danmark hindrade inte att tyska idrottare bjöds in till Finnkampen 1940.
Idrott är politik. Och synen på Tyskland var vänskaplig i början av kriget.
Efter att Finland blev självständigt 1918 dryftades frågan om vad landet var, både hemma och i Sverige.
Vad var denna nation, dessa människor som talade svenska eller finska och inte längre var vare sig svenska eller ryska undersåtar? Inte ens benämningen var självklar – dagens ”finländare” betecknade till en början bara finlandssvenskarna, vilka äktfinska kretsar betraktade som femtekolonnare och landsförrädare, arvfienden Sveriges lakejer.
Bilden av Sverige var däremot kristallklar i Sverige: det rena landet med den homogent ariska befolkningen. Förslaget till ny invandringslag år 1927 slog fast att ”värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig, oblandad ras kan knappast överskattas”.
Detta – påhittade – helariska arv var svenskarna inte särskilt intresserade av att dela.
Maja Hagerman konstaterar i Det rena landet – om konsten att uppfinna sina förfäder (Prisma) att Clas Theodor Odhners Lärobok i Fäderneslandets historia som präglat miljoner av svenskar inte ens nämnde samerna eller Finland, trots sekler av gemensam historia. Och när Statens institut för rasbiologi 1927 gav ut Svensk raskunskap visades präktiga ariska svenskar upp vid sidan av finnar av ”östbaltisk typ”:
Välvårdade skolflickor fick illustrera den svenska rasen, medan den flicka som representerade den finska har illa klippt hår och utslag i sitt trötta ansikte. Den svenske mannen som visades upp var vinnaren i Stockholms Dagblads tävling 1921, vars syfte var att fastställa en ”svensk-germansk ideal rastyp”, en atletisk cykelreparatör från Skövde. Intill honom fanns en finne med begynnande kulmage.
Om inte denna iver fått så ohyggliga följder, som tvångssteriliseringarna, skulle denna landskamp vara skrattretande.
Men också det unga Finland tog ras på allvar: omvärldens syn på finnen som ”mongol” skulle bort, med hjälp av skönhetstävlingar och topprestationer inom idrotten.
I sin avhandling Den allrakäraste fienden – svenska stereotyper i finländsk press 1918–1939 (Sekel) beskriver Ainur Elmgren hur Finlands utrikesdepartement utomlands gärna visade upp landets framgångsrika atleter: vita, disciplinerade och segerrika män. Inför OS i Los Angeles 1932 efterlyste Washingtonambassadören en informationsskrift som en gång för alla klargjorde finnarnas rastillhörighet.
Portträtt på eventuellt mongolliknande brottare skulle utelämnas.
När det gällde att visa upp det ariska idealet, det blont högresta och fysiskt högpresterande var Paavo Nurmi självklart ess.
Och kanske därför en nagel i ögat på svenskarna? Åtminstone framställdes det så i den finska debatten på 30-talet: de framgångsrika idrottsmännen födde rädsla och hat i svenskarna och grannens rasistiska tillmälen om finnar betraktades som gliringar från en dålig förlorare.
Tävlingsidrotten har väl i alla tider fått tjäna som nationell byggsten. Ett ”vi” i kontrast mot de andra.
Men sällan är allvaret så blodigt mellan två vänner som när Sverige möter Finland.
Som på Gamla Ullevi idag.
Gå till toppen