Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

Byn växer – men ingen vill stanna

En by med tvåtusen invånare. Där var fjärde byts ut varje år och var tionde jobbpendlar minst hundra mil. Dessutom går solen bara upp två dagar av tre.

Nordens märkligaste samhälle växer så det knakar i permafrosten.
Longyearbyen på Svalbard fyllde nyss hundra år och har ökat befolkningen med trettiofem procent de senaste tio åren. Det gamla gruvsamhället har fyllts på med högspecialiserade forskare från hela världen och en exploderande turistnäring.
Men grundidén i byn är att ingen ska stanna där. I snitt byts hela befolkningen ut vart femte år.
Bara den som kan försörja sig får tillstånd att bo där. Bidrag finns inte.
– Det bor en gubbe i ett hus utanför byn som sägs vara den som har bott längst av alla här, i 36 år. Det är otroligt, för efter ett år här känns det som om man har varit med om allt man kan uppleva här, säger Sara Kröjs.
Hon är en av de drygt femtio svenskar som bor i Longyearbyen just nu. Tillsammans med kompisen Elina Ångström kom hon hit i augusti förra året för att jobba på hotell.
Båda är från Järvsö, ett bara snäppet större samhälle. Vilket delvis förklarar att de har stått ut, tror de. En storstadsmänniska i deras ålder utan naturintresse har inte mycket att hämta.
– Här finns ingen stress över huvud taget. Det påverkar en. När jag nyss var hemma och hälsade på tyckte mamma att jag hade blivit en så lugn person, säger Elina Ångström.
Bara vetskapen om att vara bortom det mesta påverkar. Longyearbyen och de andra små samhällena på Svalbard är världens nordligaste civilisation.
Det är 250 mil rakt söderut till Malmö, 130 mil till Nordpolen och 95 mil till det norska fastlandet. Så allt här skryter med att vara världens nordligaste. Banken, dagiset, bensinstationen och så förstås lokaltidningen Svalbardposten som kommer ut varje fredag.
Longyearbyen började som en gruv-ort när entreprenören John Munroe Longyear började bryta kol här 1906.
Det syns än. Läget är visserligen vackert i Longyearälvens dal där bergssidorna öppnar sig mot Adventfjorden och de snöklädda bergstopparna i fonden.
Men gruvbykaraktären sitter i, framför allt i bostadshusen som till stor del har ett enhetligt skokartongsstuk, utströdda längs smågator kring centrum som alla heter Vej med en siffra från 100 och uppåt.
Gågatan som utgör city är drygt 500 meter lång. Längs den ligger i stort sett alla butiker, krogar, fik och inrättningar som bank, sjukstuga och dagis. En staty av en gruvarbetare står mitt på. Neråt hamnen ligger fler bostadshus och en rad småindustrier.
Varje ledig yta bland husen är mer eller mindre ett skrotupplag. Åtminstone på sommaren när snön inte döljer det. Ämnet är ständigt återkommande i Svalbardpostens spalter, och på något sätt sammanfattar det Long-yearbyens öde: Här är inget och ingen bestående. Utom naturen. Så ingen bryr sig.
Svalbard har sina egna lagar, byggda på de speciella villkoren. Visserligen tillhör Svalbard Norge, men Svalbardstraktatet från 1925 säger att de fyrtio länder som undertecknade det får fritt spelrum för industrier och andra kommersiella verksamheter.
Sverige hade en gruva här fram till 1930-talet. Nu är det gruvbolaget Store Norske som driver den lönsamma kolgruvan. Ryssland har en aktiv gruva i Barentsberg på en annan av Svalbardsöarna, ett isolerat ryskt samhälle för femhundra gruvarbetare med familjer.
I övrigt finns forskningsbyn Ny-Ålesund med ett femtiotal forskare från olika håll och forskningsstationer runtom på öarna. I Longyear-byen finns Polarinstituttet och en högskola.
Svalbard styrs av Sysselmannen, en spjutspetstjänsteman under det norska justitiedepartementet med oinskränkt makt som polischef, tillståndsgivare, miljöövervakare, vigselförrättare och mycket annat.
Det är Sysselmannens administration som avgör vem som får bo på Svalbard, vilket kräver jobb och bostad. Vem som får ge sig ut på anmälningspliktiga expeditioner i det till två tredjedelar naturskyddade arktiska landskapet. Och hur mycket sprit Longyearbyenbon får köpa.
För här finns motbok. Den som bor på Svalbard får köpa ut högst två flaskor sprit, en halv flaska starkvin och ett flak starköl i månaden. Vin är däremot fritt. Gruvbolaget sägs ha dikterat villkoren.
– Men det finns åtta ställen med serveringstillstånd, så folk klarar sig ändå, säger Espen Markusson i spritbutiken.
Spriten är skattefri. Liksom det mesta. Moms existerar inte på Svalbard, så det är billigt att handla, med norska mått mätt.
Men inte maten. Åtminstone inte färskvaror, som har ett särskilt flygtillägg. Det syns i grönsaksdisken på Coop Svalbard där ett knippe sparris kostar drygt åttio svenska kronor och ett kilo tomater etthundratjugo.
I affärsentrén står en förbudsskylt mot vapen.
Den som går utanför byns gränser måste däremot ha gevär för att skydda sig mot isbjörnar. Senast för några veckor sedan sköt en privatperson en anfallande isbjörn på ön Hopen nära Longyearbyen.
Det har sina sidor att leva i Nordens märkligaste samhälle. Inte minst när mörkret faller för vintern. Invånarna talar om Svalbardsbacillen, den som gör att man antingen älskar eller inte det minsta älskar denna plats.
Naturintresse är rätt avgörande, men den minsta gemensamma nämnaren är pengar.
Inkomstskatten är runt tjugo procent. Lönerna är höga. Och som Elina Ångström säger:
– Första veckan grät vi sju dagar av sju. Sedan lär man känna folk och trivs bättre. Och sedan får man lönen, 24 000 svenska kronor efter skatt och hyra. Då kan man stanna ett tag till.

Årsmedeltemperaturen är minus fyra

Svalbard är ett antal öar på 61 000 kvadratkilometer. Ögruppen är drygt fem gånger så stor som Skåne. Long­yearbyen är huvudort.
På Svalbard gäller norsk straff-, process- och civilrätt. Övriga lagar är skräddarsydda. Svalbardsborna har rösträtt i det norska valet.
Sextio procent av ytan är istäckt. Mindre än tio procent har vegetation, ofta inte högre än några centimeter. Träd finns inte.
Den ständiga tjälen, permafrosten, går ner till 450 meter under markytan. Sommartid släpper tjälen högst en meter ner. Årsmedeltemperaturen är minus fyra grader. Solen är nedanför horisonten nästan fyra månader om året.
I Longyearbyen bor drygt 2 000 personer. 60 procent är män. 63 procent av hushållen är enpersonshushåll.
Store Norskes kolgruva sysselsätter runt 500 personer. Övriga jobbar inom transport och kommunikation, bygg och anläggning, turism, forskning och offentlig verksamhet.
Under ett år flyttar var fjärde invånare från Svalbard. Något fler flyttar dit under samma tid. Longyearbyen har dubblat invånarantalet på 25 år.
Ett åttiotal av invånarna är över sextio år. Knappt 400 är under 19. Övriga är vuxna yrkesarbetande utöver cirka 150 studenter på högskolan.
Var tionde invånare pendlar till norska fastlandet på sin lediga tid.
Runt 250 invånare är från andra länder, främst thailändare och svenskar som mest jobbar inom turistnäringen.
Dagis och skola ska byggas ut eftersom barnen blir fler. Pensionärsboende, hemtjänst och andra sociala tjänster finns inte.
Från det lilla sjukhuset flygs mer komplicerade fall till Tromsø i Norge. Gravida måste åka dit i god tid före födseln.
Någon kyrkogård finns inte på grund av den ständiga frosten i marken.
Gå till toppen