Vi åker i samma plan från flygplatsen i Berlin till Bokmässan i Göteborg 2008.
Det är en varm höstdag på Tegel och en kall höstdag hemma i Sverige. Vi
delar taxi till hotellet. Det känns lite som att åka hem, säger jag.
Hem, hon betraktar mig oförstående? Men du är ju författare?
Jo, jag nickar. Då lever man alltid i exil, säger hon.
Hon är tunn och skarpögd och betraktar min klunsiga blick, inte överlägset,
snarare uppmärksamt. Jag trodde att hon var skyggare och inte alls ville åka
taxi och prata författeri. Jag trodde att hennes erfarenheter stulit det som
kallas social kompetens och gjort henne skör och försiktig, men man tror så
mycket. Jag har fel. Hennes erfarenheter har gjort henne knivskarp,
kompromisslös och trogen sig själv.
Att skriva är att leva i exil, säger hon. ”Alla våra protagonister utvandrar.
De befinner sig alltid någon annanstans. Medan vi bär oss själva, vi är vårt
språk”.
Vi träffades första gången på Världskongressen Waltic i Stockholm strax innan
sommaren.
Hon tycker inte om att tala om språket, säger hon då. ”Alla diktaturer
traumatiserar språket och man kan inte separera språket från sitt liv.
Ibland kan jag till och med känna äckel av ord. Jag har ingen rätt att leta
efter dem. Exil är inget annat än anpassning. Man går sönder om man försöker
dela upp det”.
Hon har nästan gått sönder. Hon har skrivit om det, om sveken och
förnedringen, om rädslan och om en vardag där man inte kämpar eller slåss
för något annat än just sin vardag: sitt språk. Som man bär med sig. Det
ändrar ingenting att byta land, menar hon. Och jag hör att hon i undertexten
säger: att leva är att vara skyldig. Att ha varit vid liv är att ha varit
där. Och jag vill fråga henne om skammen. Om den andres sterila blick. Och
om den egna självkritiskt skälvande. Det jag har läst av henne rör vid det.
Bok efter bok. Vad det gör med oss när vi tvingas till anpassning.
Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv.
Men jag frågar inte. När jag träffar en författare med patos, hur nersolkat
och skört det än blivit av våldet frågar jag inte så mycket, utan jag blir
stum. Av beundran. Hon har en angelägenhet. Det kallas mod.
Och jag är glad över att hon inte kan läsa den höstens nummer av Svensk
Bokhandel där besvikna svenska författare är förbannade på sina förläggare.
De klagar och svär: anonymt. Och jag skäms. Å mina kollegors vägnar. Hon har
riskerat så mycket bara genom att andas, hon har vågat så stort: Rumänien,
säkerhetspolisen, medlöparna, bästa väninnan – alla har de stuckit kniven i
hennes språk. Deformerat, förödmjukat, invaderat.
Hur undgår man att identifiera sig med projektionen? Hon som vågar veta att
svårigheter inte förädlar. Som kan berätta hur förtryck äter sig in. I en
intervju senare, säger hon: ”Jag skrev för att jag var rädd”.
Nu får hon nobelpriset i litteratur.
Samma höst som vi firar tjugoårs-minnet av Berlinmurens fall är det Herta
Müller som kommer att läsas. Det är ett tidens tecken. När järnridån revs,
föll för många människor även det slags mentala skydd som stora
författarskap som Herta Müllers alltid saknat. Plötsligt ligger allting
öppet. Vi firar förvisso men att syna verkligheten är inte bara ett äventyr
utan det skrämmer. Det går inte att förlägga ondskan eller paradiset i en
annan verklighet. Den är här.
Vi bär det alltid med oss. Allting är ett slags anpassning. Djävulen sitter i
spegeln.
Årets Nobelpris berör mig djupt. Det är inte bara ett tidens tecken. Det är en
ynnest för världens läsande.