Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Nätet en naturlig plats för sorgen

Nittiotalisterna gör sin sorg offentlig. När Alexander Svenssons och Sabina Nilssons vän dog skapade de genast en grupp på nätet.

Över 2 000 medlemmar har gått med i minnesgruppen som Sabina Nilsson och Alexander Svensson startade för att hedra sin nära vän Amanda Ohlsson. ”Det känns bra att kunna dela med sig till alla som kände henne eller bara hade hälsat på henne någon gång”.Bild: Foto: Emma Larsson
VELLINGE. En fredag i september insjuknade Amanda Ohlsson hastigt. Plötsligt var hon bara borta. En dag senare låg minnesgruppen märkt ”R.I.P”, rest in peace, uppe på Facebook.
– Jag skapade gruppen direkt när jag fick veta. Jag kände att jag var tvungen att göra någonting och internet är ju ett bra sätt att dela med sig till alla, säger Alexander Svensson.
På nätet spreds det ofattbara på bara några ögonblick. Sidan blev en mötesplats, för chocken och alla tankarna: ”Kommer alltid att finnas i våra hjärtan”, skrev någon bara minuter efter att gruppen bildades.
En annan kompis satte ihop ett bildspel som tillsammans med Shirley Clamps ”Jag fick låna en ängel” blev en film på Youtube.
Det har gått en månad nu. Sabina Nilsson sitter hemma i soffan med kompisen Alexander Svensson. Båda sjuttonåringarna stod Amanda nära. Han klasskompis sedan grundskolan. Hon bästa kompis genom fotbollen.
– Hon var back och jag på topp. Hon hade nummer fyra och jag åtta, säger Sabina Nilsson.
Hon skakar på huvudet.
– Det som har hänt har verkligen förändrat livet helt. Innan tänkte vi att vi var odödliga.
Alexander Svensson säger att nu, när chocken har lagt sig, har han börjat förstå vad som verkligen hände.
– För mig är det tvärtom, säger Sabina Nilsson.
– Jag fattade först i början, men nu sitter jag bara och väntar på Amanda hela tiden. Varje sms man får, åh är det hon? Och när det knackar på dörren …
De pratar mycket med sina vänner om det som har hänt. Men om kvällarna, när de sitter ensamma på sina rum, det är då de sätter på datorn.
– Då börjar man tänka mycket på Amanda.
Vid sådana tillfällen finns Amandas blogg, som fortfarande ligger kvar på nätet.
– Jag tycker att det är skönt att man kan gå in där, att den inte har stängts ner. Man får ha kvar lite av henne och bli påmind om hur hon var. Alla minnen blir tydligare, säger Alexander Svensson.
– När hon har skrivit om vad hon gjorde på dagarna, alla glada uttryck och så, då tänker man, sån var Amanda, säger Sabina Nilsson.
Datorn i Sabina Nilssons vardagsrum har en stor bild av Amanda som skärmsläckare. Att titta på bilder och minnas gör det lite lättare. Både Sabina Nilsson och Alexander Svensson går in på minnessidan de har skapat flera gånger varje dag. Kollar på inläggen och ser om några nya bilder har lagts upp.
Gruppen är öppen för alla som är medlemmar i Facebook (drygt två miljoner i Sverige). Vem som helst av dem kan komma åt information och själva skriva inlägg och ladda upp foton.
– Jag ville ha det offentligt så att alla kunde få reda på det, säger Alexander Svensson.
– Mer offentligt än så här kan det ju inte bli. Men alla här i Vellinge visste vem Amanda var. Hon var väldigt social och glad och öppen och det här kändes rätt för henne. Om inte vi hade startat en grupp hade någon annan gjort det, så omtyckt som hon var.
– Det är till och med folk från USA med i gruppen, de bodde granne med Amanda tidigare. Även de som inte kände henne går in och skriver så fina saker. ”Jag kände inte Amanda men jag skänker en tanke till familj och vänner”. Det är så snällt och omtänksamt, säger Sabina Nilsson.
För nittiotalisterna blir nätet en naturlig mötesplats för sorgen. Dels som terapi, ett sätt att skriva av sig. Men kanske ännu mer som en plattform för dem som står utanför den närmsta sfären. Alla från skolan och fotbollen som också kan ha drabbats starkt av att den glada tjejen inte kommer att heja i korridoren något mer.
– Även de som bara har hälsat på henne någon gång kan skriva något till mig på nätet. På telefon blir det väldigt känslosamt, när man hör rösten. Och skulle jag prata med alla kompisar som jag och Amanda hade gemensamt skulle det bli alldeles för mycket, säger Sabina Nilsson.
Vad kan vara negativt med att det finns en sådan här sida?
– Det enda skulle vara att folk går in och skriver något dumt eller taskigt. Det är skönt att ingen har gjort det. Det är därför man är inne varje dag för att kolla så att ingen har gjort så, säger Alexander Svensson.
Sabina Nilssons mamma Åse Johansson går också in och tittar till sidan ibland. Hon tror att det finns större risk för kränkande kommentarer när det handlar om en annan sorts död än den som drabbade Amanda. Som ungdomsmord, då spekulationerna kan ta över. Hon håller lite koll på vad som läggs ut. En bild på en krans från begravningen tycker hon inte ska ligga ute.
– Då blir det för nära och personligt, tycker jag.
Alexander Svensson och Sabina Nilsson nickar, håller med.
Amandas föräldrar och andra vuxna runt omkring tycker att det är viktigt att ungdomarna får sörja på sitt sätt. Åse Johansson är rörd över ungdomarnas egna initiativ.
– Det är ju inte bara nätet. På söndagen efter att det hade hänt, ordnade Sabina en minnesstund på idrottsplatsen.
– Vi skrev ”vila i frid” med lakan och gjorde ett hjärta av ljus. Det kom flera hundra, säger dottern.
– Jag tror inte att vi vuxna hade gjort en sådan grej. Vi har för mycket ... respekt, säger mamman.
– Ni vuxna är uppvuxna i ett helt annat samhälle. När man är vuxen ska det väl vara samma för alla, men vi ungdomar hedrar personen så mycket som den betydde för oss, säger dottern.
Minnessidan kommer nog alltid att ligga kvar, tror både hon och Alexander Svensson. Om det inte är så att Amandas föräldrar har önskemål om att den ska stängas. Men den är bara ett av flera sätt att sörja på. Som Sabina Nilsson säger: Internet är ju inte hela världen. Ett ”hur mår du?” eller ”jag tänker på dig” blir inte särskilt nära eller personligt när det skrivs i ett sms eller ett mejl:
– Man kan inte ge riktig tröst på internet. De som inte ens tittar en i ögonen när man är ute, de skriver till en på internet och sms. Det har jag märkt. De frågar hur man mår mest för att de ska. De som vågar komma fram till en, de som vill och känner att de kan, de vet man om att de är nära vänner. Man känner ju skillnad på ”kramar” och kramar.

En modern dödsannons?

Mängder med minnesgrupper och dedikationer har dykt upp på sajter som Facebook och Youtube. Sidorna bär ofta rubriken ”R.I.P” följt av den avlidnes namn. Datumen för födsel och död brukar finnas med, liksom bilder. Tydligt är att det ofta är unga människor som tilldelas sådana hyllningar.

I samband med det uppmärksammade Sturebymordet i juni väcktes en etisk debatt kring dessa sidor, som är öppna för alla. Till ett Youtubeklipp blandades vännernas sorgemeddelanden med rena kränkningar av den döda och somliga ägnade sig åt spekulationer kring vem som var skyldig.

Den 12 september skrev Medierådet, som arbetar med ungas medievanor, på DN Debatt: ”Det behövs regler för hur vi ska handskas med döden på sociala nätverkssajter. [---] Det är dags att diskutera vem som fattar beslut om avlidna personers profiler och bilder och vilka lagrum som gäller.”

Vid sidan av de sociala medierna börjar det nu även dyka upp kommersiella minnessidor där man bland annat kan tända ett virtuellt ljus. Exempel: evigaminnen.se och tillminneav.se.

Sagt om döden och offentligheten:

”Om det inte finns en himmel kan man åtminstone bli ihågkommen på Youtube.”
Krönikören Ronnie Sandahl i Aftonbladet.
”Gråt behöver inte vara privat. Tvärtom kan sändningen hjälpa många. Både dem som kände Engla och dem som tittar för att hedra henne."
Religionssociologen Anna Davidsson Bremborg i Sydsvenskan om Engla Höglunds tv-sända begravning 2008.
”Många av oss som förlorat barn på 2000-talet skapar minnessidor om våra barn, eller läser andras sidor, och Internet blir en viktig mötesplats."
Bloggen Marcus minnesfond.
Gå till toppen