Kultur

Själavård som Stalin stoppade

Andrej Platonovs "Dzjan" från 1935 förbjöds av Stalin, och släpptes ocensurerad först 1999. Andrzej Tichý har läst en svensk översättning av en storslagen och öm roman.

Dzjan

Author: Andrej Platonov. Translators: Kajsa Öberg Lindsten. Publisher: Ersatz.
Ryszard Kapuściński beskriver i ”Imperiet” – denna oförglömliga skildring av två resor i Sovjetunionen ‒ en gammal turkmensk man: ”Han har sett öknen och han har sett oasen, det vill säga han har sett hela världen, som sist och slutligen reduceras till denna enda uppdelning.”
Beskrivningen skulle kunna gälla Nazar Tjagatajev, den lika ärrade som naive hjälten i Andrej Platonovs roman ”Dzjan”. Den skrevs 1935, men publicerades först under sent 50-tal, och då i censurerad version. Inte förrän 1999 utkom den i ursprunglig form.
Tjagatajev är, liksom Platonov var, en ung och trosviss kommunist. Efter avklarade examina i Moskva skickas han av partiet till Turkmenistan för att ”bygga socialismen” och rädda nomadstammen Dzjan, från vilken han själv härstammar, från att gå under. Han beger sig ut i öknen för att samla ihop detta utarmade folk som, bokstavligen, mest ligger och väntar på döden, djupt plågat av ”anspänningen att hålla sig levande”.
Det som sedan följer är ett storslagen och öm roman om gemenskap och ensamhet, levnadslust och dödsdrift, kampvilja och missmod. Platonov spetsar sin skeva realism med en arkaiserande, nästan biblisk, ton och infernaliska mardrömsscener. Resultatet, kärleksfullt översatt av Kajsa Öberg Lindsten, är fascinerande och så komplext att det inte är förvånande att Platonovs verk förbjöds av Stalin, trots att Nazar Tjagatajev gång på gång hyllar diktatorn, som likt en allsmäktig fader hela tiden hovrar över berättelsen ‒ ständigt närvarande, ständigt frånvarande. När Tjagatajev uppgiven lägger sig ner för att dö beklagar han sig inte, full av tillförsikt: ”Stalin levde och han skulle i vilket fall genomföra allmän lycka åt alla olyckliga.”
Det ominösa ekot av en sådan absurd godtrogenhet parat med en övertygande skildring av de maktlösas kamp utgör kraften i denna roman, som, så här i efterhand, mycket väl kan läsas som en elegi över allt det som mördades av Kremls despoter. Vi skulle kunna kalla det dzjan:
”Från vilket folk kommer ni?” frågade Tjagatajev en gammal turkmen, som såg ut att vara äldst av alla.
”Vi är folket Dzjan”, svarade gubben, och hans ord avslöjade att alla små folkstammar, ätter eller bara grupper av döende människor som levde på ödsliga ställen i öknen, vid Amu-Darja och Ust-Urt, kallade sig likadant – Dzjan. Det var deras gemensamma öknamn, som de en gång fått av de rika bejerna – eftersom dzjan är själen och det enda de fattiga, döende människorna hade var själen – det vill säga: förmågan att känna och lida. Ordet ”dzjan” var följaktligen ett uttryck för de rikas hån gentemot de fattiga. Bejerna trodde att själen bara var förtvivlan, men det var de själva som gick under på grund av dzjan; för deras egen dzjan – deras förmåga att känna, lida, tänka och kämpa – var inte tillräckligt stor. Dzjan är de fattigas rikedom …”
Andrzej Tichý
författare
Gå till toppen