Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Mur till salu

På måndag är det tjugo år sedan Berlinmuren rämnade. Genast blev ”skammens mur” till salu. Idag är delarna spridda över världen. Men vem fick miljonerna?

I gränspolisens gamla vaktkur vid Mühlenstrasse står en rakryggad herre och säljer souvenirer. För tolv euro är han beredd att skiljas från ett stycke betong som är stort som en knytnäve, sprutmålat på den flata sidan och försett med ett klistermärke som garanterar att klumpen är en äkta del av Berlinmuren.
– Dyrt? upprepar försäljaren. Icke. Men för all del, jag har mindre.
Murflisor stora som en tumnagel för två euro stycket.
• • •
Berlinmuren byggdes 1961 för att hindra medborgarna i den östtyska diktaturen DDR från att fly till den västkontrollerade delen av huvudstaden. Betongmuren som ringade in Väst-Berlin var elva mil lång och drygt tre meter hög.
Kvällen den 9 november 1989 föll muren. Genast började människor hacka betongbitar som minne. Ljudet av hammare och mejslar hördes över hela stan.
Större bitar fanns snart att köpa för trettio mark, mindre för en femma. Det senare motsvarar ungefär två euro, vilket gör Berlinmuren till en tveksam investering på längre sikt. Åtminstone skärvorna.
Redan dagen efter tog en bayersk affärsman kontakt med DDR:s handelsminister Gerhard Beil och erbjöd sig att köpa ”icke behövliga delar av de östtyska gränsskyddsanläggningarna”. Samma eftermiddag började också telegrammen komma från östtyska ambassader runt om i världen. Hugade spekulanter hade hört av sig och undrat om det gick att få köpa Berlinmuren.
Speciellt de betongsegment som hade graffiti på västra sidan var eftertraktade, rapporterade ambassadörerna. Gerhard Beil tog illa vid sig. Det handlade faktiskt om hemlandets statsgräns, den ”antifascistiska skyddsvallen” på DDR-språk.
DDR-medborgare som varit inspärrade i sitt land i tjugoåtta år stod nu i kö för att få besöka Väst-Berlin. Nya gränsövergångar måste öppnas. Den 11 november lyfte gränstrupperna därför bort åtta betongsegment vid Potsdamer Platz i centrala Berlin.
Varje segment var 3,2 meter högt och vägde 2,6 ton. En västberlinsk byggare kom dit med sin lastbil. På stående fot bjöd han tjänstgörande officer femhundra mark för de bortlyfta betongsegmenten. Officeren hänvisade honom till handelsminister Beil, som vägrade sälja.
Två dagar senare anlände ett telegram från Kalifornien där en amerikansk företagare bjöd en halv miljon dollar för de åtta betongelementen. En privatperson i Aachen bjöd lika mycket. Den amerikanske myntsamlaren Barry Stuppler erbjöd sig att köpa hela muren för femtio miljoner dollar.
Den 13 november sammanträdde det östtyska parlamentet Volkskammer. Överst på dagordningen stod valet av reformpolitikern Hans Modrow till ministerpresident. Därnäst följde en rapport från finansministeriet som meddelade att staten DDR i princip var bankrutt.
Den 14 november skrev handelsministern en promemoria om muren. ”Det kommer att handlas med murdelar, var de än kommer ifrån”, konstaterade han. ”Därmed får det anses rimligt att DDR använder detta sätt att få västvaluta.”
Beil tillade att man i kapitalistiska länder kunde vänta sig priser på mellan åttahundra och en halv miljon mark per mursegment, beroende på bemålning.
Sälj, svarade Hans Modrow.
• • •
Den rakryggade mannen i vaktkuren har en kamera. Om vi betalar honom två euro får vi posera med en av gränspolisens gamla k-pistar och så tar han ett foto.
– Ett trevligt minne av Berlinbesöket.
På väggen sitter bilder av turister som har nappat på erbjudandet. Det är män och kvinnor från världens alla hörn och de ser hårda ut när de greppar den fem kilo tunga MPi-41 som var gränspolisens standardvapen.
Skjut – för att döda om så krävs. Denna stående order hade DDR:s gränstrupper om de såg någon försöka fly. Därför tvekade inte soldaten som upptäckte Chris Gueffroy i färd med att klättra över muren natten till den sjätte februari 1989.
Gueffroy flydde för att undgå militärtjänsten. Av en kompis i gränstrupperna hade han hört att skjutordern inte gällde längre.
Det gjorde den. Soldatens tredje skott träffade honom i ryggen och gick rakt genom höger hjärtkammare. Nästa dag kallades Chris Gueffroys mamma till polisstationen där hon fick veta att sonen omkommit i färd med att utföra ett attentat mot DDR:s militära styrkor.
Nio månader senare föll muren och gränsskyddets prylar blev souvenirer.
• • •
Lagom till julhandeln 1989 bjöd den amerikanska varuhuskedjan Bloomingdales ut två miljoner murskärvor till försäljning, försedda med äkthetsbevis.
Sextio ton betong, hur har de hunnit skeppa allt det till USA? undrade DDR:s försvarsminister Theodor Hofmann. Han gav gränskommando Mitte order att stoppa all vidare skadegörelse på muren.
Den 28 december berättade dagstidningarna i DDR att Berlinmuren skulle säljas. Pengarna skulle gå till välgörande ändamål. Företaget Limex skulle sköta försäljningen.
Limex hade sedan 1960-talet byggt DDR-ambassader i utlandet. Chefen Dirk Pfannschmidt inspekterade muren och gjorde kalkyler.
Speciellt lättsåld borde en sträcka på trehundra meter längs Waldemarstrasse i stadsdelen Kreuzberg vara, ansåg Pfannschmidt. Här hade kända konstnärer som Thierry Noir, Kiddy Citny och Keith Haring målat betongen på västsidan 1984.
Kvällen den 22 januari 1990 började DDR:s gränstrupper riva muren längs Waldemarstrasse. På tre dagar lyftes femtio färgglada mursegment försiktigt bort och kördes iväg till en rivningstomt där Limex ett par veckor senare hade samlat 360 betongblock från Berlinmuren.
Limex försäljningschef Helge Möbius for till New York, där han skrev under avtalet som gav affärsmannen Joseph Sciamarelli ensamrätt på försäljningen i USA.
Under de kommande åren skulle Sciamarelli förse en rad amerikanska institutioner med betong från Berlin. Numera finns det betydligt mer Berlinmur i USA än i Tyskland.
• • •
I Berlin återstår ett par tre mursträckor, däribland den dryga kilometern mellan floden Spree och Mühlenstrasse.
Här började konstnärer redan i januari 1990 måla på murens östra sida, som dittills varit diskret grå. Under 2009 har de restaurerat sina gamla bilder längs sträckan som kallas ”East Side Gallery” och är ett givet mål för murturister.
Här spränger Birgit Kinders Trabant åter genom betongen. Här visar ryssen Dmitrij Vrubels ”Broderskyss” Sovjetledaren Leonid Brezjnev i öm närkontakt med DDR-ledaren Erich Honecker.
På trottoaren står just nu Jurij Juspil och kysser passionerat sin flickvän Svetlana Misjaisana.
De är här på bussresa. Och vem kan motstå frestelsen att kyssas på en plats som denna?
Vännerna i den ryska turistgruppen fnissar och låter förstå att Jurij inte motstår denna frestelse någonstans, men bilderna blir kul och Berlinmuren är spännande.
• • •
Inne i shoppen erbjuder föreståndaren sig att sätta en tvättäkta DDR-stämpel i ryssarnas pass för bara en euro. För sju euro kan de få en flagga från den kommunistiska ungdomsfestivalen 1984, och för tolv euro en nummerplåt från en Trabant.
Men de ryska turisterna vill bara ha murskärvor.
• • •
Den 23 juni 1990 hölls den stora auktionen på Hotel Metropole Palace i Monaco. I salongen satt hundra konstkännare och på utropslistan stod 81 betongsegment från Berlinmuren.
Den italienska förläggaren Jaguba Rizzoli köpte ett för hundrasjuttiotusen D-mark. Ett schweiziskt företag köpte två stycken för 1,3 miljoner franc. Hur mycket auktionen inbringade totalt vet ingen längre. Kanske en bit över två miljoner D-mark, det femdubbla i svenska kronor.
Tjugo år efter Berlinmurens fall pryder femhundra av dess betongsegment torg, museer, parker, skolgårdar och hotell i mer än fyrtio länder. Historikern Ronny Heidenreich har räknat dem. Hans bok om Berlinmuren som affärsidé kom ut för några veckor sedan.
Ingen vet hur mycket pengar muren inbringade, skriver Ronny Heidenreich. Ingen vet vart alla miljonerna tog vägen. När säljbolaget Limex avvecklades var räkenskaperna ett råttbo.
Men ingen blev heller riktigt rik på muren. Allra minst de sjukhus och vårdhem i gamla DDR som skulle få pengarna enligt regeringschefen Hans Modrows löfte i december 1989.
Då tjänade Thierry Noir och Kiddy Citny mer. 1995 tilldömde domstolen Bundesgerichthof i Berlin de båda konstnärerna ett skadestånd på en halv miljon D-mark var, eftersom DDR:s gränstrupper hade förstört deras verk.
Vid det laget fanns inte DDR längre. Den förenade tyska förbundsrepubliken fick betala.
• • •
I den lilla shoppen vid Mühlenstrasse kan man köpa vykort som visar hur Noirs och Citnys målningar såg ut innan gränstrupperna lyfte bort dem.
Butiken är trång och vi frågar den rakryggade föreståndaren hur många som arbetade här när det begav sig.
– Det var kommendanten och en vakthavande, berättar han. De skulle se till så att ingen tog sig in på gränsskyddsområdet här mellan muren och floden.
Flickan som gjorde det en dag på 1980-talet träffades av ett skott och drunknade i Spree. På väg ut kan vi inte motstå frestelsen att fråga den grånade butikschefen om han händelsevis arbetade här i kuren på DDR-tiden också.
Han stelnar till. Det var en märklig fråga, säger han.
– En mycket märklig fråga.
Han säger inte mer och vi har redan hunnit ut genom dörren när han tillägger:
– Nej. Jag arbetade inte här. Men jag hade gärna gjort det.

Berlinmuren

Byggstart: 13 augusti 1961.
Varaktighet: 28 år, 2 månader och 27 dagar.
Längd: 155 kilometer, varav 112 km betongmur.
Gränssoldater: 14 000.
Vakttorn: 302.
Bunkrar: 20.
Vakthundar: 600.
Minor: 860 000.
Byggda flykttunnlar: 57.
Lyckade flyktförsök: 5 075.
Gripna flyktingar: 3 221.
Dödade flyktingar: 255.
Till salu i Berlin: Skärvor för 2–25 euro.
Till salu i USA: Mursegment för 60 000-100 000 dollar.
Gå till toppen