Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Dygnet Tyskland aldrig glömmer

Idag för tjugo år sedan föll muren som i 10 316 dagar hade delat Berlin. Följ med till 89 11 09, en alldeles särskild torsdag.

00.00
Telefonsamtalet från Prag har hållit DDR:s regeringschef Egon Krenz uppe. Den tjeckiske kollegan Milos -Jakes var oroande tydlig:
”Vi kan inte lösa era inrikespolitiska problem. Om flyktingströmmen inte avtar måste vi stänga gränsen till DDR.”
Sedan fem dagar kan DDR-medborgare fritt resa till Tjeckoslovakien och därifrån vidare till Västtyskland. Tio-tusentals östtyskar utnyttjar denna möjlighet att fly. Regimen i Östberlin är skakad.
07.00
När östberlinarna öppnar parti-organet Neues Deutschland läser de ett upprop på tidningens första sida: ”Vi ber er, stanna i ert hemland, stanna hos oss!”
09.00
På inrikesministeriet vid Mauerstrasse i Östberlin träffas Stasi-överstarna Hans-Joachim Krüger och Udo Lemme, avdelningchefen Gotthard Hubrich och byråchefen Gerhard Lauter. Deras uppgift: skriv nya regler som låter DDR-medborgare resa till Västtyskland. Var klara före lunch.
10.00
De 213 ledamöterna i kommunistpartiets centralkommitté samlas i plenisalen vid Werderschen Markt. På dagordningen står bland annat en ny vallag och ökad pressfrihet.
11.25
Arbetsgruppen på inrikesministeriet är klar. Enligt förslaget ”Privat-resor till utlandet” ska alla DDR--medborgare kunna erhålla ett visum för utresa.
11.58
Under centralkommitténs rökpaus delar Egon Krenz ut förslaget till -politbyråns närvarande medlemmar.
14.30
I en paus diskuterar man de nya rese-reglerna. Det här ska väl inte gälla alla, utan bara de som vill lämna DDR för alltid, tycker inrikesminister Fritz Dickel. Vi kan inte släppa ut emigranterna men spärra in dem som bara vill hälsa på en faster i Västberlin, svarar Egon Krenz.
”Hur vi än gör kommer det att bli fel”, säger Krenz. Men reformen är nödvändig.
16.00
Ett pressmeddelande om de nya reglerna är klart. På kvällen ska ministerrådet, DDR:s regering, behandla dem. Visumansökningar kan sedan lämnas från den 10 november.
Schabowski får offentliggöra det, bestämmer Egon Krenz.
Günter Schabowski är politbyråns presstalesman. Han har inte varit med vid dagens diskussion.
17.30
Egon Krenz sticker de nya resereglerna i handen på Günter Schabowski: ”Gör det här bekant; det blir en panggrej för oss – en Knüller.”
Schabowski har bråttom och hinner inte läsa. ”Spara till sist” klottrar han bara på Krenz A4-papper.
17.35
På DDR-nyhetsbyrån ADN:s huvudkontor lyfter någon telefonluren, slår numret till den italienske korrespondenten Riccardo Ehrmann och säger:
”Fråga om de nya resereglerna på presskonferensen i kväll.”
Uppringaren presenterar sig inte. Men Ehrmann tror sig känna igen ADN-chefen Günter Pötschkes röst.
18.00
Günter Schabowski slår sig ner i Internationella Presscentrumet vid Mohrenstrasse 36. Hörsalen är proppfull. På politbyråns order sänds pressmötet direkt i DDR-tv och barnen får i stället för Sandmanns godnattsaga höra Schabowski berätta om partiets allmänna handlingsplan, framtida förändringar i vallagen och annat.
De utländska journalisterna slöar till. Efter nästan en timme bereder sig talaren på att avsluta presskonferensen.
18.53
Den italienske reportern räcker upp handen.
”Jag heter Riccardo Ehrmann och företräder nyhetsbyrån Ansa. Herr Schabowski, är inte utresereglerna från den 3 november ett misslyckande?”
Schabowski börjar hummande försvara sin regering i vidlyftiga men oavslutade satser. Så plockar han fram papperet som han fått av Egon Krenz.
”Idag har, så vitt jag förstår, äh, ministerrådet beslutat, äh , om en reglering som gör det möjligt för DDR-medborgare att, äh, resa ut ur DDR.”
”När träder det i kraft? frågar en journalist.
Schabowski ögnar febrilt igenom papperet och kliar sig i huvudet. Läser om kortfristiga regler, visumansökningar utan angivande av skäl, folkpolisens nya anvisningar …
18.57
”När träder reglerna i kraft?” upprepar Ehrmann.
”Så vitt jag vet … genast”, säger Schabowski. ”Omgående.”
Hemma i tv-soffan tror DDR-medborgarna inte sina öron.
19.03
Presskonferensen avslutas. Riccardo Ehrmann rusar ut och ringer hem till Rom. ”Muren öppnas i kväll!” ropar han.
19.05
Nyhetsbyrån AP skickar ut telegrammet ”DDR öppnar gränsen”.
19.50
Vakthavande officer Heinz Schäfer i Schönefeld beordrar sina mannar att lämna in all skarp ammunition. Så öppnar han gränsbommen till Rudow i Västberlin.
20.15
Västtyska tv-nyheter toppar med nyheten om att muren öppnas. Allt fler östberlinare ger sig ut för att kolla om det stämmer.
20.30
Nyheten når den västtyska förbundsdagen i Bonn. Alla ledamöter utom de gröna reser sig spontant och sjunger nationalsången.
21.20
Vid gränsövergången Bornholmer Strasse står tusen personer. Överstelöjtnant Harald Jäger ringer till sina överordnade och låter sedan de första gå över till väst, efter noggrann passkontroll.
21.30
Radiostationen RIAS rapporterar att gränsövergångarna har öppnats. På en bankett i Warszawa får den västtyske kanslern Helmut Kohl reda på vad som händer i Berlin.
22.28
I tv-programmet ”Aktuelle Kamera” försöker DDR-regimen bromsa utvecklingen, och manar ressugna att vänta till morgondagen.
22.30
Helmut Kohl avbryter sitt besök i Polen för att flyga till Berlin. Hans plan får dock inte korsa DDR:s luftrum och Kohl måste vänta i Västtyskland till nästa dag.
23.29
Vid Bornholmer Strasse ger Harald Jäger upp och öppnar gränsbommen helt. Under den närmaste halvtimmen vandrar tjugotusen östberlinare igenom här.
24.00
Samtliga gränsövergångar i Berlin är öppna för fri passage. Människor från öst och väst omfamnar varandra. Krogarna väster om muren bjuder på gratis öl. Tv-journalister från hela världen har rusat ut på Berlins gator och berättar för sina tittare att järn-ridån har fallit.
Källor: Hans-Hermann Hertle: ”Chronik des Mauerfalls”. Spiegel, ZDF, taz, Bild m fl.

Tänk om muren inte hade fallit...

Kunde Östtyskland ha överlevt som självständig östtysk demokrati?
Nej. En sådan stat skulle ha lidit akut brist på …
Pengar. Den 13 november 1989 fick ledamöterna i östtyska Volkskammer veta att deras stat i princip var bankrutt. Dittills hade förfalskad statistik dolt en hopplös ekonomisk verklighet. Nu hade DDR inga pengar kvar att driva en stat med.
Att få de östliga förbundsländerna hjälpligt på fötter har kostat Tyskland 16  000 miljarder kronor. Fortfarande belastar området statsbudgeten med 1 000 miljarder kronor om året, enligt forskaren Klaus Schroeder vid Freie Universität i Berlin.
Människor. Den 9 november 1989 hade DDR 15,9 miljoner invånare. Officiellt. Varje timme flydde trehundra personer landet via den öppna gränsen till Tjeckoslovakien. Det motsvarar 2,6 miljoner om året.
Legitimitet. De övriga länderna i det kommunistiska östblocket hade funnits som stater även tidigare. DDR fanns till enbart för diktaturens skull, för att Sovjet-unionen ockuperade denna del av Tyskland 1945.
Gå till toppen