Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

When in Berlin...

Lotta Lundberg skriver om hur 33 kilometer människor firade på ett eget sätt.

Bild: Foto: Franka Bruns/AP
Det blir ramaskri i Tyskland när den engelska reportern sträcker fram mikrofonen och frågar den nya utrikesministern, Westerwelle: How do you feel?
Inte för att den fåniga frågan tyvärr nu letat sig utanför sportreferaten, utan för att han svarar på tyska: Nu är vi i Tyskland, då tycker jag att vi ska prata tyska.
BBC får smisk inför öppen ridå och många tyskar vrider sig av indignation. De kallar Westerwelle för nationalist och ursäktar sig på löpsedlarna. Han svarar sorglöst: ”When in Rome do as the Romans.”
Vi är inte i Rom men väl i Berlin och jag gör som berlinarna när murfallet ska firas. Jag tar mig till Brandenburger Tor där fläskkorvarna skvimpar i sin gröna kål och glöggen sjuder under presenningarna.
Jag och hundratusen andra kämpar oss fram genom paraplyhelvetet. Det piskar ett tistelregn över den enade staden och snart ska Daniel Barenboim dirigera Sjunde symfonin, ”Lohengrin”, och ”En överlevare från Warszawa”. Tysk historia i potpurri så man ryser.
Därför står jag hur länge som helst i leran och väntar på Hillary, Gorby, Sarkozy, Gordon och gänget. Det blir inget party utan dem och jag fryser men jag vill så gärna känna undertexten i Beethovens 1813, Wagners 1848, och Schönbergs 1947. Denna natt är till för det.
Men det blir outhärdligt. Av två skäl. Det strömmar inte bara ett tistelregn från himlen utan även smörpop. Lugna favoriter på engelska ur enorma reklamhögtalare ligger som ett lock över frihetsfesten. Som om folkligt inte kan vara genuint utan skrammel och larm.
Så när allt är trångt och kallt och kladdigt och luften fylls av sura ölrapningar och vått ylle – tänk Malmöfestivalen i november – så blir det plötsligt så förfärligt sorgligt att jag tar tåget till Kreuzberg där man istället ska bygga en egen mur.
Med hjälp av sin hemsida har konstnären och koreografen Martin Butler lyckats samla tusentals människor att bilda en levande mur hela vägen längs den gamla betongskuggan. Man bokar en adress och sluter upp. Bara så. Klockan åtta ska vi ta varandras händer och minnas tyst vad vi nu vill minnas. Hedra det vi håller för viktigt. Utan Phil Collins och grönkål. Alla är ombedda att ta med var sin ficklampa.
Det är mörkt och blött. Det är anarki förstås, en stackars bredkäftad koreograf kan inte vara längs hela muren, så vi gör lite som vi vill. Öppnar en flaska Rödluvan och ställer oss där, fnissar lite medan polisbilarna smyger kring husknutarna. Ingen vet vad som kan hända när 33 kilometer människor hittar på en egen högtid. Så lika plötsligt som äntligen tar vi varandras händer och tänder våra ficklampor. Gamla, unga, upprymda och eftertänksamma bildar en mänsklig kedja som ska upplösas. Ficklamporna glimmar. Ett par tysta minuter tillsammans stoppar vi trafiken. Och jag tänker: When in Berlin gör något som spelar roll. Skit i att staten och kapitalet gastar om svininfluensan. Ta någon i handen. Ty alla de andra sitter i samma båt.
Lotta Lundberg
författare, bosatt i Berlin
Gå till toppen