Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Familj

"Åren i Malmö var de bästa i mitt liv"

”La Cage aux Folles” och ”Linje Lusta”, Gustaf III och Nalle Puh. Carl-Åke Eriksson har aldrig låtit sig stängas inne av genregränser.

Bild: Foto: Kent Hult
Han är dramatisk skådespelare och sång-och-dansman i ett och samma vältrimmade skal. Nu fyller han 75, fortfarande yrkesverksam, för tillfället i Tjechovs ”Måsen” på Stockholms stadsteater.
För Malmös teater- och musikalvänner är Carl-Åke Eriksson en välbekant gestalt. I fyrtio år var han knuten till stadsteatern.
Det var en lysande karriär. Två gånger fick han Kvällspostens Thaliastatyett – för McMurphy i ”Gökboet” 1975 och för George i ”Vem är rädd för Virginia Woolf” 1984. Det har ingen annan fått, varken förr eller senare.
– Åren i Malmö var de bästa i mitt liv, säger han men sticker inte under stol med att han ogillade omvälvningen som följde med Staffan Valdemar Holms chefskap och särskilt uppstyckningen av gamla stadsteatern – ”den största idiotin i teaterns historia”, som han kallar den.
Men efter pensioneringen 1995 och ett gästspel i ”Ivanov” på Ensembleteatern sinade rollerna i Malmö.
Så när Stockholms stadsteater ville ha Carl-Åke Eriksson i Lars Noréns ”De saknade”, tackade han ja, och numera är han och hustrun Clary bofasta i huvudstaden, på Svenska Teaterförbundets pensionärsboende Höstsol.
Nu sitter Carl-Åke Eriksson med en tårtbit framför sig på ett Stockholmscafé och minns de gamla tiderna.
Barndomen i industristaden Avesta, med dass i källaren och operett i folkparken.
Den beundrade storebrodern Per Olof – i dag borta sedan länge – som satte upp revyer redan i tonåren och fick lillebror intresserad av scenen.
Första framträdandet, med ”Jag är inte riktigt som andra, jag”, på Röda Kvarn i Avesta.
Jobbet som smörgåsnisse i SJ:s cafévagnar.
Åren på Calle Flygares teaterskola (”för sprattelgubbigt”) och Willy Koblancks (”mer seriöst”).
Och så tiden på Norrköping-Linköpings stadsteater, innan han flyttade till Malmö.
Det har gått sextiosex år sedan den där kupletten på Röda Kvarn.
Där och då föddes en skådespelare som skulle visa sig pigg på det mesta, från att dansa till Igor Stravinskys musik i ”Historien om en soldat” till att spela sugen professor i en vampyrfilm.
Tjusningen med yrket är att få berätta, säger Carl-Åke Eriksson. Och det han berättar ska helst vara både underhållande och meningsfullt.
Men, påpekar han, man behöver inte nödvändigtvis ge publiken vad den har på önskelistan. Man kan ge den vad den inte visste att den ville ha. Med stolthet och värme minns han när Malmö stadsteater satte upp Kent Anderssons och Bengt Bratts ”Hemmet” i december 1968.
– Hade man frågat folk om de ville se en pjäs om åldringsvården, hade de sagt ”Nej, för jävulen!”. Men vi spelade ”Hemmet” ända till maj 1970. Den hade rekordet i antal föreställningar fram till ”Kristina från Duvemåla”. I ”operettstaden” Malmö!
Sjuttiofem är en aktningsvärd ålder, men Carl-Åke Eriksson ligger fortfarande i, även om han numera bara tackar ja till en pjäs i taget.
Ett egenkomponerat gymnastikprogram håller honom smidig. Och för 19 år sedan gick han med i Anonyma Alkoholister.
– Annars satt jag inte här, konstaterar han. Det var som att få en andra chans.
Han trivs på Stockholms stadsteater. Där finns många kompisar från förr, och han har fått intressanta uppgifter att bita i.
Många klassiker har det blivit – Tjechov, Shakespeare, Brecht, Moberg. Men också modern dramatik och ett par musikaler.
En enda gång har han funderat på att lämna yrket. Det var för två och ett halvt år sedan, när han först drabbats av prostatacancer, sedan av kärlkramp.
Men operationerna var lyckade och teckningskursen han gick för att inordna sig i pensionärstillvaron inte tillräckligt stimulerande.
Så nu säger han:
– Det är kul att jag fortfarande behövs. Jag håller på så länge jag tycker det är roligt.

Om Carl-Åke Eriksson

Yrke: Skådespelare.
Född: Avesta.
Bor: Stockholm.
Familj: Hustrun Clary, dottern Malin, mågen Mats och deras söner 7-årige Emil och snart 6-årige Viktor, ständiga källor till glädje för sin morfar.
Fritid: Läser mycket. Och lyssnar på musik, allt från Caruso till Michael Bublé. ”Jag är uppkopplad på Spotify.”
Aktuell: Fyller 75 år den 16 november.
Gå till toppen