Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Det selektiva seendets stat

De oppositionella i DDR försvann in i skuggan när muren föll. Fredrik Persson ser att de nu börjar få sin rättmätiga plats i historien.

Bild: Foto: Maya Hitij/AP
Berlin Alexanderplatz, symbolen för systemets kraftfullhet. För tjugo år sedan beseglade här ändlösa människomassor det realsocialistiska sammanbrottet. Jag besöker historien, på jakt efter bilden av den.
Oppositionens utveckling i DDR 1989 var explosiv. Den 15 januari demonstrerade 500 personer i Leipzig. Vid de första måndagsdemonstrationerna i september slöt ett tusental upp. På kvällen den 7 oktober fylldes gatorna av 70 000 demonstranter.
Djärvast var de som redan under 1970-talet slöt sig samman kring fred och miljö. I lägenheter förde de samtal och stencilerade flygblad. De valde inte flykten, utan utstod repressionen. Motståndet manifesterades kulturellt, av avantgardister på tomma vindar, men också populärt provocerande av punkare och liftare som vägrade spela skötsam pionjär.
Unga män gjorde fotbollsläktaren till frizon. Union Berlin, en klubb utan klara kopplingar till polis eller militär, blev en oppositionell tummelplats. Die Mauer muss Weg!, skanderade man när motståndarna murade vid frisparkar, särskilt kraftfullt om gästerna hette Dynamo Berlin: inrikesministeriets klubb där Stasi-chefen Erich Mielke var ordförande.
Union-publiken av idag är brokigt vänsterorienterad och skyltar gärna med sin östberlinska hemvisst. Något nostalgiskt kommunistkramade handlar det dock inte om. Nyligen bröt klubben ett stort sponsoravtal sedan företagets styrelseordförande avslöjats som Stasi-spion. Likväl får spelare och supportrar vid bortmatcher i väst höra hur det skanderas: Union, Union, Sowjetunion.
Ropen rymmer sedvanlig supporterjargong och slarvigt östförakt, men lämnar också sorlig vittnesbörd om den historiska skuggsida dit DDR-motståndets estetik och moral har förskjutits.
När regimen rämnade fylldes tomrummet av demokratisk experimentlusta. För ett ögonblick tedde sig till och med socialismens mänskliga ansikte möjligt att frambringa. När vindarna vände västerut och den nya utvidgade tyska statsbildningen formaliserades försvann dock många oppositionella ur blickfånget. Frihetens utopister trängdes undan av pragmatiska opportunister; figurer som sent eller aldrig anslöt sig till oppositionen.
Den forcerade statsomstöpningen försvårade det rättsliga rannsakandet av regimens trogna hantlangare, men beskar också möjligheten för befriarna att bearbeta sin egen historia. De berömda bilderna av dansande människor i novembernatten då muren föll berättar om ett nära förflutet betraktat från väst. Som för att kompensera sitt tidigare ointresse kastade sig västtyska skribenter över den störtade staten. De sensationella Stasi-avslöjandena såldes rakt över disk.
Perspektivet präglade också de enkätkommissioner som förbundsdagen gav i uppdrag att skriva DDR:s historia. Skildringar av vardagen blev som genom ett politiskt trollslag till beskrivningar av repressions räckvidd. Sällan syntes oppositionen eller de som försökte ta sig igenom livet med stora och små kompromisser, så upprätt och ärligt, kanske också så bekvämt som möjligt.
Det selektiva seendets moraliska dilemma skildrades väl av den oppositionelle författaren Jürgen Fuchs, när han påminde enkätkommissionen om att de som levde, kände och kämpade i DDR ”fortfarande finns här”. Bland motrösterna hörs de som forskande söker sanningens nyans, men även de som med ”ostalgi” förskönar DDR:s diktatoriska drag.
I offentligheten upprätthålls mörkrets herravälde. Berlin-häktet Hohenschönhausen är idag ett museum med drag av historiskt skräckkabinett. Här frambesvärjer föreståndaren Hubertus Knabe en ondska lika absolut som obegriplig. Knabe, tillsammans med flera av enkätkommissionernas företrädare, nämner också gärna DDR och Tredje riket i samma andetag. Att DDR var en diktatur står bortom tvivel. Förintelsens faktum är dock nog för att förstå hur förledande likställande tal om ”två tyska diktaturer” är.
Likväl fungerade denna totalitarismteoretiska tankefigur som grundningsmytologi för efterkrigstidens västtyska förbundsrepublik. Sammanfogandet av nazism och kommunism gjorde det möjligt att vända blicken österut, bort från den egna historien.
Det självprövande förhållningssättet till förintelsen och det förflutna – ett viktigt vaccin mot stortysk nationalism – kämpades fram först under 1960-talet, av historiker i radikal takt med tiden, och försvarades under 1980-talets historikerstrider mot konservativa krav på slutstreck i skulddebatten.
Den drakoniska dominansen har försvårat möjligheten att förstå DDR historiskt, men också förvandlat tyskarna från förintelsens förövare till totalitarismens oskyldiga offer. När det tyska 1900-talets skiftande tragedier försluts med en och samma parantes skapas spelrum för liberalkonservativ nynationalism. Här finns ingen plats för de som skapade de första sprickorna i muren.
Berlin Alexanderplatz. Med tvivel ser jag oppositionens paroller bli del av ett modernistiskt metallgrått konstverk. Gesten ter sig först lika tom som DDR-regimens paroller om fred och frihet. Så finner jag en rik skärmutställning, om de som födde och genomförde den fredliga revolutionen 1989. Fotbollsfansen finns förvisso inte med, men väl punkarna, liftarna och författarna.
Oppositionen befolkar åter Tysklands hjärta, åtminstone för en stund. Utställningen skulle ha plockats ner i dagarna, men har nu tillfälligt förlängts. Frihetens förkämpar förtjänar en permanent plats i den levande historien.
Fredrik Persson
historiker och kulturskribent
Gå till toppen