Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Hon vill slå hål på maffiamyterna

Nabila Abdul Fattahs pjäs "Gangs of Gothenburg" drar fulla hus i Göteborg. Själv flyttade hon till Malmö för att skriva på en bok om kriminalitet.

Nabila Abdul Fattah arbetar som ungdomsledare på projektet "Wag the City" i Malmö. Hunden Lala är med på jobbet. Men om två veckor flyttar hon upp till Stockholm, bland annat för att jobba med Botkyrka Communityteater.Bild: Foto: Leif Å Andersson
Fem niondeklasser sitter uppradade längs väggarna på Backa Teater. I mitten finns en boxningsring. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors är gömd i publikraden, men så tänds strålkastarljuset mot honom. Han börjar berätta.
”Han ville ju egentligen inte skada mig utan min näst äldsta bror.”
Efteråt går en kille fram till skådespelarna som väntar i foajén. Och trots att David Fukamachi Regnfors nu har rest sig från rullstolen i pjäsen frågar han: Var det på riktigt? Har det hänt dig?
– Jag ville göra något verkligt. Jag ville få folk från mitt område att känna att det handlar om deras liv, säger Nabila Abdul Fattah när vi träffas på en restaurang vid Lilla torg i Malmö. Uppväxten i Sundsvall avslöjas i ett stråk av norrländska i rösten.
Vi har fått skjuta upp intervjun och hon har mejlat ett tips på en förkylningskur. ”Det kallas chilensk häxbrygd. Det smakar skit men efter en kanna och en god natts sömn så är du frisk som en oxe.”
Många känner Nabila Abdul Fattah som vänsterradikal debattör och kolumnist i Metro. Några som rappare i gruppen Wordsilah. Men rappen har hon lämnat.
– Jag är 28 år. Man måste utvecklas.
”Gangs of Gothenburg” är hennes första pjäs och bygger på intervjuer med människor som är inblandade i kriminalitet: både brottslingar, utsatta och anhöriga. Från början ville Nabila Abdul Fattah skildra konsekvenserna av diskoteksbranden i Backa 1998. Och de finns fortfarande med, trots att huvudtemat blev ett annat, säger hon.
– Under pjäsen visas bilder på brända bilar i Backa. Det är på sätt och vis resultatet av det som hände efter branden. Hur Göteborg blev sen, hur ungdomarna som var med växte upp.
Tillsammans med vännen och debattören America Vera-Zavala sökte hon människor att intervjua i och kring sin egen bekantskapskrets i Hammarkullen, en förort till Göteborg. Tjejgänget i pjäsen hittade hon genom en fritidsledare. Nabila Abdul Fattah är själv socialpedagog och har arbetat på en fritidsgård i sex år.
Det som gjorde störst intryck under intervjuerna var själva sättet att prata om gäng. Hur de kriminella pratade, men också hur medierna gjorde det.
– Vi såg en slags Jens Lapidus-inspirerad gängkåthet. Det pratades om svensk maffia. ”Snabba cash” sålde som smör. Och vi visste att det finns några människor som tjänar bra pengar på organiserad brottslighet, men att de är så jävla få, om man jämför med hur mycket uppmärksamhet de får, säger Nabila Abdul Fattah.
Med ilska berättar hon om en artikelserie i Aftonbladet om ”Nattens barn”, där en av hennes ”egna” ungar på fritidsgården blev intervjuad.
– Han är en smart unge, men han blev helt felciterad. Han berättade om trångboddhet och arbetslöshet, men de tog bara citat som passade in i bilden av nattens barn. De åker dit och frågar: Hatar du polisen? Ja. Vill du skjuta polisen? Ja. De får 12-åringar att glorifiera vad ett gäng är. Ungarna går ju också på bilden av Scarface.
Vilka tjänar på att måla upp den här bilden?
– Medierna. Svenssons som vill fly från sin medelklasstråkighet och få lite spänning i sina liv. Polisen som får mer resurser. Leif GW Persson har sagt att organiserad brottslighet är en kukförlängare för polisen, de sysslar hellre med det än med våldtäktsfall.
”Vi har också haft gäng. Vi är fan vikingar.”
I ”Gangs of Gothenburg”, regisserad av Mattias Andersson som också har bearbetat texterna, vävs historierna ihop: Killen som suttit inne för misshandel och människorov. Egenföretagaren som går i konkurs. Tjejgänget i skolan som hotar klasskamraten.
Om man är trött på att det pratas om gäng – varför gör man då teater om det?
– Vi nämner inte namn eller platser i pjäsen. Vi höjer inte upp personer. Och vi frågade väldigt lite om varför de satt inne. I stället: Vad tänkte du när du satt i isolering i tre månader? Frågor som inte kan besvaras med hur farliga och grymma de är. När de märkte att vi inte var intresserade av den sidan visade de den inte heller.
En intervjuperson gjorde extra stort intryck.
– Vi kallade honom Solstrålen. Han var yngst av fem bröder varav en hade dött i en gänguppgörelse. Alla hans bröder hade suttit inne. Han var familjens hopp, och hans dröm var att bli spårvagnschaufför. Ibland kändes det som om vi kunde göra en hel teater bara om honom.
I vår ger Abdul Fattah och Vera-Zavala ut boken ”De kriminella – rapport från gängens Göteborg”, där intervjuerna som pjäsen bygger på varvas med essäer. I maj i år flyttade Nabila Abdul Fattah till Malmö för att få ro att skriva på boken.
Tanken var att stanna någon månad för att kunna fokusera. Men så blev hon erbjuden jobb på Wag the City, ett musikprojekt som drivs av kultur­ organisationen Spiritus Mundi. Hon har jobbat där sedan i september.
– Det var inte lätt att hitta lägenhet. Nu bor jag i Rosengård, mellan motorvägen och kyrkogården. Men jag har haft jättemycket problem med min lägenhet. Och min fästman bor i Stockholm, min släkt i Göteborg ... Jag saknar dem. Malmö är som en omväg. Det var skönt någon månad.
Nabila Abdul Fattah har varit kolumnist i Metro sedan 2005. Kommentarsfälten under hennes texter är numera alltid avstängda. Hon säger att diskussionerna spårade ur direkt – oavsett vad hon skrev om. Hennes senaste blogg, på sajten Nyheter 24, har inte uppdaterats på flera veckor. Hon ska ta bort den eftersom läsekretsen har blivit för stor och folk har tagit den för seriöst, och inte fattat att det ”bara är en blogg”, säger hon.
– Jag har förstått att jag är en sån person som man älskar eller hatar. När jag träffar nytt folk har de ofta en uppfattning om vem jag är. Vissa tror att bara för att jag skriver seriöst kan jag inte skämta. Andra kommer fram till mig på gatan och vill snacka om bolivianska revolutionen. Jag vet inget om den.
På sin personliga blogg beskriver hon sig som ”Kolumnist, artist, aktivist, terrorist, javisst”.
Varför?
– Jag vill avväpna ordet eftersom så många, efter 2001, har kallats för terrorister. Jag skrev en sak på Nyheter 24: ”En terrorist är inte längre en som vill spränga sig själv i religionens namn. Det är en sjuksköterska som är med i facket, en politiskt aktiv ungdom, en vegan. Och om det är det som är en terrorist, då är jag också terrorist.” Men jag tog bort det sen när jag skulle åka till Israel och jobba med ett musikprojekt. Det ser inte så bra ut om de googlar ens namn.
Vi går ett par kvarter till organisationen Spiritus Mundis kontor. Hon visar teckningar på väggen från ett musikprojekt där israeliska, palestinska och skandinaviska musiker möttes i Sverige. Om två veckor lämnar hon jobbet med gymnasieungdomarna där och flyttar upp till Stockholm för att gifta sig. Fästmannen är ena halvan av rapgruppen Mohammed Ali. De ska ha två fester: imamen viger dem i Göteborg, men så blir det fest i Stockholm också.
– Det blir små fester, hundra personer på varje, säger Nabila Abdul Fattah.
Vad drömmer du om att göra i framtiden?
– Jag vill ha ett inredningsprogram. Jag är värsta inredningsfreaket. Alltså jag skulle göra det på ett annat sätt än Martin Timell. Bara för hyresrätter. Smarta lösningar för folk som är trångbodda.
På väg till tåget från Backa teater, där jag sett ”Gangs of Gothenburg”, ser jag dagens två löpsedlar. ”Raketer mot brandbil i Göteborg i natt” bredvid ”De nya gangstergängen”.
– På teatern säger de att det är första gången ungdomar själva beställer biljetter, säger Nabila Abdul Fattah.

FAKTA/Nabila Abdul Fattah

Född i Beirut 1981, uppvuxen i Sundsvall och Göteborg.
Familj: Fästmannen och Lala, en indisk gatuhund.
Ärvde sitt politiska engagemang av sin pappa, ”han drog alltid med oss på 1 maj-demonstrationer”.
Började arbeta ideellt inom Röda Korset som 16-åring.
Utbildad socialpedagog.
2003 gjorde Johan Bjerkner och Håkan Bertas dokumentärfilmen ”Nabila” om hennes liv som ung rappare, högskolestudent och vänsteraktivist i RKU (Revolutionär kommunistisk ungdom). Den visades på SVT och vann Prix Europa.
Vid diskoteksbranden i Backa 1998 dog 63 ungdomar.
Gå till toppen