Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nöje

Vad sägs om helt vanlig nyfikenhet?

Orvar Säfström tycker att spel är ett harmlöst tidsfördriv.

För ett par veckor sedan skrev jag om spel på biblioteken och nämnde behovet av vettiga studiecirklar om spelkulturen. Jag blev därför djupt bekymrad av ett läsarmail jag fick i måndags från en medlem i den Malmö-baserade spelföreningen Terebi Ge-Mu. Nyligen försökte de dra igång just en sådan cirkel genom Folkuniversitetet. Ansökan avslogs, med motiveringen att spel minsann inte är fortbildning. Det verkar egendomligt att Folkuniversitetet underkänner studiecirkelns ämne i sig som inte uppfyllande kriteriet för lärande. Det är något som inte stämmer här.
Efter en snabbtitt på Folkuniversitetets hemsida hittar jag mycket riktigt kurser om allt från olivolja till orientaliska mattor. Den lokale handläggaren reagerade på det märkliga i att spelkultur inte skulle rymmas i kursutbudet, men beslutet om avslag fattades på nationell nivå. Jag, och många med mig, menar att själva spelandet kan vara lärorikt. Det behöver man inte hålla med om. Men att sträcka sig så långt som att läran om spel, deras historia och särart, inte skulle kvalificera som kunskap är förstås rent nonsens.
Spel är en folkrörelse, ett fritidsintresse och en kulturform. För någon är de ett harmlöst tidsfördriv, för andra en rik källa till intryck och upplevelser. Man kan tycka att en så stor och väletablerad kulturform borde ingå i allmänbildningen. De flesta av oss kan ju, oavsett intresse, reglerna i handboll, namnen på medlemmarna i Beatles och vet att Steven Spielberg regisserade ”Hajen”. Men säg den icke-spelare som vet att Marios pappa heter Shigeru Miyamoto, eller att den första speldatorn visades upp redan 1951 i Berlin?
Mitt mål är inte att omvända alla människor till spelare, vi är många nog som det är. Men det bekymrar mig att det finns så lite kunskap om spelen och deras natur. Det gäller nästan i lika hög grad spelarna själva. Visst finns det de som kan räkna upp alla serienummer på gamla Nintendo-kassetter, men många vet inte ens om deras favoritspel är utvecklat i Japan eller USA.
Okunnighet är en ständig källa till missförstånd och onödiga konflikter. Botemedlet heter, som så ofta, nyfikenhet. Jag är övertygad om att spelen skulle sitta betydligt säkrare i vår kulturella kanon om bara fler vågade säga ”Det där är nog egentligen inget för mig, men jag är ändå fascinerad av själva fenomenet”. Först då kan spelen diskuteras på samma sätt som andra kulturella uttryck. Och kanske till och med få utgöra ämnet för en studiecirkel.
Gå till toppen