Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ett liv präglat av sorg

Barnen. Barnbarnen. En ny kärlek. Det finns glädjeämnen i Malin Weséns liv fem år efter flodvågskatastrofen.

– Om fem år är en kort eller en lång tid? Det är både och. För mig är det 2004 och 2009 på en och samma gång.
Bleka solstrålar letar sig in mellan träden runt Malin Weséns grå trävilla när vi återvänder för att tala om den ofattbara förlusten i tsunamin på annandagen 2004. Det är en vacker höstdag. Men julen närmar sig.
– Det är den värsta tiden på året. Jag älskade julen innan, men nu börjar jag må dåligt redan när det pyntas. Jag gör det för Julias skull. Men jag blir melankolisk, mer allvarlig, tänker mer på barnen. Vill bara ligga under en filt på soffan och gå in i mig själv. I tankarna går jag igenom vad vi gjorde dag för dag i Khao Lak. Så har det varit varje år.
Malin Wesén har inget emot att prata om tiden som gått, om hur den varit. Tvärtom. Att berätta har blivit något av en överlevnadsstrategi. Hon föreläser i olika sammanhang, för blivande präster, konfirmander, skolpersonal och elever.
– Jag känner en oerhörd skuld över att jag tog med barnen till Thailand, och över att jag överlevde men inte de. Därför måste jag göra bot på något sätt. Ett tag tänkte jag att jag måste avtjäna någon form av straff. Men istället försöker jag göra bra saker för att finna en mening i att ha överlevt. Genom att komma ut med sorgen kan jag kanske få människor att vara mer ödmjuka inför livet och inte ta varandra för givna.
Hon har bildat en stiftelse i barnens namn, där pengarna går till olika barnprojekt och ett årligt stipendium.
Genom att prata om Vibeke, Filip och Emma håller hon dem också närvarande. De lever vidare. Väggen i matrummet är täckt av bilder på dem.
– De är ju fortfarande mina barn, ingen kan ta kärleken ifrån mig. Jag älskar att prata om dem, med dem. Jag frågar dem om saker och säger godnatt till dem. De ger mig fortfarande energi att orka leva.
Efter stor vånda har hon nu bestämt sig för att slänga Emmas fem år gamla adventskalender med choklad i.
Malin Wesén tvekar inför att gå i fortsatt terapi, trots att hon fått höra att hon har tecken på posttraumatiskt stressyndrom. Hon har flashbacks, mardrömmar och förknippar vissa synintryck och ljud med tsunamin.
Sorgen har satt sig i kroppen. Hon har ont, i axlar, händer, muskler.
Malin Wesén jobbar några timmar då och då i sin pappas företag, när hon orkar.
– Att gå till ett vanligt jobb skulle kännas helt meningslöst, när man inte längre har kvar det man lever för. Och mina tankar är så uppfyllda av det som hände.
Malin Wesén tumlade själv runt i vattenmassorna och var en hårsmån från att dö.
Har du kunnat bearbeta det?
– I den enorma saknaden och längtan efter barnen blir det obetydligt, men jag är inte rädd för att dö längre.
Första året levde hon som i en bubbla och släppte få inpå sig. Men till slut kände hon att hon måste välja väg.
– Jag tänkte att antingen tar jag tag i livet och gör det så bra som möjligt, eller så går jag ner mig fullständigt. Jag valde livet, men jag kan säga att det var den svåra vägen.
Under åren som gått har hon och barnen som var kvar i Sverige, då 22-årige Sebastian och 7-åriga Julia, gått hos olika psykologer och terapeuter. Vissa har varit bra, andra inte.
– Vi har fått fixa rätt mycket hjälp själva. Om det kan bli bättre? Jag vet inte, jag mår nog så bra jag kan må i dag.
Anhöriggruppen som hon gick med i kort tid efter att hon kommit hem från Thailand, innan barnen var funna och identifierade, har betytt mycket. En präst och en kurator höll i mötena.
– När vi startade hette det att vi skulle träffas fem gånger under en begränsad tid. Men det blev ett och ett halvt år, utan tidsbegränsningar. Sedan fortsatte vi på egen hand. Det gick inte på något annat sätt. I början grät vi bara. Vi träffas fortfarande då och då, för att spela kubb eller gå ut och äta.
Men störst stöd har hon haft av Sebastian och Julia, sina föräldrar, andra anhöriga, de närmaste vännerna och barnens kompisar.
Och hur har du räckt till för Sebastian och Julia?
– Inte alls i början, men i dag gör jag det. Det finns de som säger att de inte kan ta till sig de barn som fortfarande är i livet, men de har varit mina livlinor.
Malin Wesén har inte längre något behov av att det ska hända mycket i hennes liv, hon är nöjd med en inrutad vardag.
Den är i dag fylld av samvaron med Julia, som går i skolan och tävlar i dressyr med hästen Noa, och Sebastians familj. För drygt två år sedan blev hon farmor till Anton och för några veckor sedan föddes Alice. De två rottweilertikarna Nell och Stella, och de fem katterna som ligger utsträckta eller hopburrade i soffor och på stolar i vardagsrummet, kräver också sin tid.
En katt är nyinflyttad. Den tillhör Peter Åström, som hon träffade för två år sedan och blev förälskad i. Det förvånade henne, att det fanns ett litet rum inom henne för kärlek, en strimma lycka.
– Jag trodde inte att jag kunde älska någon mer. Barnen fyllde hela mitt hjärta. Men vi fann varandra. Och han är ett fantastiskt stöd.
Naturens skiftningar, åsynen av en rödhake eller svalornas ankomst kan också fylla henne med värme.
– Det handlar nog om en vördnad inför livet.
En del människor verkar rädda för att prata med Malin Wesén om det som hänt. Det beror på ovanan att prata om död och sorg, tror hon.
Finns det förväntningar på att du ska ha sörjt klart?
– Inte från de närmaste, men ibland säger andra barns föräldrar att de tycker det är skönt att jag skojar och skrattar, att allt är som vanligt igen. Men så är det ju inte.
Julia har varit i Thailand tillsammans med sin pappa två gånger sedan katastrofen. Själv har Malin Wesén svårt att tänka sig att resa tillbaka.
– Det var ett paradis, men blev till ett helvete. Det är fel att människor ligger och njuter av solen på stranden i Khao Lak, den borde ha blivit en minnesplats.
Hur tänker du kring framtiden?
– Jag vågar inte tänka framåt med glädje, man vet ju aldrig om det ska tas ifrån en.

FAKTA/Bildade stiftelse till minne av sina barn

Malin Wesén har bildat en stiftelse till minne av de tre barn hon förlorade i flodvågskatastrofen.
Pengarna går till olika barnprojekt, bland annat en skola i Uganda, hjälp till klassresor i Sverige och årlig utdelning av ett stipendium för ponnydressyr.
Stiftelsens konto är: 6791– 420 667 178.

Malin Wesén

Ålder: 47 år.

Familj: Barnen Sebastian, 27 år, och Julia, 12 år, från två olika förhållanden. Barnbarnen Anton och Alice. Sambon Peter Åström.

Miste tre barn i tsunamin, 21-åriga Vibeke, 17-årige Filip och 14-åriga Emma.

Bor: Norra Hultarp nordväst om Höör.

Gör: Arbetar inom familjeföretaget, som sysslar med fastigheter. Föreläser om sorg- och krisbearbetning.

Gå till toppen