HÖLLVIKEN.
Hasse Dahlin växte bokstavligen upp i en spånhög. Hans pappa drev möbelsnickeri i Västervik, men insåg tidigt att sonen inte var intresserad av snickeriet.

Trots det har Hasse tillbringat ett helt yrkesliv i hyvelbänkars närhet.
– När jag gick i skolan hade jag läs- och skrivsvårigheter. Läraren kastade mitt prov på golvet när jag skulle gå fram och hämta det och jag tvingades böja mig ner och titta upp. Jag var nio-tio år och inom mig föddes ett hat mot skolan, berättar Hasse.

Hämnden blev att ge tillbaka. Hasse utbildade sig till slöjdlärare.
– Jag vann ju ingenting på det, konstaterar han med ett skratt och tillägger att humorn ofta har varit en räddning.
– Men det var den kreativa sidan jag förstod bäst.

1965 kom Hasse till Trelleborg och Östra skolan där han fick en lärartjänst. 1972 började han på Sandeplanskolan där han blev kvar fram till pensionen.
– Som ny lärare var jag lite tafatt. Jag visste inte var jag skulle börja och sluta eller hur jag skulle lägga upp det.

Så Hasse läste pedagogik. Funderade och försökte se helheten. Många tankar och idéer har formats inom honom och det är dem han vill förmedla och framhävda, inte sig själv.
– Nu skulle jag kunna börja jobba som slöjdlärare. Nu förstår jag barn!

Han menar att allt för mycket i skolan är inriktat på att lära sig fakta, även om det givetvis är viktigt det också, och att många som undervisar i kärnämnena avskärmar sig från helheten. Och det är just en helhet han vill se i undervisningen.
– Det är viktigt att förstå det man gör, men det är kanske ännu viktigare att ha med den emotionella biten, att känna för det man gör. Först när alla tre bitarna finns med kan man mogna och utvecklas och då föds kreativiteten.

Hasse lyser när han berättar om sin livsfilosofi. Han plockar fram en kub i trä, visar hur ett lock skapats när ena änden sågats av. Sedan plockar han fram ett större skrin och förklarar hur eleverna fått utlopp för sin kreativitet.
– Det jag velat göra är att forma ett intresse för framtiden, förklarar han. I skolan arbetar man med teman, men man måste göra som i industrin och arbeta med projekt, det måste finnas struktur.

Hasse har velat få sina elever att känna att de skapar något.
– Men enligt läroplanen som fanns på 1970-talet var kreativiteten något som skulle komma sedan, förklarar han och himlar lite med ögonen.

Han konstaterar att det finns de som ser slöjd som någon sorts avkoppling från skolan, inte ett ämne som till exempel matte.
– Jag mötte till och med en skolinspektör som sa: ”jag vet att ni jobbar med sånt där men jag förstår inte varför ...”.

Hasse skakar på huvudet och berättar att på 1980-talet vaknade intresset och han fick till och med sprida sina tankar genom att fortbilda kollegor.
– Men jag fick väldigt lite hjälp. Några tyckte att mina tankar var bra, men att det var för svårt att få ihop det med verkligheten.

Hasse plockar upp en bil från hyvelbänken som står längs rummets ena vägg och tittar på den med varm blick. Motorhuven är enorm.
– Man måste få misslyckas. Annars kommer man inte framåt. Men det är bra om man upptäcker det redan på skisstadiet, då blir det inte så kostsamt.

Den kreativa miljön ledde dock eleverna vidare och någon kom på lösningen att även om den som kör inte ser över huven, kan man sätta dit en kamera och en tv-skärm och köra efter den!
– Vår uppgift måste vara att väcka elevernas intresse, om man tvingar dem att göra något så får man ingenting, konstaterar Hasse och berättar att Sundsgymnasiet är framåt och låter eleverna arbeta i projekt.
– Det gör mig jätteglad, säger han.

När Hasse tänker tillbaka på sitt yrkesliv är det med stor glädje. Han trivdes fantastiskt bra på Sandeplanskolan. Framför allt med människorna.
– Jag saknar eleverna och alla bra lärare, de lyfte mig, säger Hasse och minns inte minst gymnastikläraren Kajsa Murmark.

Hasse tittar på ett litet paradis som står på snickarbänken och berättar att det är en elev som är hjärnan bakom.
– Gud eller evolutionen gav oss språket, verktyget och handen. Allt hänger ihop, allt finns runt oss. Om vi fortsätter på rätt sätt och läser ritningarna rätt kan vi skapa vårt eget ekologiska paradis. Pumpor kan växa till skal som blir hus…

Hasse ler lite för sig själv.
– Om man får utveckla sin egen talang kan det leda till paradiset.

Fyller: 70 år den 9 december.

Bor: I Höllviken.

Familj: Hustrun Britt-Marie, sonen Anders med sambo, barnbarnet Elias, två år, och hunden Tina.

Aktuellt: Vill göra en miniutställning om sina tankar kring pedagogik.