Kylan som har bitit i mina kinder sedan klockan nio på morgonen har nu nått så långt in i min smala kropp att varje led och muskel smärtar eller har domnat bort. Det som i morse var en solig, frisk vinterdag har efter någon timme på marken, med bakbundna händer, förvandlats till en långsam och iskall förnedring inför publik.

Lagens ”lymmelpaket” har förvandlat mig, liksom hundratals andra engagerade samhällsmedborgare, till frusna lymlar. Den unga vackra flickan bredvid mig, som just nekats ett toalettbesök och därför kissat på sig, är en lymmel. En kall, fuktig, kissluktande sådan. Bakom mig ropar en man på hjälp för sina smärtor och Hare Krishna-folket skakar som asplöv i sina tunna färgglada kläder. Vårt brott är kärleken till yttrandefriheten och det har lett till denna statligt sanktionerade misshandel.

Nu sitter jag här, mot min vilja, och får känna den fysiska och psykiska påfrestningen det innebär att misshandlas inför journalisters kameror. Polisen växlar mellan ignorerande tystnad och tillfälliga vredesutbrott.

Beslutet att lämna min kamera i lägenheten vid Østerport irriterar mig. Jag blir frustrerad av insikten att jag förmodligen hade kunnat tala mig ur situationen om jag haft en kamera i handen. Men istället för att vara en av alla de gamar som filmar de nedkissade och frusna kropparna, får jag själv utstå förnedringen det innebär att vara en lymmel.

”Nu ska du till Köpenhamns Guantánamo”, förklarar konstapeln då han efter några timmar bryskt reser mig upp. Tack, svarar jag med tron att det inte kan bli värre. Men tji får jag. För än är det många timmar kvar och mina mänskliga rättigheter kommer att förvägras flera gånger om.

Som lymmel lär man sig att känna glädjen i det lilla. Det kan vara lyckan över att, till skillnad från dina cellkamrater, undvika pepparsprej. Eller känslan av välmående då din kamrat och inte du kissar på sig på bussen. Lycka är en subjektiv och nyckfull känsla då man utsätts för tortyrliknande behandling, för det var det som skedde den tolfte december i drottningens huvudstad i den demokratiska monarkin Danmark.

Fredrik Rubin