Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ett årtionde av fiktioner

Dokumentären blev den nya romanen samtidigt som fiktionen flyttade sig ut i samhället. Cristine Sarrimo ser tillbaka på 00-talets litteratur.

Bild: Foto: Scanpix
När Jonas Hassem Khemiri debuterade med ”Ett öga rött” och Johannes Anyuru med ”Det är bara gudarna som är nya” 2003 fick de av vissa kritiker beteckningen ”invandrarförfattare”, trots att båda är svenskar. Marjaneh Bakhtiari satte ett par år senare i ”Kalla det vad fan ni vill” fingret på det fåniga i att kategorisera individer efter kulturell särart. På 1800-talet hade vi ”damromaner”, på 1970-talet fick de prefixet ”kvinno”, på 00-talet ”invandrar”.
Något trängde sig uppenbarligen på: erfarenheter från en yngre generation som kritiker inte riktigt kunde identifiera sig med, därav särfallsbeteckningen. Om du inte tillhör de stora svenska berättarna, en Enquist, Lindgren eller Ekman, måste du vara en Representant för något, oklart vad, även om du alltid bott i Sverige. Normen tycks vara det inmutade landskapets litteratur – helst Värmland eller Västerbotten – flera släktled bakåt, eller romaner med biografisk, dokumentär touche som handlar om historiska gestalter: Enquists ”Lewis resa” (2001), Per Wästbergs ”Anders Sparrmans resa” (2008) eller Malte Perssons rosade ”Edelcrantz förbindelser” (2008). Svensk bonde och borgare ute och reser i skön förening.
Även Lars Andersson inledde 2008 en släktkrönika med ”Ljuset från ingenstans”. 200 år av värmländskt allmogeliv, där varenda kotte som någonsin bott i byn där barn han lekt nämns vid namn. Är vi ett folk lost in släktforskningsarkivet eller i ett regionalt frireligiöst trauma, ibland uppiffat med 1700-talsdräkter? I skärningspunkten region/nation, religion och det främmande utspelar sig något mentalitetsmässigt fascinerande i decenniets litteratur och kritik.
Vi spanar inåt och bakåt när torn rasar och hotet om apokalypsen kablas ut dagligen. Samtidigt frigörs det arkaiska våldet i thrillergenren där en skadad flicka är den fallna ängel som säger: Du är ensam och utlämnad och måste därför slå tillbaka, öga för öga, tand för tand. Den råa baksidan av 00-talets valfrihets- och konsumtionscredo: Myndighetspersoner är skurkar, folkhemmet finns inte. Exit etiska värden, in fundamentalistiskt hämnd- och habegär.
Folkets samling har under 00-talet skett kring deckaren, internationella bästsäljare och andra medier än boken. Litteraturens globalisering är en produkt av en upplevelseindustri där bok blir film. Författare och förlag tilltalar och behandlar därför läsaren som en (medie)konsument, i linje med politikens omvandling av medborgaren till en rationell kund som alltid får vad hon frivilligt väljer. Om du väljer fel, skyll dig själv!
Under 00-talet blev det därmed rumsrent att tjäna pengar på litteratur. Omtalade pr-kupper stod Lars Norén, Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril för. I ”En dramatikers dagbok” (2008) pekade Norén ut kulturnissar med tillträde till våra medier. Han ville störtas från den piedestal han placerats på av personer i samma elit som han själv tillhör. En outsiderroll för vår medialiserade, marknadsinriktade tid skapades: I rampljuset, men på rampljusets egna villkor, avsäger jag mig dess makt, vilket leder till än mer gratis exponering.
Paret Ahndoril lanserade en deckare under pseudonym, ”erkände” att de hade skrivit den och sålt rättigheterna till en planerad serie som nu ska filmatiseras. Tidigare hade Alexander hakat på den dokumentär-biografiska trenden i ”Regissören” (2006), en roman om Bergman, och i år ”Diplomaten” (förebild Hans Blix). Skriv om en kändis och du blir själv kändis. Det dokumentära säljer och har under decenniet på allvar flyttat in i det fiktiva, medan journalistiken invaderas av fiktion och pr-byråmaterial. Journalisten har blivit pr-byråkonsult, författaren något liknande. Och den litteratur som inte säljer har blivit en nisch insprängd i en marknadskultur. Den är inte ens en subkultur längre, möjligtvis en fan- eller nördkultur med sina egna inträdes- och legitimeringsmekanismer varav den statliga finansieringen är en.
Men det finns en annan dokumentär form som i år nått en existentiell, estetisk höjdpunkt därför att den blickar rätt in i ett annat trauma än den svenska regionens (eller kultur- och medieelitens alldeles egna): det europeiska. Steve Sem-Sandbergs roman om gettot i Lódz, ”De fattiga i Lódz”, är ett garanterat vaccin mot särartstänkande och värdenihilism. Även Carola Hansson arbetar vidare i en historiskt, dokumentärt förankrad berättarkonst bortom den givna bygatans: I ”Mästaren dröm” (2005) befinner sig två svenska kvinnor som missionärer i ett turbulent Kina på 20- och 30-talet.
Hansson och Sem-Sandberg skildrar individens och kollektivets utsatthet i tider av politisk och nationalistisk omvälvning. Anyury, Bakhtiari och Khemiri visar att vi – här och nu – är invävda i denna historia av främlingskap, exil och kamp om tillhörighet. ”Invandrarförfattaren” är död, leve den svenska litteraturen.
Cristine Sarrimo
lärare och forskare vid K3, Malmö högskola
Gå till toppen