Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Svärtan sitter där den ska

Mattias Oscarsson tror att seriekonstnären Joakim Pirinen kommer att slå världen med häpnad.

Kvarteret Kolossen

Author: Joakim Pirinen. Publisher: Galago. PublishYear: 2009.
Bild: Foto: Jessica Gow/Scanpix
En nalle gräver en grav. Med ett nonchalant leende slänger han i en likkista. Graven visar sig går rakt ner till tunnelbanan och kistan landar på spåren – till allmän uppståndelse. Polisen rycker ut.
Joakim Pirinen var i femtonårsåldern när han ritade serien, som hittills varit opublicerad men som nu får äran att inleda samlingen "Kvarteret Kolossen". Teckningarna är valhänta, men redan här känns den blivande mästaren igen: den absurda humorn, Stockholmsmiljöerna, den annorlunda sidlayouten. Och nallen, den ständige nallen, som senare kom att transformeras till figurer som Den lille racksingen och Beppo.
"Kvarteret Kolossen" samlar på drygt 400 sidor Joakim Pirinens alla serier fram till 1995, minus albumet "Socker-Conny". Det är en magnifik bok, och också en kulturgärning eftersom det mesta varit ur tryck i åratal.
Här får vi på ett bräde de första stapplande amatörserierna, det publika genombrottet – rockstjärneåren om man så vill, då Socker-Conny slog hela 80-talet med häpnad med ett schyst järnrör – och till sist en glimt av den senare Pirinen: den svenska seriens nestor; omkramad av ett kulturetablissemang som annars sällan läser pratbubblor.
Men i "Kvarteret Kolossen" får vi också berättelsen om hur den svenska serien förändrades i grunden.
Vi backar bandet till 1983: svenska serier är Bamse, Fantomen och 91:an. Kort sagt, serier är för kids – även om vuxenalster från den stora världen har börjat sippra in, för det mesta oöversatta: franska album med mestadels ekivokt innehåll, amerikanska undergroundfanzines med ännu mer ekivokt innehåll, plus droger. En krets med svenska alternativserietecknare kämpar i marginalen på tidningen Galago, däribland Pirinen. Ännu kan ingen drömma om studiemedelsberättigade serieutbildningar. Inte heller om mästerliga serieromaner som "Maus", "Watchmen" eller "Jimmy Corrigan".
I detta svenska serietillstånd av fabeldjur och beväringar slår Pirinens debutalbum "Välkommen till sandlådan" ner som en bomb.
Det är inte det att han är först, utan det att han är så bra. Över en natt har Sverige fått en fullfjädrad vuxenseriekonstnär av internationell klass. Ett postmodernt barn av sin tid som blandar Robert Crumb, Gunnar Ekelöf, Krazy Kat, Ebba Grön, Öjvind Fahlström, OA och Lars Norén i sin tuschburk och sprätter ut sida efter sida med svart samhällssatir, surrealism, absurd humor, relationsdramer, modernistisk ordkonst ("Immanuel Cunt snurra runt strunt strunt", exempelvis) och djärva grafiska formexperiment.
Pirinens produktivitet och explosionsartade utveckling under 80-talet är häpnadsväckande. Debuten följs av kioskvältaren "Socker-Conny" (1985) och "Gas" (1987). De tre albumen samlas sedan med en bunt nya serier i "Kvarteret Kniven" (1989).
Pirinen hade då lett den svenska serien från fotostatkopierade källarfanzines till kultursidorna, från punk till P1, från Kronblom till Konst.
När man läser, eller läser om, de här serierna så är självklart en hel del daterat, inte minst de dagsaktuella referenserna till politik och populärkultur. Men det mesta står sig, och då inte enbart de vilda experimenten utan även satiren, som i den mästerliga lilla serienovellen "Omkring sandlådan" där en uppretad mobb attackerar en invandrarfamilj med "äkta negerbollar".
Jag tror att det är den surrealistiska svärtan som konserverat serierna så väl. Och faktumet att det alltid har funnits ett starkt emotionellt centrum hos Pirinen: de ständigt återkommande nallarna – ibland barn, ibland vuxna – som kommit vilse i en drömlik och hård Stockholmsnatt. Allra mest rörande är Beppo, den hämmade och överviktiga nallen som Pirinen skapade som en antites till den extroverta flåbusen Socker-Conny.
Den tidige Pirinen är också rakare, roligare och mer stringent än den senare Pirinen, som – hur briljant han än är – ibland kan bli väl esoterisk och förlora sig i en slags tankens telefonklotter.
Varför har denna tecknare av världsklass inte lyckats nå utanför Sveriges gränser, när den närbesläktade generationskamraten Max Andersson lyckats? Är det för svenskt? För oöversättbara ordvitsar? Eller beror det helt enkelt på att Pirinen mestadels har struntat i att berätta längre historier eller bygga karriärer åt sina karaktärer? (Socker-Conny avlivade han när figuren var som populärast).
Framför allt tror jag att det beror på den spretiga oförutsägbarheten, den vilda mixen där trams bor granne med gudomliga insikter, som det krävs en större volym för att göra rättvisa – som den här. Först då framträder Pirinens mästerskap fullt ut. Och samtidigt avnjuts han bäst i små doser: varje sida, ibland varje ruta, är ett mikrokosmos av detaljer och infall att förlora sig i. "Kvarteret Kolossen" är en kolossal sjö av sådana doser – och obligatorisk läsning för alla serieintresserade.
Gå till toppen