Att pendla från ytterdörren i Malmö till jobbet i Lund tar en dryg halvtimme (jag vet, jag gjorde det i två år) och i få andra städer som jag har bott i har det gått snabbare att komma till jobbet.

Den där mentala gränsen mot Lund handlar istället om något helt annat. Som de otroligt olika profiler städerna har skaffat sig. Som att bära frack, spela handboll på toppnivå, nano- och materialforska, bygga pittoreska hus i innerstaden och så vidare. Klart att det känns som ett avstånd.

Men synen på de olika inriktningarna som städerna har skaffat sig är i behov av ett namnbyte. I stället för avstånd komplettering.

Varför skaffa sig något som finns nästgårds när det går lika bra att använda sig av varandra?

Malmö och Lund kommer alltid att vara helt olika städer och det är tack vare olikheterna de två kan växa som enhet, vilket en del av den här artikelserien kommer att handla om.

Det är kompletteringen som ger näring.

Bara att det finns anledningar att blicka mot Lund och nöja sig med att säga att visst, det hade varit fint att ha det där (konstig forskningsanläggning kallad ESS) eller det där (akademisk högkultur), men det räcker för oss att ni har det, visar att den mentala vallgrav kollega Fagerström skriver om här bredvid till största del utspelar sig på ett försenat pendeltåg.