Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nöje

#6 The Knife ”Heartbeats”

Hur svensk popvänster placerade en trojansk häst i kommersialismens hjärta
– På ”Deep Cuts” jobbade vi medvetet med väldigt mycket yta. Vi tog väldigt kommersiella element – hiphopbeats, eurodiscotrummor och sådana grejer – för att förpacka en idé.
Vad hade ni för idé med ”Deep Cuts”?
– Så här i efterhand tror jag att det handlade mycket om att vi ville testa om vi kunde nå ut med idéer om politik och lite feministiska tankar. Pröva om vi kunde sälja en skiva som hade det innehållet.
Ni dolde innehållet i pop.
– Ja, vi tyckte att Michael Moore hade gjort det väldigt bra med sina filmer, samma sak med Le Tigre. Det sättet att göra en slagkraftig förpackning på sina politiska idéer var vi väldigt influerade av.
En sen tisdagseftermiddag i mars 2006 träffade jag Karin Dreijer, idag Karin Dreijer Andersson, på Mejeriet i Lund.  The Knifes tredje fullängdsalbum ”Silent Shout” hade varit ute i drygt en månad och nu skulle duon göra sitt första riktiga liveframträdande någonsin. Eller så mycket live och ”på riktigt” som det kan bli när en syskonduo med förkärlek för konceptuell inramning framträder med elektronisk popmusik tillsammans.
Som frontperson i Honey Is Cool var Karin Dreijer redan en välkänd profil i indiesverige när hon och lillebror Olof Dreijer debuterade med det självbetitlade albumet ”The Knife” 2001. Året efter släppte de ”Heartbeats”, första singeln från andra skivan ”Deep Cuts” som kom att bli gruppens stora genombrott. I Sverige vill säga. Utomlands var intresset för duons mix av pop, elektronisk R&B och östeuropeiska trancehugg fortfarande svalt. Så skulle det förbli tills José González akustiska cover av just ”Heartbeats” tre år senare dök upp i en reklamfilm för Sony.
Resten är så att säga historia. Sonys reklamfilm skickade inte bara upp lägereldsversionen av ”Heartbeats” bland de tio främsta på brittiska singellistan. Det är svårt att tänka sig inflytelserika webbpublikationen Pitchfork medias utnämning av ”Silent Shout” till årets album 2006 utan den där 180 sekunder långa filmsnutten som skulle kränga färgsprakande LCD-skärmar. 
Senare den eftermiddagen i mars 2006 i Lund berättade Karin Dreijer Andersson att de i efterhand inte var helt nöjda med ”Deep Cuts”. De hade förvisso lyckats med det som de hade för avsikt att göra: att maskera ett medvetet politiskt budskap med ytliga popproduktioner. Men det hade inte lett till så stora förändringar i stort.
– Efter ”Deep Cuts” ville vi göra något som var närmre oss själva och inte så mycket yta. Vi kände att det försvann musikaliska kvalitéer när vi jobbade på det sättet. Man förändrar ju inte speciellt mycket och då har man ändå offrat delar av sitt musikarbete.
För utvecklingen i världen var också ”Heartbeats” tämligen obetydlig. För omvärldens syn på och omfamnande av modern svensk independentpop – Robyn, Tough Alliance, Kleerup, Lykke Li, Little Dragon, The Field, Peter, Bjorn & John och så vidare – de närmaste åren betydde den allt.
Första gången de färgglada studsbollarna rullade nerför San Franciscos gator i Sonys reklamfilm till tonerna av ”Heartbeats” var det säkert en och annan popkapitalist som hånfullt gjorde vågen samtidigt som åldrande indietalibaner muttrade något om sell out. Vad de inte insåg då var att de precis bevittnat svensk popvänsters motsvarighet till upplösningen av slaget vid Troja.
Gå till toppen