Kultur & Nöjen

På spaning efter det litterära Lund

Det litterära Lund, vad är det? Ett dammigt minne? Eller en varelse som i smyg har satt på sig nya kläder?

En man stiger av tåget på Lunds central. Det snöar, men han har bara en lätt sommarkostym. Inget bagage, ingen ytterrock.
Det är femtiotal, och en ung student som heter Bo Strömstedt rusar fram.
Den tunnklädde heter Gunnar Björling, och är vid denna tid den store finlandssvenske författaren. Bo Strömstedt har litterära ambitioner, och har bjudit Björling till Lund, men Björling är tankspridd av sig och har inte märkt hur hans vagn med bagage och ytterkläder och allt kopplats bort från tåget då han själv befann sig i restaurangvagnen.
Med snabba steg går de båda till Lilla Fiskaregatan 5, till Bo och Margareta Strömstedt.
– Han la sig att sova i vår första äkta säng. Det spred sig snabbt, att Björling var hos oss. Alla skalder och biskalder i Lund kom. Alla. De stod i dörrspringan och såg på Gunnar Björling där han sov i en liten solstrimma.
Städer som är upptagna med att definiera sina egna identiteter glömmer ibland bort att leva.
Malmö har haft det problemet länge, Lund tycks ärva det.
En sak Lund inte längre är: södra Sveriges litterära centrum. De mest spännande scenerna, de mest uppmärksammade författarna, de mest mytologiserade miljöerna – allt sägs ha flyttat till Malmö.
För att förstå detta kan man göra på några olika sätt. Man kan till att börja med ge sig på några förenklingar:
Vi lever i den totala urbaniseringens tid. Allt flyttar till största stan, punkt slut.
Litteraturen drevs historiskt av en längtan till det som var och det som kommer, inte till det som är nu. Så är det inte längre. Svensk litteratur ska vara mitt i steget, mitt i förändringen. Där det händer.
De mest mytiska platser avmytifieras förr eller senare. Hur många gånger kan en vindlande gränd skänka magisk inspiration om den fortsätter att vindla på exakt samma sätt? Till slut är den utforskad.
Men att magin har funnits där finns det ingen debatt om, och det finns ingen stoltare del av Lunds litteraturhistoria än femtiotalet och framväxten av Lundaskolan. Hur förklara den för oss som inte var med? Man ber Bo Strömstedt, Expressens tidigare kulturchef och chefredaktör.
Han har anekdoterna:
– En gång i Lund som ung student stod jag värd för Sven Lidman, som var på besök för att hålla ett tal. Vi gick förbi Gleerups. Där låg en bok av Bo Bergman som heter ”Liv och läsning” i fönstret. ”Den där läste jag”, sa Lidman, ”och när jag hade läst så tänkte jag att inte har han levt mycket, och inte har han läst mycket”. En rätt snål recension!
Och han har analysen:
– Man ska komma ihåg att Lund då var en liten stad. Det fanns kanske 3 000 studenter. Man kände inte alla. Men man kände i stort sett igen dem. En stark litterär tradition kunde underhållas eftersom de tyngre äldre akademikerna lät seminarierna pågå dygnet runt. Ett tongivande universitet som alltså ännu var litet – där finns en viktig förklaring till varför så många enskilda fick och tog en plats i detta.
Bo Strömstedt träffade sin blivande hustru Margareta där i Lund, på Frikyrkliga studenthemmet på Grönegatan.
– Vi skulle gå till varsin gudstjänst, men så såg vi på varandra och beslöt oss för en liten omväg. Vi fann snart att gudstjänsterna hade tagit slut, så vi liftade till Kristianstad i stället. Och kom tillbaka på kvällen. Sedan dess har det pågått.
På huset mitt emot där på Grönegatan kan man läsa en skylt som berättar att det var där som August Strindberg skrev ”Inferno”. Mitt i idyllen! Så skrev han ju också ”Hemsöborna” när han var i Schweiz.
– Tegnér var ännu inte helt död. Hjalmar Gullberg var visserligen född i Malmö, men som poet var han lundensare. Han hade det tonfallet. Gullbergs sound är Lund. Han är oförtjänt undanskuffad. Han är en av de riktigt betydande svenska poeterna. Där fanns också Karl Ragnar Gierow. Det fanns en tonart i Lund, som var på en gång allvarsam och med sidoblick. Att med sidoblick betrakta sitt eget allvar.
De var alla medlemmar av litterära studentklubben. Ingemar Gustafson som blev Leckius, Anna Rydstedt, Åsa Wohlin ... en rad skalder och biskalder, som Bo Strömstedt gärna säger. Han kallar sig själv biskald.
– Eftersom vi bodde mitt i stan blev vår lägenhet ett tillhåll för oss alla. Gustafson kom ofta upp och satt tyst i någon timme. Hans tystnad blev till en dikt, som dröjde sig kvar i rummet. Anna kom, Anna Rydstedt, en betydande poet skulle jag säga. Skör och stark. Och Majken Johansson kom. Intelligent, fräckare än alla andra. Att hon skulle bli frälsningssoldat var det inte lätt att tänka sig. Kan Frälsningsarmén ha haft någon annan rekryt som varit lika full i fan?
Så här fanns den, en nästan kroppslig närhet till poesins mystik. En tradition av respekt för uttrycket. Och det pågick ett samtal ständigt, just för litenhetens skull: Oavsett var torget låg för dagen så kunde alla samlas där. De vittra professorerna och docenterna uteblev sällan. Och, en avgörande skillnad mot vår samtid: Oavsett vilket ämne man studerade var den litterära traditionen något viktigt.
Den som nu vill tala om Lundaskolan i värdetermer skaffar sig ett knivigt uppdrag. Ett förbluffande fenomen, säger någon. Medelgoda poeter varav bara någon enstaka lever vidare, säger någon annan.
Andravågen var kanske starkare än den första. Där kom Göran Sonnevi och Göran Printz-Pålsson.
– Med sin lärdom och sitt starka artistiska krav var Göran Printz-Pålsson en mycket uppfordrande person. Som jag ser det fanns det en samverkan här, mellan generationerna. Vad jag vill säga är att litteraturen i alla sammanhang spelade en roll, säger Bo Strömstedt.
Han berättar hur professor Hans Ruin alltid tog sig tid, alltid brukade säga: ”Vad menar du egentligen med det där?”
– Det är den akademiska urtraditionen. Den akademiska fostrans kärna. Att man tvingas formulera sig. Försvara sig.
Fejder fanns det kanske också. En intensiv debatt uppstod kring Bengt Anderberg. Han hade debuterat med ”Fåglar”, en samling korta, ljusa dikter. Han skrev sedan en ruskig roman: ”Kain”. Den innehöll så många fula ord att den ledde till en studentafton där Anderberg skulle vara svarande. Hans motståndare var två: Torsten Tegnér från Idrottsbladet och Harald Schiller, Sydsvenskans kulturchef. Vid tillfället icke helt nykter, rapporterar ännu levande vittnen.
Bo Strömstedt minns detta som ”en fullständigt absurd föreställning”.
– Tegnér vevade på med sina idrottsliga principer som inte hade med saken att göra. Schiller tyckte inte om fula ord men var inte helt förmögen att ge ett sammanhängande uttryck åt sin motvilja. Och så Bengt Anderberg. Blyg. Poet. Det bestående av denna afton blev en vänskap mellan Anderberg och mig. Vi gick hela natten runt i Lund och talade om livet. Om vad som gick att förstå och inte. Allt startade i denna egendomliga studentafton. Vad ingen såg var att Bengt Anderberg förde vidare en tradition av innerlighet som fanns, och finns, i den svenska litteraturen.
Så var det alltså, minus en liten dos romantisering kanske. Och nu? Tomhet? Nej, här finns en överlevnadsstrategi: Malmö finns ju! Malmö–Lund, som vi säger nu, sammanväxta till sist. Lundalitteraturen, den progressiva, den som är i blickfånget, har bara flyttat till en stadsdel som råkar ha annat riktnummer.
Eller är det i själva verket så att något ännu lever i Lund? Det finns en person som är lämpad att få frågor om det.
Niklas Törnlund är en poet som man känner igen på uppsluppen språkkärlek och ett stort och flygigt hår. Han är styvson till Ingemar Leckius, och lärare på Författarskolan. Han gör vad han kan för att hålla liv i det litterära samtalet i Lund. Ganska framgångsrikt, särskilt när han kallar till litteraturbar på Grand, vilket han har gjort fem–sex gånger om året detta årtionde.
– Sedan 2001 tillhör vi dem som försöker skapa ett någorlunda regelbundet inflöde av intressanta författare inom alla genrer. Det är ju viktigt att det inte bara är de lokala namnen som ständigt cirkulerar. Sedan tror jag konceptet med samtal två författare emellan uppfattats som fruktbart.
Niklas Törnlund upplever att den litterära diskussionen i Lund generellt har fått ett uppsving på senare år:
– Författarskolan, som funnits sedan 2002, är ju inget annat än ett ständigt pågående litterärt samtal. Under två år skriver studenterna och diskuterar sina manus med handledaren, samtidigt som de hela tiden läser varandras texter. Och vi som föreläser och handleder får ju chansen att reflektera som aldrig förr. Man kan säga att det är lite av en annorlunda inkarnation av femtiotalets Lundaskola. Vår ger ju dessutom akademiska poäng, utöver de litterära insikterna.
Niklas Törnlund har inga problem med att se Lundatalanger i mängd: Henrik Pettersson, Kristina Hård och Henrik B Nilsson för att bara nämna de senast publicerade
– Men man får också komma ihåg att unga författare av i dag är extremt geografiskt rörliga. Jag hade en mejlväxling med en av studenterna på Författarskolan nyligen – första mejlet kom från Georgien, nästa från Uzbekistan, och tredje gången hon svarade var hon i New York. Så begreppet Lundaförfattare har väl aldrig varit mer relativt, säger Niklas Törnlund.
Gå till toppen