Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Lotta Lundberg: Minnet av muren

"Att blicka ut över Berlin, med Freuds blick". Författaren Lotta Lundberg försöker minnas muren som föll för tjugo år sedan. Och vad som egentligen hände sedan.

Bild: Arkiv: AP 1989
Samma höst som man rev muren i Berlin ville jag vara psykoanalytiker. Jag ville sitta i änglavingen på Siegessäule-monumentet och blicka ner på alltihop med en stor cigarr i munnen och förstå. Utan att behöva ingripa så värst. För jag kände mig djupt besläktad med det delade Berlin, vi är födda samma år 1961 och hade båda så mycket inspärrat, sorgligt bakom fasaden.
Jag tror inte att jag är så ensam om det. Säg den reflekterande människa som inte har ett kallt krig inom sig, som inte funderar på hur de egna resurserna ska fördelas? Och som inte bygger små murar av försvar kring visionen om ont och gott, rätt och fel? Ju neurotiskare desto mer taggtråd och soldater.
Man kan inte driva den här bilden för hårt, för den har en undertext. Det är inte så ofta man får plats med det i dagspressen, det ska stå på raden och tolkas som hugget i sten där. Här gör det inte det. Så de bokstavstrogna göre sig inte vidare besvär.
Ni andra, tänk muren som ett gigantiskt försvar. Och därbakom, oavsett på vilken sida vi befinner oss, har man förlagt det som man helt enkelt inte står ut med: Svåra minnen, bittra erfarenheter och ren skit. Och så plötsligt river man ner väggen – tjipptjillevipp - och hela gröten bara väller fram.
Det bortträngda, förnekade eller isolerade som man tidigare bara kunnat besöka i små portioner med ett tolvtimmars pass genom gränskontrollen, ligger plötsligt öppet och tillåtet. Det svindlar: Vad är det jag missat? Vem hade jag kunnat vara? Hur ska jag hantera det vi aldrig talat om?
Jag hade redan då från min segervinge kunnat skönja första tecknen på en stundande, förmodligen mycket svår depression.
Medan jag puffade på min cigarr skulle jag se hur köerna ringlade genom stan. Med välkomstpengen, 100 DM, på fickan kan man inte ta ner månen, men man kan köpa ett knippe bananer, en billig kassettbandspelare och gå på McDonalds med barnen. De väsentligheter man saknat (sic!) Jag skulle notera att de längsta köerna ringlade utanför Beate Uhses sexbutiker och tänka: Vad var det jag sa?
Jag skulle iaktta hur de mest förbjudna tyska känslorna: spontanitet och stolthet sprack ut i ett hejdlöst supande och gråtande. Det förnekade förlänas i ruset ingen betydelse. Att veta i vems famn man gråter då är ingen lätt uppgift. Alla de som säger att de inte hade någon aning om vad som pågått behöver inte nödvändigtvis ljuga. Psyket är skickligare än så. Oavsett på vilken sida eller i vilket krig vi befunnit oss minns vi helt enkelt inte det allra värsta. Hade vi gjort det hade vi varit inspärrade, i fler än en bemärkelse.
Från min änglavinge skulle jag ta Helmuth Kohl i örat och säga; stopp där bullergubbe, du har storhetsvansinne, ge dem tid, begriper du inte vad det här kommer att kosta. Och han skulle ge mig fingret och fortsätta skråla: I natt är Tyskland världens lyckligaste folk. Allt medan han odlade sin dröm om att gå till historien som Bismarck II.
Stor politik i små själar. Vi gestaltar alltid vårt inre i det yttre. Var skulle vi annars förlägga det?
Men sen? När segeryran lagt sig och det inte finns någon mur att samla projektionerna bakom? Tja, då börjar ett enormt differentieringsarbete. Hela Tyskland är som en stor besticklåda uthälld på golvet intill diskmaskinen. I vilket fack ska nu knivarna och gafflarna?
Angivarna där, medlöparna här, fascisterna hit, och alla bråken om vem som var partitrogen och inte, vem som hade sladdar i tapeten och vem som längtade ut. En enorm röra. Och rösterna höjs: Bättre att köra ner det i kökslådan igen. Amnesti. Ge hela minnes-gröten fri lejd, vi kan inte gräva upp varenda förövare sedan kriget. Eller?
Justitia får inte överta rollen av flummig terapi. Jo, nä, jo, nä.
Jag hade suckat på min vinge.
Muren var inte bara där som en antifascistisk skyddsvall, bort med jeans, konkurrens och det fria ordet. Muren var också ett straff. Vi ska dela upp helvetet, sa de allierade 1945, aldrig mera ett stortyskland och Gud nåde er om ni hissar så mycket som en enda tysk flagga på födelsedagen, då kommer vi banna er som farliga nationalister, för övriga världen har också behov av att ha ondskan placerad i en säker ruta. I Tyskland bor die böse Buben. Så fort vi får förintelselägren på kartan förvandlas vartenda enfaldigt får i övriga västvärlden till en dunig lammunge. Gud Nåde varje relativist, som vill förstå. Nej, lägg skulden där den hör hemma. Det är så skönt att veta vem som är svart och vem som är vit. Stäng kökslådan.
Men så fungerar inget levande psyke. Det mullrar alltid där, som om mognad var något organiskt, en liten vit blodkropp som vill hitta de andra och läka sår.
Här ska inte smusslas med någon död, skulle jag tänka, och fimpa, allt medan flagorna av en rökt cigarr föll ner över ett enat Berlin.
Lotta Lundberg, författare, bosatt i Berlin
Gå till toppen