Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sverige

Hennes flykt förstördes av ett svenskt misstag

När Sibel försökte fly från sin våldsamme make avslöjade Migrationsverket av misstag planerna för honom.

Sibels sexårige son skildrar ofta i sina teckningar hur rädd han är för att pappan ska hitta dem.
Just ankommen till Sverige och bara någon timme bort, får hon strax veta. Han har skickats hit av sin far, beordrad att döda henne.
Hon springer till busstationen. Varje buss som anländer får hennes hjärta att hoppa. Under nästan tre år har Sibel bara haft telefonkontakt med sonen. Hemliga samtal. Därför vet hon vad fadern kräver av honom. Och han, sonen, som hunnit fylla tjugo år, vet att hon och småsyskonen gömmer sig. Inte bara undan fadern, utan också undan svenska myndigheter som vill skicka hem henne. Där finns familjen som beslutat att hon ska dö.
Så kommer rätt buss. Sonen kliver ur, tar henne i famnen. Hon snusar på sitt barn, drar in den bekanta doften. Länge står de stilla.
I flera år har Sibel försökt att fly undan sin make. Redan flykten från Turkiet till Sverige i mars 2006 var i grunden en ansats att komma ifrån hans våldsamheter och krav på lydnad. Sibel tvingades in i äktenskapet av sin strikt religiöse far som valde en strikt religiös make åt henne.
Till en början, när hon var nygift hemma i Turkiet, beklagade Sibel sig för sin mamma.
”Från och med nu ska du lyda och lida”, svarade hon.
2005 försökte Sibel få skilsmässa i Turkiet, men myndighetspersonen hon träffade sa att det var bäst att hon gick hem igen, det fanns inget skydd att få. För även om hedersvåld och hedersmord är förbjudet i Turkiet fungerar inte samhällets skydd.
När Sibel förstod att det inte fanns någon hjälp i Turkiet bestämde hon sig för att fly utomlands med sina två söner, tre och sjutton år gamla. Maken var inblandad i en fanatisk islamisk organisation vilket enligt Sibel ledde till att familjen trakasserades. Hon ville lämna landet för att skydda barnen från trakasserierna, sa hon till maken.
– Jag var säker på att han skulle stanna i Turkiet. Att vi skulle bli fria från honom. Jag blev helt chockad när han bestämde sig för att följa med till Sverige, säger Sibel.
Maken sålde familjens hus och ägodelar och köpte biljetter till Sverige. Med hänvisning till hans islamistiska engagemang sökte familjen asyl.
Familjen plågades. Efter några månader kände Sibel att hon och barnen måste fly ifrån honom. Enda möjligheten var att återvända till Turkiet. Hon vände sig till Migrationsverket för att få hjälp med resan. Där tog man situationen på stort allvar. Under inga omständigheter fick information om flykten läcka ut till maken.
Ändå var det just han som fick telefonsamtalet med detaljerna om resan. Sibel tvingades vända tillbaka till honom. Den sjuttonårige sonen reste hem, för att plugga.
På Migrationsverket fick Sibel veta att hon kommit till ett land där det är förbjudet för män att misshandla sina kvinnor och barn. Handläggare sa till henne att hon inte behövde tolerera våldet och uppmanade henne att lämna maken och polisanmäla honom.
Efter ett och ett halvt års väntan fick familjen avslag på sin asylan­sökan. De överklagade. Mannen fortsatte att slå.
– En gång hällde min man hett vatten över min son. Jag fick inte ta honom till sjukhuset. Han lider än av den händelsen, säger Sibel.

En kväll i februari 2008 gav maken sig åter på sin familj. Fyraåringen blev slagen, den ett år gamla bebisen kastades i golvet. Sibel tog barnen in i deras rum för att skydda och trösta. Hon somnade men vaknade av ett surrande ljud.
– Min man stod över mig med en rakapparat och började raka av mitt hår. Han sa att han skulle lämna Sverige men först göra mig ful så att ingen annan man ville se åt mig. Jag rusade in i badrummet och låste men han hotade att döda barnen om jag inte kom ut.
När maken kort därpå lämnade Sverige började hot- och hatbrev komma. Till slut bestämde Sibel att göra som handläggaren rått henne. Hon begärde skilsmässa och polisanmälde maken.
Nyheten väckte en fruktansvärd vrede hos släkten i Turkiet. I en hälsning skrev maken: ”Jag har fått reda på att du lämnat mig. Du vet att det enligt vår kultur och sed betyder döden.”
Sibel kunde inte återvända till Turkiet. Men hon var inte särskilt orolig, hon hade ju fått veta att kvinnor i Sverige får skydd mot våldsamma män.
Dödshoten från släktingarna var också det som hennes advokat lade fokus på när han överklagade avslaget. Han skrev: ”När hennes anhöriga nyligen fick kännedom om att hon övervägde skilsmässa blev hon hotad till livet. Hon fick veta att skilsmässa var otänkbar eftersom familjens heder därigenom skulle kränkas.” Advokaten hänvisade till amerikanska utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter i Turkiet, som hävdar att 1 806 kvinnor mördats i hederns namn mellan 2001 och 2006. Han argumenterade att ”trots förbud i lagstiftningen är problemen med hedersrelaterat våld mycket stort”.
Migrationsverket höll inte med. Sibel kan ”vända sig till turkiska myndigheter om det skulle visa sig att hon blir hotad av sin familj”, skrev verket i ett yttrande och hänvisade till samma rapport, men lyfte istället fram att ”turkiska regeringen vidtagit en omfattande kampanj för att få ett slut på hedersrelaterat våld”.
Migrationsdomstolen gick på verkets linje och avslog överklagandet.
– Jag kände mig så lurad. Jag hade gjort allt man sagt åt mig att göra, ändå stängdes dörrarna, säger Sibel.
Hälsningarna från maken fortsatte att komma. ”Vänj dina barn vid att leva utan sin mamma”, och ”även om jag skulle förlåta dig har min familj dödsdömt dig”.
I ett brev bekräftade hennes pappa läget: ”Älskade dotter! Din mor och jag är gamla och sjuka. Om du återvänder får du ingen trygghet för ditt liv. Jag hoppas att svenska myndigheter hjälper dig. Annars vet du ju vad seden och dess regler säger. Därmed har varken du eller dina barn en säkerhet för era liv. Det är bra att du vet.”
Dagen då Migrationsverket meddelade datum för avvisning gick Sibel under jorden med sina barn.
När äldste sonen står med armarna om sin mamma på busstationen är han lättad. Tiden i Turkiet har varit svår. Släkten har försökt få honom att övertala mamman att komma hem. När det inte lyckats har pappan krävt att sonen ska resa till Sverige för att döda sin mamma.
Han har längtat efter henne och småsyskonen, den yngste har han aldrig ens träffat. Han hoppas snart kunna återuppta sina universitetsstudier i Sverige.
Idag bor han med mamman och syskonen i en liten lägenhet. Eftersom de gömmer sig kan han inte gå ut. Isoleringen och sysslolösheten fräter i honom. Ibland är han vaken hela dygnet, säger Sibel. Då går han av och an i lägenheten och det går inte att nå honom. De små barnen blir oroliga.
– Ibland exploderar han och skriker att jag inte gör något för mina barn. Att jag inte ger honom det han behöver. Att hans universitetsstudier gått åt skogen och att han inte tror på framtiden. När han säger så går jag sönder inombords.
Men Sibel vågar inte ge sig till känna. I senaste brevet från Turkiet fanns en tidningsartikel om en familj som i hederns namn svept in en dotter i en bensinindränkt filt, och tänt på. Trots att artikeln handlar om att de skyldiga dömts till långa fängelsestraff är budskapet på den handskrivna lappen tydlig: Ditt slut blir på det här viset, glöm aldrig det.
Sexåringen mår också dåligt, så dåligt att Sibel trots riskerna nyligen tog honom till en barnpsykiatrisk klinik. Han lades in en period och fick lugnande mediciner för att kunna sova, enligt journalen. Hans läkare menar att pojken lider av allvarliga psykiatriska symptom: ”Pojken har ofta mardrömmar kring sin pappa. Pojken är mycket rädd för att pappan ska hitta honom och familjen. Tror att pappan kommer att döda dem, hör ibland tyvärr telefonsamtal som kommer till mamman […].”
Pojkens hälsoläge står inte i vägen för en avvisning, enligt Migrationsverket som i ett tredje avslag skriver: ”Psykiska hälsoproblem har generellt sett inte den karaktären att de utgör ett faktiskt hinder för genomförandet av en resa till hemlandet.” Migrationsverket konstaterar att beslutet ”inte är oförenligt med principen om beaktande av barnets bästa”.
Sibel heter något annat. Intervjun med henne har gjorts med tolk. Sydsvenskan har fått ta del av hennes handlingar.
2006
13 mars: Kommer Sibel med make samt två söner, sjutton och tre år gamla, till Sverige.
24 mars: Ansöker familjen om asyl. Åberopar religiösa trakasserier.
22 juni: Berättar Sibel för Migrationsverkets handläggare att maken misshandlar henne. Hon informeras om vilket stöd man kan få och att hon bör polisanmäla maken.
27 juni: Ber Sibel Migrationsverket om hjälp att fly från maken. Hon vädjar att maken inte ska få veta om hennes flyktresa. Sekretess kring resan noteras.
28 juni: Ringer Migrationsverket till Sibel med resplanerna. En man svarar. Det är maken. Han blir förvånad över resplanerna. Handläggaren får senare tag på Sibel, berättar vad som hänt och ber om ursäkt för misstaget. Sibel gråter.
29 juni: Meddelar maken Migrationsverket att Sibel inte längre ska resa. Handläggaren vill att Sibel ska bekräfta det, vilket hon gör dagen efter.
4 juli: Berättar Sibel för Migrationsverket att maken är våldsam mot henne och barnen. Handläggaren i journalen: Sibel uppmanas att inte acceptera våldet och att detta är straffbart i Sverige.
2007
20 februari : Berättar Sibel för Migrationsverket att våldet fortsätter. Handläggaren undrar om ”sök är beredd att lämna maken eftersom sök vid flera tillfällen berättat om hur han förtrycker henne”. Sibel vill vänta, hon är höggravid.
Mars: Yngste sonen föds.
31 oktober: Avslår Migrationsverket asylansökan och menar att familjen inte är utsatt för trakasserier i Turkiet som berättigar till asyl i Sverige.
2008
8 februari: Maken lämnar landet.
1 april: Överklagar Sibel med hoten om hedersmord från familjen i Turkiet som asylskäl.
Juni: Migrationsdomstolen avslår asylansökan.
22 augusti: Polisanmäler Sibel maken för dagliga mordhot per telefon.
29 oktober: Avslår Migrationsverket en ansökan om verkställighetshinder.
17 november: Kallas Sibel till Migrationsverket för planering av utvisningen.
18 november: Går Sibel under jorden.
2009
April: Kommer äldste sonen tillbaka till Sverige.
15 maj: Lämnas en ny ansökan om verkställighetshinder in, på grund av sexårige sonens psykiska hälsa.
25 maj: Avslås ansökan.
Juni: Avslöjar Sydsvenskan att en jurist med uppdrag för Migrationsverket skriver antimuslimska inlägg på sin blogg. Han kallar islam för en psykosocial sjukdom. Det är Sibels juridiska ombud. Idag har hon en ny jurist.

Två olika domar om rättssäkerheten i Turkiet

Två domstolar, snarlika hot, men vitt skilda bedömningar. Göteborg underkänner Turkiets förmåga att skydda hotade kvinnor, Malmö godkänner den.

Migrationsdomstolen i Malmö i sitt nej till Sibel:

”Hedersrelaterat våld mot kvinnor är brottsliga handlingar i Turkiet och förövarna straffas. Den sökande har inte gjort sannolikt att myndigheterna skulle sakna vilja eller förmåga att skydda dem om så skulle behövas.”

Migrationsdomstolen i Göteborg ger i november 2009 uppehållstillstånd till en turkisk kvinna.

”Otillräckliga åtgärder vidtas av regeringen för att förebygga våldet, lagföra förövarna samt ge skydd och stöd åt utsatta kvinnor. Det kan inte hävdas att det idag finns ett effektivt skydd från myndigheterna i Turkiet för den sökande.”

Gå till toppen