Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sverige

"Jag älskar en flicka som är död. Allt är mitt fel."

Omeds flickvän dödades av sin bror. Omed har också hotats till livet, men Migrationsverket tror att det är säkert att återvända till Irak.

Dagen efter får han veta. Flickvännen har dödats av sin bror.
Omed är ett av de ensamkommande flyktingbarn som kom till Sverige 2008. Han har bett om skydd undan en vanärad familj som i hederns namn hotat döda honom.
Asylprövningen har pågått i mer än ett år. Migrationsverket har beslutat om avvisning och menar att han inte försökt få skydd och hjälp hos de lokala myndigheterna. Hotbilden mot honom anses inte sannolik eftersom flickvännen redan är mördad. Mi­grationsdomstolen håller med. Mi­grationsöverdomstolen medger inte prövningstillstånd.
Många kämpar för Omed. Detta är hans och deras berättelser.
”Jag älskar en flicka som är död. Allt är mitt fel. Det jag gjort är emot reglerna i Kurdistan. Min flickvän och jag lärde känna varandra i skolan. Vi bodde i samma område i Kirkuk. Vi var mycket kära i varandra. Våra stunder var korta. Vi träffades på fredagar när hennes familj var i moskén. Hon sa att hon skulle köpa bröd och smet iväg en stund. Min mamma bakade och sålde bröd. Vi levde ensamma, min pappa dog när jag var liten.
Min flickvän fick sluta skolan ett år innan hon dödades. Hennes släktingar misstänkte nog något. Men vi fortsatte våra hemliga träffar. När min mamma förstod att vi hade en intim kärleksrelation blev hon arg. Hon sa att jag kommer att få många mörka dagar på grund av detta. Och att min flickväns familj skulle döda oss om de fick veta. Vi ville göra rätt, därför bestämde vi att jag skulle fria. Min mamma framförde det första frieriet. Vi fick nej. Deras klan är stor och rik, det är inte vår. Men jag kunde inte ge upp. Vi älskade varandra så mycket. Så jag sökte upp hennes bror och friade igen. Han sa: ’Du angriper vår heder. Nästa gång du kommer slaktar jag dig.’
Jag var tvungen att prata med henne. Det var mitt ansvar att få henne att förstå att vi inte kunde ses mer, hur ont det än gjorde. Det var en fredag under ramadan. Men jag hann aldrig säga något. Plötsligt flög ytterdörren upp. Hennes bror och två andra rusade in. Jag insåg direkt att jag måste fly. Jag sprang och sprang. De sköt flera skott efter mig. Den ende jag kunde vända mig till var min arbetsgivare. Han släppte in mig när jag kom till hans hus. Dagen efter berättade han att min flickvän var död och att hennes bror nu letade efter mig. Min arbetsgivare blev rädd och vågade inte ha mig kvar. Ryktet sa att den som gömde mig också skulle dödas. Min mamma skrapade ihop en del pengar och kom och sa farväl. Sen körde min arbetsgivare mig till turkiska gränsen. Där hittade jag en människosmugglare. Han hade små utrymmen mellan olika varor i sin lastbil. Vi fick vatten till färden. Vi var åtta stycken. Det fanns nästan ingen luft. I flera månader hade jag sår i näsan.
När lastbilschauffören öppnade för oss visste jag inte hur många dagar som gått. Han sa att vi var i Sverige, ett land jag aldrig hört talas om. Han sa att vi skulle leta efter Migrationsverket. Jag frågade en främling på gatan som visade vägen. När jag kom dit fick jag en nummerlapp. Det stod åttio­åtta på den. Jag fick smörgåsar. Just i den stunden tänkte jag att jag till och med skulle kunna äta gris.”
Som ensamkommande flyktingbarn kom Omed till ett transitboende i Malmö. Han åt knappt och kunde inte sova. Han var i så dåligt skick att han behövde flytta till ett familjehem för att få lugn och ro. Det var då han träffade Lena Hyltén-Cavallius. Hon är samtalsterapeut och har jobbat med barn och ungdomar i många år. Nu jobbade hon med att hitta familjehem åt flyktingbarn.
”Första gången jag träffade honom pratade vi lite grann. Han mådde mycket dåligt och fick psykologhjälp. Han utmärkte sig bland de andra på boendet; en skör pojke som hade det fruktansvärt svårt. Vi hittade en bra familj till honom. Han trivs där. Men det är svårt. Han är så fylld av sorg. Flickan var hans livs kärlek, hon är död och det är hans fel. Hans mamma har tvingats lämna deras hem. De har inte pratat sedan flykten. Han vet inte var hon är. Han bär på en stor skuld. Och skam. Han har ju brutit mot alla påbud i Kurdistan. Hans situation är för jävlig.
Jag följde med som stöd till migrationsdomstolen. Han uppbådade alla sina krafter. Det var svårt för honom att berätta, men han gjorde det. Det kunde inte undgå någon att det var en sann historia, ur verkliga livet. Migrationsverkets representant sa att eftersom flickvännens familj redan dödat henne fanns ingen hedersproblematik kvar. Man kan inte tillåta sig att vara så oupplyst när man företräder en myndighet, tycker jag. Häromveckan fyllde han arton år. Nu är han inte barn längre i lagens mening. Det ligger honom i fatet. Nu kan de avvisa honom utan kravet att någon ska ta emot honom i hemlandet.
Efter första avslaget försökte han ta sitt liv med tabletter. Det var i somras. Familjen hittade honom och åkte till sjukhuset. När andra avslaget kom försökte han hänga sig. Det är det mest allvarliga självmordssättet, det är bara tur om någon hittas. Han var på Bup [barn- och ungdomspsykiatrin] när det hände. En skötare hann stoppa honom.
Man ska ta alla suicidhot på allvar, men jag har aldrig under mina 35 år i jobbet känt mig så övertygad om att detta inte är ett rop på hjälp. Förr eller senare kommer han att lyckas. Det är hans innerliga önskan. Vad säger man till en sådan pojke? Att det kommer att bli bättre sen?”
Två gånger har Omed varit inlagd på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Lund. Där har han träffat Cissi Elmerson, behandlingsassistent och samtalsterapeut. Till nyligen arbetade hon som skötare på akutintaget.
”Han försökte hänga sig i snöret till sin hoodtröja. Vi hade honom under uppsikt, men inte ständigt vak. En kollega hörde ljud från hans rum och gick in. Han var blå i ansiktet. Efter det vakade vi över honom. Jag har hållit om honom många gånger när han haft ångestattacker. Då har han knappt kunnat andas. Däremellan har jag försökt hålla modet uppe på honom. I somras drog jag ut honom i trädgården, försökte prata om roliga saker, lyssna på musik. Vi använde svenska och engelska, händer och fötter. Mest har han legat i sin säng med täcket över sig. Han har fått tabletter att sova på, men när trauman är för stora hjälper inte mediciner.
Han har inte gjort något elakt. Ändå har han blivit ivägjagad från det enda stället han känner till. Han bär skulden för flickans död och mammans öde. Här försöker han vara väluppfostrad, göra rätt. Han är otroligt tacksam mot alla. Det blir också en skuld. Många i personalen har engagerat sig. Vi känner samma maktlöshet. De som avgör hans öde har inte brytt sig om läkarintygen. Situationen är hopplös.”
Cissi Elmerson följer med när Sydsvenskan träffar Omed. Det är några veckor sedan hon senast satt och höll om honom på sjukhuset. Nu möts de i ytterdörren med en kram. Hon drar försiktigt händerna över hans armar, säger: ”Du måste äta lite mer, du har tappat ännu mer vikt”.
I drygt ett år har Omed bott hos Elena, hennes man och deras barn, fem och åtta år. Sedan en tid tillbaka är Elena hemma på dagarna.
”Det går inte att lämna honom ensam längre. Vi försöker få honom att tänka på annat. Skojar ofta. Barnen tycker mycket om honom. De kallar honom för storebror. De blir oroliga när han mår dåligt. Vi berättar så mycket som behövs. Annars försöker vi prata om annat. Men det är svårt. Det hänger över oss. Min man och jag följde med till migrationsdomstolen. Han bröt ihop. Fick en gråtattack, den verkade aldrig gå över. Rättens ledamöter var helt immuna mot hans känslor, det syntes ingenting i deras ansikten. Men hans juridiska ombud blev väldigt skakad. Tre av ledamöterna sa nej. En sa ja.
När han fyllde arton kom ett gratulationskort från några bekanta. Han blev fruktansvärt rädd när han fick se sitt namn på kuvertet. Jag fick förklara att Migrationsverket inte skickar lila kuvert. Deras beslut kommer alltid i vita.”
När detta skrivs är avvisningen av Omed temporärt upphävd under en omprövning.
Dagarna går. Omed lämnar knappt hemmet. Ibland lyssnar han på musik på Youtube, men orkar bara korta stunder.
– Det är som om nåt rör sig inne i skallen på mig, nåt som inte ska vara där. Jag har tappat kontrollen på min hjärna.
Omed heter något annat. Intervjun med honom har gjorts med tolk. För att skydda familjehemmet uppger vi inte Elenas hela namn. Omed har gett fullmakt till dem som uttalar sig om honom och Sydsvenskan tillgång till handlingar.
Gå till toppen