Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Ambitiöst verk

Magnus Haglund har skrivit en biografi över konstnären och författaren Åke Hodell.

Åke Hodell

Author: Magnus Haglund. Publisher: Natur & Kultur.
Åke Hodell, författare och konstnär, framför ett av sina verk på Moderna museet i Stockholm.Bild: Arkiv: Scanpix 1964
Strax efter lunchtid den 17 juli 1941 kom ett flygplan i spinn på hundra meters höjd under en övningsflygning över norra Skåne. Planet snurrade två varv innan det kraschlandade på Krigsflygskolans flygfält. Få hade kunnat ana att den sönderslagna unge stridspiloten – vars chanser att överleva enligt haverikommissionen var en på tiotusen – skulle viga resten av sitt liv åt ett författarskap som kom att bli ett av den svenska litteraturens märkligaste.
Åke Hodell (1919-2000) började sin bana som revymakare i faderns fotspår. Efter flygkraschen och konvalescensen fortsatte han med det mer folkligt inriktade skapandet i Malmö folkets park, där han hade hand om barnteatern (och bland annat skrev pjäsen som blev filmen ”Rännstensungar”). Snart orienterade han sig dock mot senmodernismen, särskilt genom sina kontakter med Gunnar Ekelöf, och debuterade med diktsamlingen ”Flyende pilot” 1953.
Men det var på 60-talet som han blommade ut i sina mest kända konkretistiska experiment med influenser från den amerikanska popkonsten och den nya franska romanen. Avantgardismen, i kombination med ett antimilitaristiskt engagemang och starkt socialt patos, gjorde honom till en frontfigur i tidens progressiva kulturströmningar – inte minst genom sin sceniska begåvning som performanceartist. Samtidigt var han något av en enstöring i sitt genreöverskridande, hemlösa utforskande av gränslandet mellan text, ljud och bild.
Ta en bok som ”igevär” från 1963, tryckt i samma form som ett checkhäfte och enbart bestående av ordet i titeln, utdraget sida efter sida med den första och den sista vokalen oändligt utdragen. De långa raderna av i:n och ä:n påminner om uniforma streckgubbar stående i givakt, och formar på så vis konturerna av själva kommandot ”i gevär”. Formen blir en kritik mot det militära systemets kadaverdisciplin och enformighet, bokstäverna ett politiskt budskap i sig. Liksom ”Orderbuch” från 1965, en katalog med sifferkombinationer följda av bokstaven ”J” inom parentes samt de tyska orden för tvål, motorolja eller lampskärmar – varje rad överstruken i det som läsaren så småningom äcklat inser är ett iskallt, monotont vittnesmål från koncentrationslägrens utrotningsfabriker. Här förverkligas det estetiska program som Hodell, i en berömd sentens, beskrev som grundat på att ”ett moraliskt ställningstagande kan finnas i en form”.
Magnus Haglunds biografi ”Åke Hodell”, det senaste tillskottet i Natur & Kulturs framgångsrika serie om litterära profiler, är en mycket ambitiös och genomarbetad presentation av författarskapet, tillika den första monografi som skrivits i ämnet. Boken är ett konstverk i sig, en rik och mycket beläst vandring genom ett bitvis komplicerat och motsägelsefullt författarskap, som samtidigt tar avstånd från det givna kronologiska spåret. I stället är texten full av kopplingar, där namn eller citat ständigt bär vidare till andra tankevärldar eller poetiska strömningar, framåt eller bakåt i tiden. Boken bygger på mängder av intervjuer, som i sig ofta leder till att läsaren förflyttas från biografins dåtid till Haglunds eget nu-plan. ”Strax innan jag ska lämna radhuset i Uppsala tar Torsten Ekbom fram en sliten vinylskiva …” skriver han och så kommer en utvikning som kastar ett nytt ljus över någon aspekt av konstnärskapet.
Det är första gången jag läser en litterär biografi som känns påverkad av den rastlösa nyfikenhet som den nya informationsteknologin sägs ha medfört. Läsningen är som en internetsurfning kors och tvärs genom hundra år av modernistisk konst, författare en outtröttligt nyfiken ciceron som jämnt vill klicka vidare bland länkarna på jakt efter nya ingångar, möjliga influenser och referenser. Det kan bli lite tröttsamt, men den icke-linjära och associationsrika framställningen solidariserar sig samtidigt, på ett mycket lyckat sätt, med det genreavvisande och collagebetonade i Hodells egen konst, som utmärktes just av sin användning och återanvändning av fragment från författarens egen livshistoria, med flygkraschen som ett med tiden allt mer mytologiserat epicentrum.
Min enda anmärkning är därför, paradoxalt nog, det märkligt opersonliga draget i biografin. Den rör sig nästan uteslutande på det intellektuella planet, aldrig på det privata. Hur var livet som konkretistisk poet på 60-talet? Relationen mellan kvinnor och män? Varför slutade Hodells första äktenskap i skilsmässa? Hurdan var han som förälder? Även den litteratursociologiska aspekten saknas. Han gav ut sina böcker på det egna förlaget Kerberos – men i hur många exemplar såldes de? Till vem? Vem gick och såg hans teaterföreställningar, lyssnade på hans radiopjäser? Hur försörjde han sig egentligen?
Och så vidare. I stället för en traditionell ”life and times”-biografi är boken en djupdykning i estetik och form, i musikalitet, rytmer, arkeologiska utgrävningar genom kulturella segment där ”Huckleberry Finn” möter såväl Carl Jonas Love Almqvist som Andy Warhol. Det är ett medvetet och väl genomfört val, som tyvärr riskerar att befästa bilden av det finlitterära systemet som ett slutet kretslopp där konstnärer och kritiker lever i symbios, oberoende av konsumenter och frikopplade från vardagens trivialiteter.
Det som fascinerar mest i boken är därför upplysningen om att det var Hodell som, under sin tid som hejaklacksledare på 1930-talet, formulerade den odödliga ramsan ”Sassa brassa mandelmassa”. Den anekdoten skyndar Haglund förbi som en ungdomlig kuriositet – för mig är det en värdefull påminnelse om hur den mest abstrakta ljudpoesi kan slå an den folkligaste av strängar.
Jens Liljestrand
författare och doktorand i litteraturvetenskap
Gå till toppen