Kultur

Banalitet och balans

Thomas Millroth har sett Bodil Nielsen och Ingela Johanssons måleri.

Bodil Nielsen, ”Sunshine and Shadow”, Galleri Rostrum, Malmö. T o m 31.1.
Ingela Johansson, Galleri Thomas Wallner, Malmö. T o m 10.2.
Går det fortfarande att skapa giltigt måleri av närmsta omvärlden, avbildad eller tolkad som minimalistiska, strama formkonstruktioner?
Bodil Nielsen använder geometrisk abstraktion. I alla fall liknar det traditionell konkretism med en känsla för natur bevarad. Tre vertikala band reser sig framför en gyllene horisont och tanken på en soluppgång ligger nära. När avskalade former förvandlas så, liknar konsten guldmakeri. Men snart känns Nielsens former igen från ganska banala sammanhang som mönster på en vaxduk eller dekorativa klistermärken. Hon använder dessa vaga former, som i sin tur faktiskt kommer från den ursprungliga konkreta konsten. Men hon låter dem aldrig återfå geometrins perfektion. Tvärtom, i några av de bästa målningarna smetar färgfälten över i varandra.
Ingela Johansson använder också många banala ting i sina stilleben, elgrejer, figuriner, en skål, en tång. Litet naivt tecknade ligger de utspridda över bildernas ytor. Koloriten är lysande, ultramarin, rosa, ftalogrönt, rött, kobolt. Och tanken går ett ögonblick till konstnärerna på Smedsudden, som på sin tid också avbildade loppisfynd i glödande färg. Men om Axel Nilsson och hans vänner höll tingen stramt i hierarkiska kompositioner, verkar Johansson helt ointresserad av den sortens ordning. Det är som om inga helhetsanspråk längre vore möjliga. Strukturerna är upplösta, den närmsta omvärlden sönderplockad. Uppmärksamheten ägnas ett ting i taget. Det bäddar för fascination, men undergräver den självhävdande spänning som präglade Axel Nilssons kombination av djärva kompositioner och koloristisk mättnad.
Risken, då äldre traditioner tas upp men undermineras, är vagheten. Det måste finnas en sträv tändyta. I Johanssons fall är det en både njutningsledd och ödmjuk inställning till det hon målar. Hos Nielsen startar spelet med medvetna avvikelser. Då omvärlden är motiv, måste tingen väcka lika starka associationer som i sången ”These foolish things”, dumma små ting laddade med påminnelser.
Thomas Millroth
författare och konstkritiker
Gå till toppen