Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Mayvi växte upp i de fattiga kvarteren

Malmöromanen ”Dåliga mänskor” handlar om personerna som levde i de fattiga husen på Nobelvägen 119–121. Mayvi Theander var en av dem.

Bild: Foto: Johann Selles
Hon är den första av tre romankaraktärer i Malmölitteraturen som Sydsvenskan ska berätta om.
Mayvi Theander rundar huset på Nobelvägen där hon bodde som barn. Dörren mot gården är låst, den snabbaste omvägen går bredvid kyrkogården.
1 700 meter österut och 66 år bakåt i tiden fick Mayvi Theander en ny pepitarutig kjol, svarta lackskor, vita knästrumpor och en vit blus att ha på sig till sin fjortonåriga syster Lille­mors begravning. Hela kyrkan på Östra kyrkogården var full av barn.
Nya kläder var inget som Mayvi Theander och hennes syskon var vana vid. De tillhörde de fattiga Malmö­bor som på 1940-talet kunde kallas för ”Dåliga mänskor”, som romanen skriven av Mary Andersson heter.
– Folk tycker inte om titeln. Men föräldrarna i de köpta lägenheterna på Eslövsgatan sa till barnen att inte leka med oss, för att vi var ”dåliga mänskor”. Vi var fattiga. Visst, en del var kriminella, alltid sjuka, arbetslösa. Men var vi femhundra barn så kanske tre var dåliga. Vi barn var rädda om varandra, säger Mayvi Theander och stannar upp under fönstret till sitt barndomshus.
– Tänk, nu när jag kommer hit dras minnena upp igen.
– Men, du, Mackie, jag skulle aldrig drömma om att va tillsammans med en som slår ut gaddarna på en. Och sånt ska kallas kärlek? Ha! Jag sa så här till mor, fortsätter Lillemor och viftar med diskborsten i luften.
– Har han råd att slå ut hela ditt möblemang, sa jag, då får han väl skaffa nya.
När Mary Andersson skrev ”Dåliga mänskor”, som utspelas i Malmö år 1943 och handlar om hennes nära vänskap med grannflickan Lillemor, fick hon mycket information av Mayvi Theander.
– Allt som står i boken stämmer, utom att far drack. Han var ju väldigt elak, det var han. Men Gud vad han var snygg. Tyvärr var han sadist. Jag hade världens snällaste mor. Hon hade så vackra tänder. Och han var så grym så att han slog sönder dem.
När Mayvi Theander var fjorton år började hon arbeta på Mazetti, för att kunna konfrontera sin far som jobbade där. Plötsligt kom han gående mot henne med en stege.
– Hjärtat dunkade. Så sa han ”Ursäkta fröken”, och jag var tvungen att springa iväg. Jag blev så ledsen, han kände inte igen mig. Men senare samma dag ställde jag frågor.
Det låter modigt.
– Jag tänkte ”han ska inte få gå fri, han ska få veta vad han gjort oss.” Hade jag bara fått en förklaring.
Vad betyder boken för dig?
– Den var början på en period i mitt liv då mycket lossnade. Det jag upplevde som barn. Att vuxna inte kan sköta sig och hur barn får lida. Att se pjäsen kändes mest. När de skulle spela mor och far. Det gjorde ont.
Boken handlar om det fattiga Malmö. Hur tycker du att staden har utvecklats?
– Både till det bättre och det sämre. Men den fattigdom vi hade finns nog inte idag. Tack och lov för det. Vi fick aldrig julklappar. En halv apelsin och en halv banan fick vi. Vi kände inte av det, vi trodde att det skulle vara så. Men där fanns gemenskap, folk pratade i trapporna vilket man inte gör idag. Nu skäms många för att de bott på Nobelvägen 119–121.
Mayvi Theander bor i Kronprinsen sedan flera år tillbaka. Hon har bland annat arbetat som demonstratris och är stolt över att ha kunnat ge sina barn en annan levnadsstandard än den hon själv fick under sin barndom.
– Tänk dig, när folk sa att de bodde i Slottsstaden vågade man knappt prata med dem. Där bodde gräddan. Nu bor jag själv där. Men man ska inte förneka sin barndom, då är man bara en halv människa.
Namn: Mayvi Theander.
Ålder: 72 år.
Bor: Kronprinsen
Romankaraktär: Systern Lillemor har en huvudroll i romanen ”Dåliga mänskor”. I musikalen med samma namn porträtteras Mayvi Theander som barn.

Mary Andersson, född 1929, författare till romanen ”Dåliga mänskor” som publicerades år 1991.

Hur fick du idén till ”Dåliga mänskor”?
– När jag kom till fortsättningsskolan och man skulle presentera sig var det inte lätt att säga att man kom från Nobelvägen. ”Inte från 117–119 väl?” kunde folk säga. Så man försökte undvika adressen, säga att man bodde på Båstadsgatan till exempel. Jag ville ha bort den stämpeln.

Vad fick du för reaktioner?
– Många missförstod titeln. Det påstods att en man som bott på Nobelvägen 119–121 fick hjärtinfarkt på grund av boken. När pjäsen skulle spelas upp på teatern ringde folk och ville ändra titeln. Det var så inflammerat. Men vi hade ändå inte ändrat titeln.

Hur är ditt förhållande till Mayvi Theander, som var syster till din dåvarande bästa vän Lillemor?
– Hon var ju ett av barnen som bodde i området. Jag kände även henne. Det är väldigt känsligt detta. Att se pjäsen ihop var fruktansvärt. Men vi hade ju haft roligt också, det tycker jag att boken speglar.

Går det att jämföra 1940-talets Nobelvägen 117–119 med en del områden i dagens Malmö?
– Folk som bor i vissa områden diskrimineras idag. Själva upplevde vi diskrimineringen när vi kom upp till tonåren. Men de är inte fullt så fattiga som vi var. De är snyggt klädda och är inte lika egendomslösa som vi var. Malmö förbättrades efter 1940-talet och blev mer jämlikt.

Gå till toppen