Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Lagkaptenen tar strid med andra inlägg

I Kalmar pågår ett bloggkrig mellan SD-ledaren Thoralf Alfsson och Kalmar FF:s lagkapten Henrik Rydström.

Henrik Rydström t v är besviken på lokala politiker i Kalmar, som inte säger ifrån tillräckligt mot intolerans och rasism. Thoralf Alfsson berättar nöjt om flera M-politiker i Kalmar som i hemlighet sympatiserar med SD.Bild: Foto: Lars Dareberg
Fotbollsspelaren:
– Thoralf och hans SD-vänner försöker inbilla mig att jag har mer gemensamt med en okänd person med svenskklingande namn än vad jag har med min bästa kompis Emad, som kom hit från Libanon när han var tretton. Det är så jävla provocerande!
Sverigedemokraten:
– Rydström snackar så fint om det mångkulturella men han bor ute på Boholmarna. Jag gick igenom alla som bor där på upplysningssajten Ratsit, det var inte ett enda utländskt namn. Möjligen någon finne. Han skulle flytta till Kalmars Rosengård, Norrliden, istället. Då kan han snacka.
Det pågår ett bloggkrig i Kalmar. På ena sidan står SD:s ledare i staden, Thoralf Alfsson, som har en av landets mest lästa politiska bloggar.
På den andra står Kalmar FF:s lagkapten Henrik Rydström, som för drygt ett år sedan markerade mot invandringskritiker i sin fotbollsblogg.
– Som fotbollsspelare förväntas man vara en teflonplatta, man förväntas inte ha politiska åsikter. Jag är ju hyfsat samhällsintresserad och hade läst att Sverigedemokraterna putsat bort de värsta avarterna. När jag läste på lite i deras egna skrifter blev jag väldigt förvånad. Det var extremt. Allt handlar om att dela in människor i vi och dom.
Henrik Rydström har mössa och en tajt svart skinnjacka på sig, trots att vi sitter inne i värmen i en brickrestaurang i centrala Kalmar. Han spetsar en bit biff och några såsindränkta pommes frites på gaffeln, vinkar till en kompis som går förbi. Snart ska han till gymmet Nordic Club för ett styrkepass.
Även den som bara är lite intresserad av svensk fotboll vet vem Henrik Rydström är. Mannen som tycks få energi av att slänga käft med domare och motspelare. Kroppsbyggaren med den rakade skallen som spelar i specialinsydda tröjor så de ska se extra åtsmitande ut.
Han är ofta gäst i tv-sofforna. Hans blogg – inläggen parallellpubliceras i Expressens och lokaltidningen Barometerns nätupplagor – läses av hundratusentals svenskar.
I hemstaden Kalmar har Rydström numera status som tung opinionsbildare, enligt lokala politiker och ledarskribenter. Han skriver om fotboll på sitt alldeles egna vis.
Vi trippade ut på konstgräset och när vi körde Gris innan själva träningen tänkte jag på det där med det mångkulturella. Det var Zlatan (Bosnien), Smylie (Irland), Nouri (Turkiet), Abiola (Nigeria), Etrit (Kosovo), Åhlander och Eriksson (Norrland), undertecknad och så Thorbjörnsson från Kungälv och det var muslimer, kristna och ateister och det var underbar stämning, vi skrek, vi skrattade, det var glädje, det var hugg, det var respektfullt och sedan i träningen spelade vi match.”
Henrik Rydströms blogg, 17 november 2009.
Kalmar FF:s omklädningsrum har för Henrik Rydström blivit en bild av det goda, mångkulturella samhället.
– Vissa tycker att jag är en äppelkäck moralist. Jag förnekar inte att det gnisslar ibland när kulturer möts, men vad fan är alternativet?
Misstänksamhet, enligt Henrik Rydström. Rädsla. Kategorisering av människor. Ett omänskligt samhälle.
– Det finns inga alternativ.
Han lutar sig fram över restaurangbordet och berättar om tiden när Kalmar FF var ett etniskt homogent lag, bestående av ölänningar och kalmariter. 2003 gjorde klubbledningen en storsatsning för att gå upp i allsvenskan. Det var dags att köpa lite utländsk spetskompetens. Två sydamerikanska spelare värvades.
Kalmar lyckades ta sig upp i högsta serien, och förstärkte laget med ytterligare tre brasilianer: Dédé Anderson, César Santin och Fabio Augusto.
Tränaren Nanne Bergstrand samlade de svenska spelarna och sa:
– Bara så ni vet: Nu i början kommer jag att ställa högre krav på er än på de brasilianska spelarna. De måste få tid att anpassa sig.
Det var inte populärt. Det gnälldes och muttrades. Vissa av de gamla spelarna störde sig på att det blev en annan stämning i omklädningsrummet. Mer livlig.
– Så kan det fortfarande vara. Det är ett jävla tjatter hos oss, med mycket fuck you och sånt. Men det är det yttre. Den inre biten, det riktigt viktiga, är att vi är ett lag med människor som vill åt samma håll.
Med de brasilianska nyförvärven kom fler och större framgångar till klubben. Det blev roligare än någonsin att spela fotboll, enligt lagkaptenen. Som nykomling blev Kalmar FF femma i allsvenskan. Några år senare stod klubben som svenska mästare. De utländska spelarna tillförde inte bara spelskicklighet, säger Henrik Rydström, utan vinnarskalle. Särskilt Fabio Augustos självförtroende betydde mycket.
– Han var liksom: ”Jag är Fabio Augusto. Jag spelar i Kalmar FF – då måste Kalmar FF vara ett av de bästa lagen i Sverige. Vi ska ut i Europa.” Det spelade ingen roll om vi mötte AIK på Råsunda, Fabios inställning var att vi kunde köra över vem som helst. Det gjorde verkligen skillnad.
Jag använder ordet ”brassarna”. Då hejdar sig Rydström och ser lätt ogillande ut. Ordet brassar är problematiskt, menar han. Det suddar liksom ut individerna, buntar ihop människor som sinsemellan är väldigt olika.
Visst är det sant att de brasilianska nyförvärven gjorde stämningen i Kalmars omklädningsrum stimmigare. Visst hade flera av dem ibland svårt att passa tider. Men alla var inte sådana.
– César Santin var som en norrländsk kliché. Gnällde aldrig, jobbade stenhårt.
Även den kaxige Fabio Augusto visade sig ha en annan sida. Henrik Rydström ler vid minnet av en diskussion i laget om målsättning för säsongen. Plötsligt kom fraser som ”Det gäller att inte segla iväg” och ”Laget är det viktigaste” ur munnen på den spelare som Rydström betraktat som superegoist.
– Han påverkades ju av sin omgivning, av Sverige. Det är likadant med min kompis Emad. Hans mamma är djupt troende och ber mot Mecka varje dag. Emad är det inte. Arvet förändras med varje generation.
På Karaktärshotellet i Vimmerby väljer en hungrig Thoralf Alfsson från lunchbuffén. Det blir gulasch.
Han bor i Kalmar men jobbar just nu som inhyrd konsult på en mjölkpulverfabrik i Vimmerby. Men den 52-årige Alfsson är inte mest känd i sin yrkesroll, som expert på industriella ledningssystem. Alfsson har de senaste åren blivit en offentlig person som gruppledare för SD i Kalmar och kontroversiell bloggare.
Varje vecka surfar runt tiotusen läsare in på hans SD-blogg. Det är inte främst kalmariter som läser – över 80 procent av Alfssons bloggläsare finns utanför Kalmar län.
Den som går in på hans blogg får ofta läsa om islam och muslimer.
Dessa hycklande imamer och musselmaner har bara varit upprörda över att det schweiziska folket sagt NEJ, TACK till islam. Dessa muslimer som finns i Sverige är av samma skrot och korn då de innerst inne anser att alla som inte delar deras religion är otrogna hundar.”
Thoralf Alfssons blogg, 12 december 2009.
Läsare av bloggen kan lätt få uppfattningen att muslimer per definition är odemokratiska i Thoralf Alfssons värld. Att svenska muslimer har som mål att kolonisera Sverige och förvandla det till en islamsk stat med sharialagar och religiöst förtryck.
Över sin gulaschtallrik på Karaktärshotellet berättar Alfsson om sin övertygelse: de flesta av Sveriges muslimer bär på odemokratiska värderingar. Majoriteten har ”shariatänk” i sig, tror Alfsson.
Hans negativa syn på islam och muslimer grundlades när han var FN-soldat på 1970-talet, berättar han.
– I Egypten lärde jag mig ett och annat. Kvinnosynen jag stötte på i den kulturen överensstämde inte med min, för att uttrycka det milt. Så vill inte jag ha det i Sverige.
Drar han inte alla över en kam?
– Det sägs att det ska finnas så många demokratiska muslimer. Men var är de någonstans? Jag hör dem aldrig, varför kritiserar de inte extremism i religionens namn?
Jag nämner två svenskar som just kritiserat religiös extremism: debattören Dilsa Demirbag-Sten och riksdagsledamoten Mehmet Kaplan (MP).
Mehmet Kaplan var tidigare talesman för Sveriges unga muslimer (Sum).
Sum:s konferenser är ett rött skynke för stränga muslimer, som inte gillar att flickor och pojkar blandas i samma lokaler och att vissa lyssnar på musik. Varje år, har Mehmet Kaplan berättat, står ett tiotal demonstranter med flygblad utanför konferenslokalen och protesterar. De tycker att Sum-konferensen är för liberal, att det är fel att försöka skapa dialog mellan muslimer och det svenska samhället.
”Jag tycker man kan jämföra dem med rasistiska högerextremister”, har Mehmet Kaplan sagt till mig om sina stränga trosbröder.
”De är som Nationaldemokraterna: en liten högljudd gren som försöker upplysa om att vi andra är inne på fel väg. De har till och med samma åsikter som svenska högerextremister: de talar om en judisk, sionistisk världskonspiration som styr allt.”
För Thoralf Alfsson väger sådan religionskritik från muslimer lätt. Han märker den kanske inte ens. Några dagar efter vårt möte i Vimmerby publicerar Thoralf Alfsson en text på sin blogg där han kritiserar just Mehmet Kaplan, enligt Alfsson en islamist som ”inte erkänner några problem inom islam”.
Ofta får Thoralf Alfsson ett femtiotal kommentarer på varje inlägg. Han berättar att han ibland tvingas censurera läsarkommentarer.
– Jag tar bort saker som är kränkande mot någon annan. Som antisemitiska kommentarer.
Fast den som på Alfssons blogg skriver att muslimer ”vill föröka sig som kaniner” eller att araber och muslimer ”borde skjutas på plats” får grönt ljus. Thoralf Alfsson har också godkänt följande kommentar från en bloggläsare: ”Araberna är vår tids nazister utan tvivel”.
Vid lunchbordet frågar jag varför han låtit kommentaren stå kvar. SD Kalmars ordförande höjer på ögonbrynen.
– Jag har också blivit liknad vid en nazist. Det är väl samma sak?
Thoralf Alfsson har ett karaktäristiskt utseende, ett runt jovialiskt ansikte och mörklockigt hår som liksom tycks sträva uppåt. Han trivs med att vara Kalmars mest kände Sverigedemokrat. Han brukar klä sig i tröjor med SD-tryck när han går på stan eller till någon pub, säger han.
– Nittionio av hundra som kommer fram och vill prata är positiva.
Som många partikamrater drabbas han på grund av sina åsikter. Tre gånger har hans lägenhetsfönster krossats av ciderflaskor och gatsten. Afa har tagit på sig skadegörelsen. En gång beställde en politisk motståndare sexhjälpmedel för elvatusen kronor i hans namn.
Men hösten 2009 har något hänt. Thoralf Alfsson upplever det som om det plötsligt blivit accepterat att vara Sverigedemokrat. Han får ungefär hundra mejl i veckan från ”tipsare”, som han säger. Tipsarna vill att han ska lägga ut någon nyhet på sin blogg, ofta med islam- eller mediekritisk vinkel.
– Det är en helt annan typ av människor som mejlar mig nu. Mer etablerade medborgare, högre uppsatta. Advokater. Journalister. Andra politiker.
Andra politiker? Thoralf Alfsson spetsar två gurkskivor på gaffeln och ler snett. Jodå, flera moderater i Kalmar har sagt att de i hemlighet stöder SD. De tänker rösta på M i de lokala valen, men emot sitt eget parti i riksdagsvalet, enligt Alfsson.
– Vågade jag, skulle jag gå över till er, sade en politiker.
Samtalet kommer in på Henrik Rydström. Thoralf Alfsson beskriver sig som ”hårt fan av Kalmar FF”.
– Många här i Kalmar tycker att han ska ägna sig åt fotboll istället. Jag går på varenda match med Kalmar FF och då hör man ofta från läktaren: ”För fan Rydström, sluta snacka!”.
När det gäller lagkaptenens attacker på SD är han säker på sin sak: Det gynnar partiet. All publicitet är bra publicitet. Rydströms tankar om Kalmar FF som en modell för det goda mångkulturella samhället viftar han bort som naiva.
– Jag tycker att Rydström borde flytta till Norrliden och ta bussen in till stan. Det är ganska obehagligt. Dom – ja dom säger jag! – röker i bussen och ingen vågar säga nåt. Folk står ut i tio minuter för ingen vågar säga ifrån. Risken är för stor. Dom håller ju ihop.
När Henrik Rydström får höra att Thoralf Alfsson tycker att han borde åka bussen från Norrliden spänns hans käkar och munnen blir till ett streck.
– 404:an? Jag bodde intill Norrliden och vi åkte den dagligen i två år, min dotter Tuva och jag. Hon satt i barnvagn. Det var aldrig några problem.
Norrliden har dåligt rykte hos vissa Kalmarbor. Henrik Rydström säger att kommunen placerat lite för många tilltufsade människor i området. Men farligt för besökare är det absolut inte, slår Kalmar FF:s lagkapten fast.
Rydström känner igen svartmålningen av Norrliden.
– Jag bodde tidigare med en kvinna som vägrade gå i Norrlidens centrum, trots att hon aldrig varit där. Flera i fotbollslaget säger att de aldrig skulle gå där. Vad tror de ska hända?
Vad är SD egentligen rädda för i Kalmar? undrar Henrik Rydström.
– Muslimerna här i stan håller en låg profil. Jag stöter på fler frireligiösa samfund som försöker övertyga mig om att bli kristen. Ändå köper många den bild som SD spyr ut, om att muslimerna vill ta över. Det finns liksom inget som motverkar den.
Thoralf Alfsson skjutsar mig i sin bil till Vimmerbys minimala tågstation. I baksätet ligger buntar med SD-flygblad.
”Sverige behöver verklighetens folk!” lyder rubriken.
I den korta texten beskrivs SD som den snabbast växande folkrörelsen i Sverige. ”Som ett parti av vanliga svenskar för vanliga svenskar. Vi säger det som politiker från de sju riksdagspartierna inte vill säga eller inte vågar säga.”
– Läs baksidan också, manar Thoralf Alfsson, där är det reklam för min blogg.
Han verkar lite besviken att jag inte har tagit med mig någon fotograf till Vimmerby. Han hade själv tänkt att vi skulle vilja fotografera honom vid Marie-Louise Ekmans Astrid Lindgren-staty på torget.
– Jag känner mig som en liten Emil i Lönneberga, säger SD:s ledare i Kalmar.
Vi börjar tala om partisekreteraren Björn Söders Astrid Lindgren-tal på partiets landsdagar. Björn Söder antydde att Astrid Lindgren – som med Söders ord hade ”ett stort hjärta och var samhällsintresserad” – skulle ha haft ett Sverigedemokratiskt synsätt om hon hade levat idag.
Björn Söder, som även är SD:s gruppledare i Region Skåne, jämförde i talet Sverigedemokraternas kamp med Bröderna Lejonhjärtas i Astrid Lindgrens bok. Både SD och Karl och Jonatan Lejonhjärta står upp mot orättvisor och förtryck, menade Söder.
”Och precis som Karl gjorde så ser vi ljuset”, sade han.
Björn Söder och de medieskickliga Sverigedemokraterna visste precis vad de gjorde när de använde Astrid Lindgren politiskt.
Björn Söder har tidigare hävdat att Selma Lagerlöf och Per-Albin Hansson skulle ha varit Sverigedemokrater om de levat idag. Det gav rubriker.
Den här gången nådde SD med Astrid Lindgren som hävstång ända till kvällstidningarnas löpsedlar. Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman sade till Expressen att det är absurt att hennes mamma används av Sverigedemokraterna:
– Det var så fullständigt självklart för mamma att aldrig avvisa ett barn som skulle komma till Sverige.
Thoralf Alfsson ler lite åt uppståndelsen som Björn Söder orsakade med sin Astrid Lindgren-kupp. SD:s partisekreterare spetsade till det lite grand, menar Alfsson. Han tror själv inte riktigt på Astrid Lindgren som Sverigedemokrat.
– Nja. När man tänker på Astrid och politik är det väl mest skatter, Pomperipossa-effekten. Och djurens rättigheter.
Thoralf Alfsson tycker ändå att Björn Söder höll ett bra tal på landsdagarna. Och partiledaren Jimmie Åkessons tal? Alfsson är lyrisk. Genialt av Jimmie att sno begreppet ”Verklighetens folk” från KD-ledaren Göran Hägglund.
Sverigedemokrater är nämligen som vanligt folk är mest, enligt Thoralf Alfsson.
En Sverigedemokrat i Kalmar, det är en vanlig Kalmarbo det. Lite en sån som Thoralf själv, som gillar att gå på fotboll och ta en öl ibland. Som tycker att det daltas med brottslingar och som vill hänga ut dömda pedofiler med namn. Som retar sig på muslimer och tycker att ingen journalist riktigt ställer dem mot väggen.
En vanlig man och fullmäktigeledamot som skriver inlägg som detta:
Jag upplever islam som det största hotet mot världsfreden och islam kan utan tvivel jämställas med nazismen och inte bara jämställas den är betydligt mycket värre.”
Thoralf Alfssons blogg, 29 november 2008
Henrik Rydström var på midsommarfest, bland vänner, när någon började prata om Mario Balotelli. Balotelli är en talangfull ung anfallare i den italienska klubben Inter. Han har en lite tuff framtoning som många stör sig på, och får ofta höra rasistiska ramsor från läktaren på grund av sin svarta hudfärg.
– Då på den här midsommarfesten hade folk blivit lite fulla. En vän till mig kallade Balotelli för neger. ”Ja jag har inget emot negrer va. Men jag gillar dom ju inte riktigt”, sa han. Brassarna i Kalmar tyckte han ju var bra. Men annars hade han svårt för svarta.
De svarta spelare kompisen kände till och hade omkring sig i Kalmar var alltså okej, men inte andra. Rädslan för det främmande ligger hela tiden under ytan hos oss människor, menar Henrik Rydström.
– Vad som är ett svek mot mänskligheten är när man gör politik av den rädslan och exploaterar den.
En av Henrik Rydströms förebilder heter Johannes Krilon. Han är fastighetsmäklare och huvudperson i en romantrilogi av Eyvind Johnson. Böckerna skrevs mitt under andra världskriget.
I november 2009 satte sig Henrik Rydström ner och skrev sitt längsta blogginlägg någonsin. ”Krilon och en samhällssyn” hette det.
Man kan fråga sig vilket samhälle man vill leva i.
Ett där misstänksamhet, felsökande och slutenhet råder?
Eller ett där vi sätter hyggligheten i centrum?
’Att jag tror på mänskligheten, att jag tror att det kan bli ett kärl för lycka, att jag tror att anden kan växa i den om den får friheten och frihetens möjlighet. Att jag tror att mänskligheten ska kunna skapa ett gott samhälle någon gång [ ...]. Jag är inte så där bottenlöst god, men jag vill tjäna godheten, för jag inser dess betydelse. Och jag inser rättvisans, rättfärdighetens betydelse. Jag inser att världen måste vara förnuftigt ordnad så att människor kan ha det hyggligt i den.’
Orden är Johannes Krilons. Eyvind Johnsons romanfigur som tog ställning mot krig, mot inskränkthet, mot det som begränsar och skär av, mot det som vill illa.
Det gör jag också. En äppelkäck moralist, en självgod och distanslös fotbollsspelare som bor på Boholmarna och som tjänar mer än många andra och som befinner sig i ett privilegierat samhällsskikt. Och till det politiskt korrekt.
Japp, jag är allt det.
Det går att känna med andra människor ändå.”
Henrik Rydströms blogg, 24 november 2009.
Gå till toppen