Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Rättvisans ljus skiner och bländar

Per Svensson läser en intellektuell essäsamling som både lockar och skrämmer.

Rapport från Sopornas planet. Kritiska essäer.

Author: Stefan Jonsson. Publisher: Norstedts.
Allra sist låter Stefan Jonsson sina två jag, akademikern och journalisten, föra en dialog med varandra.
Tanken är kanske att tillföra skriftställarskapet något helt nytt: självironi. Det lyckas inte alldeles.
Jag fastnar ändå för en biografisk upplysning lämnad liksom i förbifarten, med den nonchalans som är ägnad att väcka den misstänksamma detektiven i varje kritiker och få honom att ana foul play.
Jonsson berättar att han som ung slutade spela basket efter att ha petats ur J-landslagstruppen inför junior-EM i Tjeckoslovakien.
Det kändes skönt, hävdar han. Äntligen fri att röka cigaretter. Hmm...
Nå, tävlingsinstinkter kan kanaliseras i många riktningar. I en av sina skepnader (tycks vara DN-skribenten) erkänner Jonsson att han vill bli berömd.
Han förtjänar att bli det, anser jag. Med sina ambitioner och sitt allvar är han numera nära nog unik i den svenska kulturkritiken. Han gör inte alltid sin Dagens Nyheters kultursida till ett sprakande fyrverkeri av humor och esprit. Men det kan ju förklaras av han ser som sin uppgift att värna DN-kulturens särat och traditioner.
I sin generation är Stefan Jonsson den svenska skribent som tydligast personifierar begreppet vänsterintellektuell, med betoning på det sista ledet i begreppet.
Bara genom att insistera på det möjliga, ja kanske nödvändiga, i att som kulturkritiker vara verksam både vid universitetet och på en stor dagstidning, gör han en insats vars betydelse inte kan överskattas.
Kommer så till detta att Stefan Jonsson, med en för svenska skribenter sällsynt självklarhet rör sig i en internationell kontext av seminarier, antologier, tidskrifter, kulturteoretiker och kanoniserade referenser. Duke University och Lettre International är hans Statoilmackar. Den stora europeiska modernistiska traditionen hans E4:a.
Det präglar, mest på gott men också på ont, den essäsamling han i dag ger ut.
Stig Claesson och Yngve Frej är för all del med på ett hörn och Åsne Seierstad får på moppe, men annars är det den europeiska litteratur- och idéhistoriens riktigt stora grabbar Stefan Jonsson bjuder in i matchen: Lukács, Kant, Brecht, Marx, Canetti, Musil, Benjamin, Weiss, Barthes, Sklovskij, Broch, Jameson, Sloterdijk, Althusser, Kolakowski, Magris, Freud...You name them! Stefan Jonsson gör det hela tiden.
Jag gillar det, jag gillar det på en gång storögda och skolmästaraktiga sätt han har att länka bisarra eller dramatiska händelser eller fenomen i den europeiska historien till ofta briljanta analyser av romanpassager eller bildkonstverk. Det är så en typisk Jonsson-essä är uppbygd. Den avslutas genom att Stefan Jonsson rapporterar att ännu en gång har den postmoderna marxismen och de postkoloniala teoribildningarna dunkat hem segern.
Det sistnämnda, att samma lag alltid vinner, förtar lite av spänningen, måste jag dock erkänna. I synnerhet när man som här har att avverka en hel turnering, tolv essäer.
Dessutom. måste jag också medge, grips man inte sällan av en avtändande känsla av att titta på uppvisningsmatcher eller uttagningsmatcher. Någon aspirerar på en guard-plats i VM i för kulturkritiker och vill demonstrera sin spelintelligens och passningssäkerhet.
Flera av essäerna är ursprungligen skrivna som föreläsningar i olika sammanhang. Det blir lite samlade cv-skrifter över det hela. Specimineringar av en samtida europeisk intellektuell.
Jonsson har en avundsvärd förmåga att hitta fascinerande och till synes vitt skilda öppningsämnen: arbetarmassakern i Wien i juli 1927, de bisarra mellankrigsidéerna om ett torrlagt Medelhav, de mexikanska sopsamlarnas liv och villkor...
Han har, som redan antytts, en lika stor och inte lika fascinerande förmåga att landa i en och samma slutsats: alla skurkstreck har begåtts av Ville Vessla, den globaliserade kapitalismen höljd i den europeiska universalismens retoriska mantel.
När Europa visar upp ett humant ansikte kan man vara säker på att det är en mask som döljer onda avsikter. Bevittnar man å andra sidan europeiska gemenheter kan man vara lika säker på att det egentligen är det skenbart goda Europa som ligger bakom grymheterna. Trollkarlen drar alltid upp samma svarta kanin ur hatten.
Det spelar ingen roll vad västvärlden gör eller säger kulturkritikern vet att ett förnekande alltid är en bekännelse. I det avseendet liknar han psykoanalytikern och inkvisitorn.
När Stefan Jonsson i den sista essän skriver om den stora romanen "Motståndets estetik" av Peter Weiss tar han avstamp i en italiensk målning från skiftet mellan 1800-tal och 1900-tal, Il quarto stato, "Det fjärde ståndet", av Giuseppe Pelizza da Volpedo. Folket - det anonyma och osedda träder här fram ur mörkret, ut i ljuset.
Jonsson kopplar samman bilden med en formulering hos Weiss, om solen som rättvisans symbol.
Nu stiger temperaturen också i Stefan Jonssons prosa. Det börjar glöda. Det är detta allt handlar om inser man. Drömmen om rättvisans ljus, drömmen om att en dag ska allt och alla som dolts av eller döljer sig för makten lyftas ut i ljuset. Domens och den stora rättvisans dag.
Kanske är da Vopledos målning inte någon politisk bild, utan en religiös eller är den bådadera? frågar sig Stefan Jonsson, lite häpet.
Kanske, slår det en, gäller till sist detsamma för Stefan Jonssons egen kulturkritik?
En lika oroande som spännande tanke.
Gå till toppen