Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nöje

Festen är över för Alme

Joel Almes nya skiva "Waiting for the bells" har präglats av hans nya liv.

Bild: Foto: Scanpix
Sedan solodebuten för knappt två år sedan har Joel Alme hunnit skriva IFK Göteborgs supporterlåt, lämna Göteborg, gifta sig och bli styvpappa. Nya skivan "Waiting for the bells" har präglats av hans nya liv.
Han har precis varit och lämnat sitt bonusbarn på dagis. Vardagen i Stockholmsförorten som Joel Alme numera kallar hemma ser ut så här: handla, promenera, spela gitarr, hämta på dagis, laga mat, städa. Medan debutskivans rusande hjärtskärarpop kom till under en period av fest och längtan, är "Waiting for the bells" sprungen ur ett annat slags liv.
– Den här skivan är en liten present till dem omkring mig, säger han på telefon.
Vad var den förra?
– Lite spår i snön av mig själv. Mer på låtsas. I de kärlekstexterna fanns ingenting. Om man saknar saker i sitt liv så kan man ju beskriva den saknaden med musik. Den här skivan är ganska enkel. Jag har ett ganska enkelt liv nu.
Också rent musikaliskt har han sökt något enkelt, klassisk 50-talspop. Jämförelser med samtida Göteborgsmusiker värjer han sig mot. Visserligen spelar alla i varandras band - Joel Alme var tidigare medlem i Hästpojken och hans producent Mattias Glavå har jobbat med Broder Daniel och Håkan Hellström. Men sina drömmar om musik, där Bob Dylan, Neil Young och Ennio Morricone har inspirerat, vill han få ha för sig själv.
I "You remember the good times but the good times don't remember you" sjunger Alme om personer som fortsätter supa tills något går förlorat.
– Det dekadenta festlivet är charmigt när man är 28, 29. Men de som fortsätter tills de är 35... Du har kvar dina minnen, men glädjen finns inte kvar. Om du hittar något fint så väljer du bort det för att fortsätta leva kasst. Jag har träffat folk som liksom har förstörts i hjärnan av för mycket alkohol och kokain. Jag tror inte att deras hjärnor uppfattar glädje längre.
På debuten spelade han många av instrumenten själv. Nya skivan har spelats in live, och de tolv musikerna - varav tre violinister från Musikhögskolan - fick se låtarna först strax före inspelningen.
– Det är skönt när alla inte vet hur det ska bli. Ofta använde vi femte tagningen eller så.
I Göteborg håller popmusiker av tradition på fotbollslaget Gais. Joel Alme däremot är IFK-fan. I våras skrev han lagets nya supporterlåt. En omgjord version av den vackra, vaggviseliknande "A young summer's youth" från första skivan.
Är du en ikon för Blåvitt nu?
– Ikon? Nej jag har svårt att se mig någonsin bli en ikon för någon annan. Men de är glada att de har fått en låt.
Han brukar gå på matcherna ibland och stå och sjunga med. Fast det är inte så många som känner igen honom. Det tycker han är skönt.
– Det känns konstigt att prata om vilken påverkan ens egen låt har haft, men jag tror att det har blivit lite mer familjärt på läktarna. Inte lika bråkigt. Lite mer som en irländsk pub. Jag gillar det.
– IFK är det största laget, de har ingen independentstämpel, de är ett vanligt svennelag. Jag tror att låten kanske skapade lite mer värme runt dem.
När IFK slog Gais förra året fick han ett sms från Håkan Hellström, vars "Gårdakvarnar och skit" är Gais supporterlåt.
– Han skrev att det var lite surt, säger Joel Alme.
Han har redan tänkt ut hur nästa skiva ska låta.
– Lite mer åt Jonathan Richman-hållet. Jag gillar hans vardagsromantik, det finns något rakt och fint och ärligt runt det.
Gå till toppen