Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Plats för Bernhard

David Liljemark har gjort en film om en man som många i Lund känner till: den notoriske "lappskrivaren" Bernhard Redenstedt.

Bild: Foto: Anna Simonsson
Den första lappen hittade han 1995. Någon gång på sommaren eller hösten, han minns inte exakt. Den låg i en rabatt mittemot Repeat Records, den hade förmodligen blåst ner från ett elskåp. På den handskrivna lappen berättades om en trapetskonstnär som såg ut som en tvättklämma. Den hade ingen underskrift.
David Liljemark var 22 år, han hade flyttat till Lund från Karlstad några år tidigare för att studera litteraturvetenskap. Han kände sig ganska ensam.
– Det var den här liknelsen, med trapetskonstnären, den var så märklig. Och handstilen, bokstäverna som var ifyllda många gånger, avstavningen som mest tycktes gå ut på att spara papper. Texten slutade också liksom i tomma intet, sista meningen var ”Det luktar lurendrejeri med flera my…”
Den andra lappen hittade David på ett träd vid Bantorget. Den här gången var den undertecknad: Bernhard Redenstedt. Snart fann han lappar runt om i hela Lund. De handlade ofta om Bernhards förtvivlade bostadssituation. Inte sällan var de ytterst detaljerade önskemål om hur Bernhard ville bo; kunde någon möjligen hjälpa honom till en enkel enplansvilla med stort förvaringsutrymme på landsbygden? Ibland var de lika detaljerade kontaktannonser, den ensamme Bernhard som sökte en rök- och drogfri vän, helst änka eller änkeman utan andra sociala kontakter. Ibland försökte Bernhard sälja saker, allt från handgräsklippare till mattor.
David Liljemark blev allt mer fascinerad av dem, han fotograferade eller sparade dem, han började se ett mönster och en människa bakom dem. Och han började känna värme för den kontaktsökande Bernhard Redenstedt.
1999 flyttade David till Stockholm och gjorde allt mer framgångsrik karriär som serietecknare, men han kunde aldrig riktigt släppa tanken på Bernhard och lapparna. Han bestämde sig så småningom för att försöka göra en film. Han hade Bernhards adress från en av lapparna, han åkte ner till Lund och tog bussen ut till Högbovägen. Han fann lägenheten och ringde på.
Vi träffas i David Liljemarks lägenhet i Bandhagen i Stockholm. Det är snöfall och skymning utanför. David försöker förklara vad det egentligen var med de där lapparna som lockade honom så mycket.
– Det var så lätt att projicera en massa på dem. Bernhard gav inte upp i sin strävan, han sökte envetet sin egen idealsituation, han var något av en romantisk drömmare.
Du kunde känna igen dig i hans situation?
– Jag tror de flesta kan känna igen sig i den sortens ensamhet, eller i skräcken för den. Sedan tror jag att jag kanske ömkade mig lite extra just då, som nerflyttad till Lund och nydumpad. En del lappar man ser på stan är mest bittra och hatiska, men Bernhards lappar var lätta att relatera till. Och mitt i den här sorgen och ensamheten han skrev om, märktes att han också kunde vara uppsluppen och rolig. Han hade mycket stolthet och integritet och han hade uppenbarligen svårt att släppa någon inpå sig. Han var såklart excentrisk, men jag vill inte romantisera det för mycket heller, för Bernhard hade sidor som gör hela historien mer komplex än så, vilket visar sig i filmen.
Efter visst motstånd fick David och Bernhard så småningom kontakt. De träffades några gånger, brevväxlade, ett förtroende växte fram. Filmaren och hans objekt blev vänner.
– Det var alltid kul att träffa Bernhard. Han berättade om sin ungdom, om när han rymde från ett ungdomshem, eller om när han byggde en egen fyrverkeripjäs. Han sa själv en gång om filmen: ”Det ska ju inte vara en sorgsen film, det ska vara lite roliga kläder och så…” Och så drog han en fräckis.
Så kulminerar Bernhards ackumulerade bostadsproblem, han ska vräkas från den hyreslägenhet där han bott i nitton år. Främst, tycks det, på grund av alla saker han där samlat på sig och som han vägrar göra sig av med. David åker ner till Lund och är där med kameran när kronofogden, fastighetsvärden och socialen ringer på. Det är den 11 september 2006. De säger att Bernhard har tio minuter på sig att lämna sitt hem. Bernhard är skrämd, ledsen och uppenbart förvirrad. Han packar ner sina hjärtmediciner och lite kläder och papper i några vita plasthinkar. Han lämnar över sina nycklar, han lutar sig flämtande mot väggen och klagar över smärtor i bröstet. Han lämnas med en klapp på axeln där, på gatan utanför, med sin cykel och sin bråte. Han är 82 år gammal.
Du blev chockad över att det gick till på det viset, eller hur?
– Jo, jag visste ju inte alls hur vräkningar går till, det är väl vardagsmat för dem kanske, men nog var det en sorglig syn. Det var såklart inte helt svartvitt heller, han hade ju samlarmani och värden sa att de faktiskt gjort mer än de brukade. Men jag blev chockad, ja.
Oavsett vad som tidigare hänt blir resultatet att en 82-årig hjärtsjuk man plötsligt är hemlös. Han är utelåst från sitt hem och sina ägodelar. Allt han nu har hänger i några vita plasthinkar på hans cykel. Den gamle mannen och hans dokumentärfilmare står ensamma kvar på trottoaren utanför. Filmen som skulle bli en enkel, lite smal undergroundsak är plötsligt något helt annat, något mycket allvarligare. Plötsligt handlar det om att undvika att en 82-årig hjärtsjuk man tvingas spendera natten under en buske i parken, vilket är vad Bernhard själv planerar.
– Paniken växte undan för undan, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag började ringa runt, kolla upp vandrarhem och så. Det fanns ju inte på kartan att jag bara skulle lämna honom där, det var det enda jag visste. Jag var plötsligt den enda han hade.
– Vi gick in mot stan och det var en riktig Golgatavandring. Han hade fått med sig en del viktiga saker, som mediciner, men inte recepten, eller foton och sådant som rullband där han spelat in sin fru när hon sjöng och spelade. Jag satt och vaktade Bernhards grejor när han själv var uppe på socialen och då kände jag verkligen hur det var att vara på botten. Folk som gick förbi och stirrade på cykeln och grejorna och fnittrade.
– Hela den dagen, innan det ordnade sig… jag blir fortfarande gråtfärdig bara jag tänker på det.
Om du inte varit där hade Bernhard utan tvekan sovit i en park den där septembernatten. Det är ingen överdrift att säga att du kanske räddade hans liv.
– Jo, det är väl så, bisarrt nog. Och det var väl tur att jag bestämde mig för att göra filmen just då och inte året efter.
Och rollerna flöt ihop. Dokumentärfilmare eller medmänniska? Vad tänkte du på i första hand?
– Jag slutade ju filma där, det besvarar väl frågan.
Fortsättningen på den där dagen, och på berättelsen om Bernhard, finns skildrad i ”Jakten på Bernhard”, som är David Liljemarks första längre dokumentärfilm. Den en timme långa filmen premiärvisas den här helgen på Göteborgs Filmfestival och kommer därefter att visas på både Doc Lounge och på SVT. Det är en historia som är lika osannolik som den är allmängiltig, vilket väl är lite av dess poäng.
Tänker du ibland att det här var ditt livs story?
– Jo, redan premisserna med lapparna är så otrolig i sig, sedan att det liksom bara accelererar. Sådana här historier växer inte på träd, precis.
Funderade du någon gång över det paradoxala i att Bernhards nöd blev ett lyckokast för filmen?
– Du menar att det skulle vara "Bernhardxplotation" alltså?
Nej, men du måste ha funderat på det, var gränserna går?
– Nej, så har jag inte alls sett det, filmen är ju ett sätt att ge honom upprättelse. Det är så jag ser det.
”Jakten på Bernhard” ställer ofrånkomligen också en politisk fråga: Hur ska samhället göra plats för människor som Bernhard? David Liljemarks svar är inte sakpolitiskt formulerat. Men kanske är filmen i sig ett slags svar. Kanske specifikt scenen på kvällen den 11 september 2006 när Bernhard till slut fått ett rum för natten och de sitter på sängen och han gråter och klappar David på axeln och försöker säga tack fast orden stockar sig i halsen. Det var den värsta dagen, men det var ändå inte svårare än så att ge Bernhard något av vad han just då behövde.
– Det finns ett underliggande vänsterhumanistiskt patos i allt jag gör. Det har sagts att Lund har blivit mer och mer av en yuppiestad på senare tid, och finns det någon tydligare illustration än att den här mannen - som under tio år varit en slags symbol för utanförskap för mig och för många andra - bara kastades ut på gatan?

FAKTA/David Liljemark

Född 1973 i Karlstad.
Serieskapare, filmare, musiker.
Har varit verksam på den svenska seriefanzinescenen sedan slutet av åttiotalet.
Har bland gjort seriealbumen "Inte ett rätt" (1996), "Susanna & Bo" (1999) och "Boltzius" (2009).
Har tidigare gjort kortfilmerna "Ett litet barn" och "Horst - munspelskungen".
"Jakten på Bernhard" är producerad av Lukas Moodysson och Anna Byvald. Den premiärvisas på Göteborgs Filmfestival den här helgen och kommer att visas på Doc Lounge i Malmö (15/2), Lund (16/2), Stockholm (23/2) och Göteborg (2/3). Den kommer också att sändas i Sveriges Television i april.
Gå till toppen